Totalitära drömmar även i etablerade finrum

Spanar vi efter hoten mot demokratin måste vi nog i självkritik titta även inåt, på våra egna sämsta instinkter. På våra otåligaste drömmar om enkla lösningar, givna svar, snabba beslut, total kontroll och evig konsensus. Att vara demokrat på riktigt är att lita på fria människors mångfald mer än på en självutnämnd överhets auktoritära tvångsmakt.

***

När liberalen Selma Lagerlöf skrev sin uppmärksammade hälsning till mötet för kvinnors rösträtt i Stockholm 13 maj, 1917, betonade hon, med viss stränghet, särskilt ordet ”ansvar”; vikten av att alla enskilda idéer, uppoffringar, viljor och insatser tas tillvara för det gemensamma större samhället.

Det är många skrankor, skrev hon, ”som fallit i våra dagar, många förhållanden ha ändrats, och de unga njuta en frihet som aldrig förr. Må denna frihet bli belagd med ansvar! Må dessa unga veta, att Sverige räknas med dem! Fabriksarbeterskor, studentskor, familjemedlemmar som ensamma, må veta, att landet behöver deras omdöme, deras modiga, öppna, fria tankar. (…) våra hjärtan skälva av längtan efter att få pröva våra krafter, se vad vi kunna duga till. Må man inte längre låta oss vänta! (…) Må man låta oss komma till verket!”

Hon manade fram bilden av en demokratisk iver att få vara med och gestalta och forma som bara väntade på klartecken att få släppa loss, en djup lust att få delta vid och gripa tag i väntande uppgifter utifrån demokratiska rättigheter och i ett demokratiskt ansvarstagande tillsammans med andra.

Jag vill minnas att det var vänstersocialdemokraten Georg Branting som en gång under andra världskriget, i protest mot censur och anpassningspolitik, skrev några liknande, starka ord som inte heller förlorat sin aktualitet, trots Georg Brantings egna, omstridda kontakter med östkommunismen:

”Det finns två sätt på vilka de styrande i en demokrati kunna möta fascismens anlopp. Antingen har man förtroende för det egna folket och omfattar demokratins ideal med uppriktighet. Eller hyser man i grund och botten misstro till det egna folket. Då stiger man ner till diktaturens nivå och möter den med dess egna, usla vapen. Då stryper man den folkliga rörelsefriheten, sätter hela folket under förmyndarskap och det fria ordet under censur.”

I den insikten måste det alltid börja, om de vackra talen ska äga trovärdighet och duga något till.

En demokratisk övertygelse värd namnet är att i grunden lita på vad friheten, de medborgerliga rättigheterna och den öppna debatten, gör med enskilda människor och det gemensamma samhället, när det gäller initiativkraft, idéer och ansvarstagande, i jämförelse med alla auktoritära alternativ, alla de små eller stora stegens tyranni.

Sverige tittar nu tillbaka på ett sekel av demokratiska erfarenheter. Sällan har bekännelserna till ”demokratin” och oron för demokratins framtid, varit så många som just nu. Men ibland handlar det om läpparnas bekännelser, utan rötter och allvar.

För även i etablissemangens forum smyger sig samtidigt andra tendenser in på nytt och får stöd. Förtryckets instinkt: att ändamålen nog ändå helgar medlen är tillbaka. Drömmen om de snabba, totalitära, drastiska lösningarna bortom demokratin kittlar på nytt så länge målsättningarna anses rätt.

Bara ett par exempel: Klimatdebatten håller just nu på att fördummas, förvanskas och förgrovas på sina håll av sådan livsfarlig retorik. Och beredskapen att gripa till förhandscensur, avskaffad brevhemlighet, övergrepp på den personliga integriteten och andra steg i riktning mot det genomövervakade storebrorssamhället tar sig allt fler uttryck inom både nationell och europeisk lagstiftning. Digitaliseringens baksidor används öppet som svepskäl för en digital repression i regeringars och monopolsträvande storbolags intressen.

I debatten märks också en trend av misstro mot intellektuella konflikter, samtal som inte är uppgjorda i förväg, utbyte av åsikter som faktiskt skiljer sig åt.

Instinkten att försöka tysta andra, att önska hålla det som stör borta och nere, att vilja avboka, avfinansiera, ställa in och hindra det som ifrågasätter en konsensus, får ersätta nyfikenheten inför diskussioner om svåra frågor som inte redan från början förs inom ramen för en trygg enighet. Indoktrinering hellre än bildning.

Rädslan för den fria debattens konsekvenser och demokratins tålamodsprövande öppenhet växer. Tilltron till frihetens förmåga att lösa omfattande problem minskar.

Färre, så låter det ibland, borde få komma till verket med sina tankar, vittnesmål, prioriteringar och erfarenheter, eftersom debatten redan anses avslutad och den rätta vägen bestämd en gång för alla.

Det kan verka tryggt för oss som ofta, nästan alltid, delar de åsikter som får status som enda sanning. Men det är en förrädisk, principlös trygghet, för den som vill vara demokrat på riktigt.

***

All historisk erfarenhet visar att auktoritära modeller är värre för trygghet, säkerhet, fred, miljö, ekonomi och kultur. Ändå dröms de otåliga, totalitära drömmarna om tvång och överhet vidare.

Och på nytt börjar människor delas upp, värderas, behandlas och tillskrivas generella egenskaper utifrån kön, etnicitet, tro och hudfärg. Kollektiva stereotyper, gränser och sorteringslådor som ideal ersätter en tro på mångfaldens frihet, individualism, otydlighet och öppenhet.

Plötsligt är en reaktionär människosyn norm, i vardagsjargongen, i medierna och i kulturen, även hos förmenat progressiva, som borde veta bättre, på tröskeln till vad som kan bli en lång epok av konservativt maktinnehav i västvärlden. Ser de inte, vilken utveckling de gynnar?

Hur använder Sverige sitt demokratiska jubileum? Vad betyder högtidstalen? Har de rötter? Handlar det bara om pliktjargong?

Spanar vi efter hoten mot demokratin måste vi nog i självkritik titta även inåt ibland, på våra egna sämsta instinkter. På våra otåligaste drömmar om enkla lösningar, givna svar, snabba beslut, total kontroll, felfria människor och evig konsensus.

Att vara demokrat på riktigt, att lita på fria människors mångfald mer än på en självutnämnd överhets auktoritära tvångsmakt, är inte så enkelt, och just därför så viktigt.