Orkar regeringen prioritera när krisen kommer?

Det blocköverskridande samarbetet mellan S, C, L och Mp är rätt väg att gå, även om C och L borde ingå i regeringen. Den här regeringens öde är också centerpartiets och liberalernas öde. Men redan nu står klart att de fyra partierna måste orka och göra sig redo för att prioritera tydligare när krisen kommer. Ett bättre mått på vad en regering duger till finns knappast.

***

Det är tilltalande och förtroendeingivande att Stefan Löfven i sin regeringsförklaring och i anslutande intervjuer tar så tydlig ställning för det nya regeringssamarbetet med centerpartiet och liberalerna. Han backar inte trots intern kritik och ber inte om ursäkt för jobbiga kompromisser som förhandlats fram.

Så måste en statsminister agera, om ett regeringsunderlag ska ha någon som helst trovärdighet. Riskera ett nederlag för att överhuvudtaget ha utrymme att åstadkomma något.

Om inte regeringschefen låter övertygad om upplägget, och ser det som ett alternativ värt att sätta sin prestige på spel för, är det dömt från början. Problemet är kanske att så få andra framstår som riktigt övertygade. Finns revan där redan nu, blir det svårt i längden. Bara om man på allvar tror på ett samarbete, är man beredd att ta ansvar för det också i blåsväder. Och det kommer att vina om öronen fram till 2022.

***

En regeringsförklaring är per definition ganska intetsägande, eftersom den ska vara allomfattande. Nästan varje tänkbart område får några rader. En regeringsförklaring säger därför föga om vilka av alla fina ord som faktiskt betyder något och står pall, när verkligheten störtar in och river ner luftslott, läpparnas bekännelser och bluffar.

Statsministerns presentation på måndagen gav ändå några ledtrådar om var en ny tyngdpunkt ligger i det uppdaterade regeringssamarbetet, utöver det som alla statsministrar säger om jobb, välfärd och skola. En hel del lovar gott.

Kampen mot brottslighet och extremism betonades extra, vilket är helt nödvändigt för att den här regeringen inte ska tappa greppet om opinionen. Klimatarbetet lyftes fram utan reservationer. Och den planerade skattereformen i liberal riktning lät som en angelägenhet efter förhandlingarna med centerpartiet och liberalerna.

Integrationspolitiken däremot förblir oklar. Att C och L avstår från liberalt inflytande över utrikespolitiken är en olycka. Energipolitiken kommer förr eller senare att bli ett konfliktområde. Och att den här regeringen inte kommer att vara någon vän av personlig integritet är uppenbart.

En ny ministär tillkännagavs också, med en del nya namn, några omplaceringar, en del omorganisation, men utan några verkligt dramatiska nyheter.

Att Anders Ygeman trots sitt delansvar för hanteringen av IT-skandalen inom transportstyrelsen ges titeln digitaliseringsminister är förstås uppseendeväckande, men att han återkommer till regeringen var annars väntat. Socialdemokraterna tar över skolfrågorna med Anna Ekström som utbildningsminister som en följd av att miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin lämnar politiken.

Med Hans Dahlgren som EU-minister stärker Löfven upp den rollen på ett nytt sätt. I övrigt sker ett antal omflyttningar av ministrar mellan departement och ansvarsområden, men inget som ger några större ledtrådar om förändrade prioriteringar.

Om den nya kulturministern Amanda Lind (Mp) kommer att ha en mer klarsynt och principfast hållning än sin föregångare mot identitetspolitiskt förfall och åsiktsbyråkrati inom viktiga institutioner återstår att se, men hennes praktiska bakgrund inom kommunpolitiken är åtminstone ingen nackdel och hon bör rimligen ges en inledande chans i rollen.

Att hela miljöpartiet per definition – så lät det på en del av kritiken under måndagen – skulle vara diskvalificerat från att hantera kulturpolitik efter bara en svajig mandatperiod känns överdrivet.

***

Den stora svagheten i regeringsförklaringen, liksom i den uppgörelse som ligger till grund för samarbetet mellan S, Mp, C och L är att den inte riktigt säger något om prioriteringar, att den inte talar klarspråk om vad den är beredd att göra sig impopulär med och att den låter överdrivet optimistisk när det gäller den ekonomiska utvecklingen de kommande åren.

Stefan Löfvens regering står väl rustad inför fortsatt högkonjunktur, men blir väldigt sårbar när lågkonjunkturen slår till.

Den som tittar närmare på väderprognoserna ser ett sjuhelsikes oväder torna upp sig under mandatperioden. Det nya regeringsunderlaget kommer inte länge att kunna vända ryggen till och nöja sig med bara badkläder, roliga spel och solkräm i packningen. De närmaste åren blir jobbiga och turbulenta.

Backar inte samtliga fyra partier upp det här samarbetet fullt ut, med sikte på att det ska bli så trovärdigt att man vill fortsätta det och utan ständiga hänvisningar till närmaste nödutgång, då kommer det sannolikt att sluta med ett fiasko.

Centerpartiet och liberalerna borde därför – förutom att förbereda ett valtekniskt samarbete inför 2022 – gå in i regeringen och söka mandat för detta samarbete även inför nästa val.

Redan nu är det uppenbart vilket misstag det vore att försöka leva vidare i ett varken eller-läge. De måste sluta använda den missvisande beteckningen ”oppositionspartier” på sig själva, och istället säga som det är: Den här regeringens öde är också centerpartiets och liberalernas öde.

Att två egentliga stödpartier, som kallar sig något annat, får prägla mycket av regeringspolitiken, men samtidigt avstår från egna ministerposter och inte tar helhjärtat ansvar för det styre man är en del av, kan leda till att alla inblandade budget för budget behöver få igenom många dyra löften för att blidka sina kritiker, men att ingen riktigt orkar med att ta ansvar för ekonomisk disciplin, prioriteringar och helhet.

Senast under nästa budgetarbete kommer samtliga de fyra partierna att tvingas bekänna färg när det gäller vad de faktiskt vill prioritera – och därmed ha möjlighet att omsätta i handling och reformer – och vad de är beredda att säga nej till, för att ekvationerna ska gå ihop.

Några få områden behöver sättas i centrum av varje ny regering. Den här gången blir det kanske: Jobben och vårdens resurser under nästa lågkonjunktur. En rejäl upprustning av polis, brottsbekämpning och rättsväsende. Beslutsamhet när det gäller investeringar och vägval för en långsiktig klimatomställning. En genomtänkt skattereform. Bättre villkor för småföretagande.

Så mycket mer bör man inte hoppas på. Annat måste stå tillbaka, eller förbli halvdant då partierna inte lyckas komma överens.

Många särintressens förhoppningar får dämpas. Dyra reformer som inte angriper grundproblem bör dras tillbaka, exempelvis den så kallade familjeveckan. Ofinansierade framtida skattesänkningar kan inte drivas som krav i nästa förhandlingsrunda. Symbolpolitik som kostar en del utan att förverkliga något måste undvikas. Antalet myndigheter får gärna bli färre i ett land som tycks likställa utökad, pratglad byråkrati med konkret samhällsförändring.

En traditionell tilltro till arbetsmarknadens parter är bättre än onödigt klåfingrig arbetsmarknadslagstiftning som riskerar att kosta all politisk kraft.

***

Prioritera och genomför, fokusera och förverkliga, disciplinera politiken, fördöm inte kritik utifrån som illvilja. Se till att institutioner och myndigheter fungerar, med återupprättad integritet och professionalitet i det politiska hantverket. Hellre klara av och ta ansvar för färre punkter på en begränsad lista med trovärdighet, än att slafsa och slarva bort många punkter på en lång lista.

Om det här regeringsunderlag försöker vara så många som möjligt till lags genom enbart expansiva löften, dämpa det inledande missnöjet genom att inte utmana någon med klarspråk och samtidigt avfärda konstruktiv kritik genom att kasta grova etiketter kring sig i hopp om att slippa sakdebatt, då kommer det inte att gå bra.

Samtidigt vore det oseriöst och ansvarslöst av framför allt moderaterna och kristdemokraterna, om de från och med nu helt utan nyanser eller eftertanke under resten av mandatperioden vägrar att stå till förfogande för uppgörelser med det här regeringsunderlaget.

Att låta sig svepas med av de anhängare som gastar högst och mest vulgärt, för att kunna njuta av några bekväma opinionsmätningar under våren, kan komma att straffa sig senare, när allvaret återvänder.

Det blocköverskridande samarbetet mellan S, C, L och Mp är rätt väg att gå, även om de två liberala partierna borde ingå i regeringen. Samarbetet ska bedömas på sina egna meriter, och det har ännu allting ogjort. Men det är värt en bättre uppslutning åtminstone från de partier som det vilar på. De måste ge det en ärlig chans. Annars kommer de inte att orka prioritera när krisen kommer. Och ett bättre mått på vad en regering duger till finns knappast.