Stödja lokala handlare eller skylla oss själva

Varför upphörde hon plötsligt, efter sitt giftermål 1912, med det som betytt så mycket för henne ända sedan tonåren?

Så gick eftervärlden miste om kanske årtionden av vad som i dag hade setts som en ovärderlig fotodokumentation i ett Västerbotten under förändring, på tröskeln till det moderna Sverige.

Ack ja, som Selma skulle ha sagt, vi sena tiders barn har svårt ibland, att förstå det som möter oss i byarnas historia.

Albertina Eriksson var fotograf i förra seklets barndom, då Västerbotten genom konst, folkrörelser, tidningar och litteratur just börjat upptäcka sina egna bygder på ett nytt sätt. Vävt med bilder och berättelser växte ett självmedvetande långsamt fram. En känsla av värdighet och rätt slog rot, som senare skulle ta sig politiska uttryck i kampen för den norrländska landsbygdens villkor och makt.

Och Albertina Eriksson var där, när det tog fart. Hon var en av dem som hjälpte Västerbotten att börja bevara minnen, traditioner och miljöer även i form av fotografier.

Fotograferandets konst hade hon lärt sig själv. Hon ägde kamera och stativ – skärpan var viktig – hade ett mörkrum med röd lampa i jordkällaren under köket och vandrade drygt tjugo år gammal runt i byarna omkring Storarmsjö, och dokumenterade hem och människor. Eftersom – berättas det i boken ”Tre århundradens bygd” (1999) om Karlbäcksbygdens historia – hennes mors släkt ”fanns inom dåvarande Degerfors socken, numera Vindels kommun, sökte hon sig också till byar som Tegsnäset och Buberget”.

Bland de bevarade bilderna, på glasnegativ i format 12×18, dominerar gårdsporträtt, som brukligt var. Men där finns också motiv i friare natur (se tidskriften Västerbotten nummer 4, 1978). Man kan ana hur hon, med en ung människas drömmar, född 1881 i Storarmsjö, Bjurholm, måste ha fascinerats av hantverket och kunnandet, att få uppdragen, ställa i ordning, komponera och framkalla.

Kanske var höjdpunkten för henne den glädje, nyfikenhet och förundran som säkert fanns hos dem som fick se resultatet. (Notering till kidsen: Instagram fanns inte på den här tiden.)

Men så slutade hon nästan helt med sina fotovandringar, i samband med att hon gifte sig 1912. Fotograferandet verkar inte längre ha stått i centrum. Även om hon fortsatt dokumenterade den egna familjen och tog uppdrag från ortsbor som beställde det, är de flesta av hennes bilder från seklets första tolv år.

Fortsätt, sluta inte, vi vill se mer, det är så värdefullt det ni lämnar efter er, får vi lust att ropa tillbaka ner genom åren, till Albertina och andra i samma situation. Men de hör oss inte, och vi får vara tacksamma för det som trots all finns bevarat.

I en fin krönika för VK häromåret (18/12, 2017), om traditionen med kvinnliga fotografer i Västerbotten, citerade Benny Stiegler Albertinas barnbarn Ingrid Mjelle i Umeå: ”Som liten förstod jag inte att hon varit fotograf, för mig var hon bara farmor.”

***

Bygdefotografer kallades de på den tiden, och utan dem skulle vi i dag veta mycket mindre om våra städer eller byar, våra släkter eller föregångare, det arv vi bär, växt upp med eller flyttat till.

En 31-årig Sune Jonsson skrev om dem i en vacker, vemodig, uppfordrande essä för tidskriften Västerbotten 1962 , där han förutom Albertina Eriksson, givetvis även nämnde Hanna Bäckman i Nordmaling som till skillnad från Albertina gjorde fotograferandet till en yrkeskarriär med egen ateljé.

Jonsson beklagade att eftervärlden inte förstått vilken kulturskatt bygdefotografernas arkiv är. Det verkar, skrev han bland annat, ”som om bränngropar och sjöbottnar varit de enda platser, som haft nog utrymme för detta skrymmande och obekväma men kulturhistoriskt så oskattbara material.” Varje sådan bild ur gamla fotoalbum utgör, påminde Sune Jonsson ”en resa till tider, platser och seder, som aldrig mera kan nås med andra kommunikationsmedel än just fotografiet.” Bygdefotograferna belyste därför inte bara på ”ett utomordentligt grafiskt och pregnant sätt” en materiell epok, ”utan även den gamla och fostrande samhörigheten människor emellan, den som alltmera förflyktigas”.

Jag kommer att tänka på mina favoritrader av Göran Greider, ur Ombyggd Volvo från 1992:

”Redskap, växter, byggnader – plötsligt stod de nästan utan namn. Mycket mycket gamla människor levde kvar nånstans, som ord inte längre i bruk. Ibland – det kan fortfarande hända – rycker kroppen till av något som skulle ha kunnat sägas”.

***

Just nu utkämpar lokala handlare och butiker, de där hantverksskicklighet, yrkesstolthet och kvalitetstraditioner sätts i centrum, en kamp för överlevnad. ”Butikerna med personlighet”, som författaren Emi Gunér träffande kallat dem i en Metrokrönika.

De som utgår från något annat än den ytliga slit och släng och skit samma-kulturen. De som bär upp ett slags bildnings- och kunskapsarv i företagandets form. De som försöker värja sig mot de få, stora varumärkenas likriktning och kontroll.

I debatten om detaljhandelns framtid, butiksdöden och hotad service på landsbygden, är det en ofta bortglömd aspekt: Här håller kunnande, yrkestraditioner och en lokal närvaro av kompetens, expertservice och hantverksglädje på att förloras.

Förutom nedlagda jobb, ödsligare centrum och problem för enskilda aktörer i spåren av den strukturomvandling som pågår, vill jag lyfta fram det dilemmat: När självständiga butiker och tillverkare, ett unikt lokalt utbud – inom hundratals olika branscher – försvinner, får barn och ungdomar färre förebilder i den egna miljön att upptäcka, inspireras av och gå i lära hos. Plötsligt blir kontaktytorna färre till genuin kompetens, yrkesallvar och småföretagande. Chansen att få uppleva, gång på gång, människor som verkligen kan sin sak.

Det blir som när teatrar bara kommer på lätt konstlade gästspel från långt borta, men det inte finns någon lokal scen med djupa rötter ner i en egen vardag.

Ett slags historielöshet hotar, en tomhet. Dofter, smaker, känslan av ett materials fysiska egenskaper, förståelsen för det konkreta sambandet mellan resurser och produkter, närvaron av lokala specialiteter – allt det försvinner. En utarmning inleds. Perspektiven blir trängre. Livsmiljöer likriktas. Det vore, trots all positiv frigörelse som pågår, ingen bra start på 2000-talet.