Arthur Ashe och förebilderna som varje tid behöver
När Nelson Mandela kort efter sin historiska frigivning 1990 besökte USA, var det en person som han särskilt hoppades få träffa där. Arthur Ashe kämpade mot rasismen hela sitt liv och in i det sista. Varje tid behöver sådana förebilder. Lördagskrönika om idrott och politik.
***
Bara några månader efter sin historiska frigivning, på sommaren 1990, reste Nelson Mandela från Sydafrika till USA.
En av programpunkterna under den uppmärksammade resan var ett stort, internationellt tv-sänt arrangemang vid City College i New York, där Mandela skulle hålla tal.
Direkt efter mötet gick New Yorks dåvarande borgmästare fram till hedersgästen och viskade några ord i hans öra. När Mandela fick höra vad borgmästaren hade att berätta, brast han ut i ett stort leende och sa entusiastiskt: ”Är Arthur här?”
Han tittade upp och kände omedelbart igen den man han särskilt hoppats att få träffa i samband med sitt USA-besök. ”Oh, my brother, come here!”, ropade Mandela, sträckte ut armarna och gav Arthur Ashe, tennislegenden och aktivisten, en lång, varm kram.
De hade aldrig mötts tidigare, aldrig växlat ett ord. Men de kände till och beundrade varandra sedan många år.
I sina memoarer ”Days of Grace” (1993), beskrev Arthur Ashe – som vid mötet med Mandela redan var sjuk i aids och bara hade två och ett halvt år kvar att leva – hur det kändes nästan overkligt för honom att gå vid självaste Nelson Mandela sida. En människa som, med sitt mod och sin uthållighet trots vidriga omständigheter, varit en av hans hjältar och förebilder ända sedan 1960-talet.
Nelson Mandela å sin sida hade under decennier följt Arthur Ashes tenniskarriär. Hans framgångar som spelare, med 66 singeltitlar, tre grand slam-vinster och segern i Wimbledons herrsingel 1975 som höjdpunkt. Och hans insats som ledare för det amerikanska Davis Cup-laget 1981-1986.
Men också, och framför allt, Ashes alltmer intensiva politiska aktivitet – arresterad vid protestmöten flera gånger – för demokrati och medborgerliga rättigheter, mot rasförtryck, rasism och diskriminering, i USA och i världen, och hans insatser i utsatta miljöer för unga människors rätt – i kombination med disciplin, flit, ansträngning och eget ansvarstagande – till utbildning, karriärer och makt.
Mandela hade även, berättade han när de möttes, under sina sista fängelseår läst Arthur Ashe bokserie i tre band, ”A Hard Road to Glory”, om afroamerikanska idrottares långa historia från 1600-talet och framåt. Ett verk som Ashe själv, enligt Eric Allen Halls ”Arthur Ashe: Tennis and Justice in the Civil Rights Era” (2014), ansåg vara viktigare än alla hans tennistitlar.
Ashe och Mandela skulle hinna mötas två gånger till, i Johannesburg 1991 och på nytt i New York 1992, innan Ashe, februari 1993, dog i sviterna av sin aidssjukdom, bara 49 år gammal.
Ett drygt år senare valdes Mandela till Sydafrikas president.
***
Det var på våren 1971. Under en fest hemma hos den afroamerikanske basketspelaren Walt Hazzard, hamnade Arthur Ashe i en diskussion med de ledande medborgarrättsaktivisterna Jesse Jackson och Andrew Young, som båda varit på plats när Martin Luther King Jr mördades tre år tidigare. ”Problemet med dig Arthur”, utbrast en irriterad Jesse Jackson plötsligt, ”är att du inte är tillräckligt arrogant”.
Det har sagts, utan överdrift, att Ashe, genom sina idrottsliga, sociala och politiska insatser, var en av de föregångare och vägröjare som gjorde exempelvis Barack Obamas karriär möjlig.
Så betydelsefull anses han i dag, att han nämns vid sidan av namn som Rosa Parks, Jackie Robinson, Martin Luther King Jr, Muhammad Ali, Malcolm X och Althea Gibson. Och hans betydelse för senare generationers svarta sportstjärnor, med Serena och Venus Williams (båda fick som barn vid ett tillfälle träna med Ashe, vilket de vittnat om som ett oförglömligt ögonblick) i spetsen, går inte att överskatta.
Under hela sin uppväxt och karriär, från barndomen i Richmond, Virgina, och vidare genom dåtidens tennisvärld full av strukturell rasism och diskriminering, hade Arthur Ashe, likt 16 år äldre Althea Gibson på damsidan, tvingats kämpa för rätten som färgad att överhuvudtaget få spela på samma villkor som andra.
Ändå var han länge, inte minst under slutet av 1960- och början av 1970-talet, ifrågasatt och kritiserad av andra svarta ledare i USA, för att han inte tog tydligare ställning och protesterade mer högljutt, att han var så koncentrerad på att låta sina sina segrar på tennisbanan tala i första hand.
***
Arthur Ashes största stund på tennisbanan kom i Wimbledonfinalen 1975, där han 32 år gammal mötte storfavoriten, kaxige och självsäkre Jimmy Connors, som var tio år yngre.
Luften över center court var tjock av prestige den dagen. Alltid sportsliga, korrekta Ashe, som var en av ledarna i nya spelarorganisationen ATP, och vanligtvis arroganta, teatrala Connors, som gick sin egen väg, hade varit i hårda konflikter, med juridiska följder, under året och gillade inte varandra.
Men få trodde att Ashe, med sin klassiska, offensiva spelstil, skulle ha någon chans på banan mot Connors, som vunnit deras tidigare möten och som brukade ha lätt att hantera den typ av tennis Ashe spelade.
Då bjöd en noga förberedd Ashe på ett av tennishistoriens taktiska mästerverk, med en mytomspunnen, slug finess som det fortfarande talas om.
I sin bok om matchen (”Ashe vs Connors”, 2015) kallar journalisten och författaren Peter Bodo det för ”ett av de mest slående exemplen på en vinst vunnen genom intelligent strategi”. Med lösa, skurna slag, korta och höga bollar om vartannat, vinklade servar och ett udda, varierat spel – helt mot sin vana – förvirrade Ashe en alltmer frustrerad Connors, som började göra en lång rad enkla misstag. På källarrundpingiska skulle man väl kunna säga att det var en imponerande uppvisning i ”psykspel.” Ashe vann de två första seten med 6-1, 6-1, i utklassningsstil.
Hans forehand stod pall och hans backhandslice var bättre än någonsin. Inför tredje set, vid sidbytet, sitter han stilla, eftertänksam med slutna ögon. Det såg ut, skriver Peter Bodo, ”som om han mediterade”.
Connors kom tillbaka och vann tredje set 7-5, men Ashe var aldrig i fara, utan tog hem fjärde set med 6-4 och säkrade den största titeln i sin långa karriär.
Efter matchbollen vände han sig om och tittade upp på sina närmaste på läktaren, och lyfte, under ett par sekunder, en knuten näve i luften. Var det en anspelning på black power, en knuten näve som medveten politisk protest i triumfens ögonblick? Förmodligen inte.
Det var, skriver Bodo, ”not a win för Black Power, or any other kind of power. (…) This is a win för the tennis player Arthur Ashe, a man swaddled in doubts at the height of his career. It comes at a time when too many people feel they have a stake in him, when legions are telling him who he should be, what he should think, whom he should represent, and how. Those people all tend to forget that Ashe is not just a symbol and a spokesperson, he´s also a tennis player. Until just a few moments ago, he was a tennis player who felt that despite all the accolades, money and fame he still had something to prove to himself.”
Så var det nog.
***
Men Jesse Jacksons kritik vid festen 1971, kom, som Raymond Arsenault skriver i biografin ”Arthur Ashe: A Life”(2017), vid ett läge när Ashe redan börjat bli mer utåtriktad och frispråkig i sina politiska ställningstaganden. Och hans svar till Jackson, sammanfattar mycket i hans karaktär och strategi: ”Du har rätt, Jesse, jag är inte arrogant. Men jag tror inte att min brist på arrogans gör mig ett dugg mindre effektiv.”
Han glödde, utan att bli gapig, elak eller självupptagen. Distinkt, principfast, sportslig, skarp, värdig, saklig och resultinriktad: De följande tjugo åren skulle Arthur Ashe, ofta kritiserad, inte felfri, men alltid med integritet och självständighet, växa till en av sin generations viktigaste röster i amerikansk samhällsdebatt. Aldrig följsam, men alltid hederlig. Han hade en passion för tennis i sig. Han var en tennisnörd – som spelare, tränare och tv-kommentator
Men hans hållning, intressen och engagemang gick långt utöver idrottens värld, och han ville vinna trovärdighet genom substans, fakta och resultat. Han var sammansatt: beslutsam och insiktsfull, tävlingsmänniska med både ödmjukhet och strängt allvar. Han drogs till de frågor som betyder mest.
De sista åren av sitt liv ägnade han mycket kraft och tid åt att upplysa om hiv och aids, som han drabbats av vid blodtransfusion i samband med en hjärtoperation.
Billie Jean King – själv en av de moderna tennisens pionjärer för jämlikhet och rättigheter – frågade i ett av sina sista samtal med Ashe vad han tyckte var det svåraste i hans liv.
Det var inte, svarade han, att drabbas av aids, utan att vara en svart man, med all den diskriminering som hotade honom, enbart på grund av hans hudfärg, varje gång han klev ut ur sin ytterdörr. Mot den rasismen kämpade han hela sitt och in i det sista.
Varje tid behöver såna förebilder.
***
Tidigare krönikor på liknande tema:
Althea Gibson – en vilja starkare än förtrycket
