Slå ihop C och L innan det är för sent

Centerpartiet och liberalerna borde redan inför nästa val inleda ett valtekniskt samarbete, med sikte på att slå sig ihop till ett parti. Innan det är för sent. För falsk nostalgi finns ingen tid kvar.

***

”Do you feel that comedy does not age as well as many other products of creativity? Because I am always mortified to go back to something I thought was hilarious only to find that not only is it deeply unfunny, but I hate my former self for having found it as funny as I did.”

Sam Harris till Stephen Fry i senaste avsnittet av podcasten “Making Sense”.

Det är onekligen riskfyllt att återvända till sin ungdoms hjältar för inspiration.

Besvikelsen kan blir svår, om det som glimrar i minnet, dör vid förnyad kontakt. För att tiden har gått, eller för att det var rätt kasst redan då. Ögonblickets eufori, när det begav sig, visar sig ibland ha varit förljugen.

Å andra sidan är det ett fenomen besläktat också med falsk nostalgi. Lockelsen att aldrig granska och pröva minnesbilder närmare.

När åren gått, eller när återblickarna skrivs, finns bara ett strikt urval av det allra bästa, det nyskapande, det geniala, kvar i medvetandet. Allt som var skräpigt, dumt, tomt, omdömeslöst, tendensiöst, kortsiktigt, korrumperat, epigoniskt och flyktigt i tidigare epoker, göms sedan länge under damm.

Det är ett skäl till varför många tycker att det gått utför, att kvaliteten förlorats, nivån sjunkit – inom svenska medier, svensk litteratur, svensk film, svensk teater, svensk konst, svenska institutioner.

Vi ser samtidens berg av bedrövligheter, luftslotten är uppenbara, medan historieböcker och minnesprogram kan en förvriden bild av det förflutna som ett pärlband med gyllene epoker av koncentrerat, storartat skapande.

***

Det är också ett skäl till det ständiga jämrandet över hur mycket ädlare partier och politiker alltid var under tidigare generationer. Medierna älskar den dramaturgin: att med hjälp av en ordentlig dos historielöshet frammana bilden av förlorade, hederliga idyller.

Att dö, eller åtminstone bli ordentlig gamla, gör underverk för populariteten hos tidigare utskällda och hånade makthavare.

Det kommer att förstärkas ytterligare i och med 2000-talets olyckliga trend av unga politiska stjärnskott som får stor makt onödigt tidigt, sliter ut sig redan under de första vuxenåren och sedan hoppar av precis när de börjat mogna, få perspektiv, slipa bort ensidiga fiendebilder och är på väg att gå in i sina bästa år.

Men falsk nostalgi kan även leda till att en organisation tjurigt tittar inåt och bakåt, utan att märka hur tomt det blivit runt monumenten och högtidstalen.

***

Centerpartiet och liberalerna bör slå ihop sina organisationer, och redan inför valet 2022 inleda en valteknisk samverkan.

För att bredda partiliberalismens bas. Öka möjligheterna till en stabil förankring och närvaro i hela landet. Komplettera varandra socialt och geografiskt. Vinna arbetsro i ett läge där något av partierna annars alltid kommer att balansera på riksdagsspärren. Få ökad tyngd vid förhandlingar åt både höger och vänster. Klargöra att den gamla blockpolitiken ersatts av ett nytt politiskt landskap. Och göra det lättare att locka till sig kompetens, idéer och skickliga kandidater.

Det kan vara sista chansen, och det skulle vara ett exempel på hur summan faktiskt kan bli större och robustare än delarna.  Om det behövs som en väg runt prestige och låsningar, kan en språkrörsmodell vara värd att att överväga inledningsvis. Det logiska namnet på den nya organisationen vore centerliberalerna.

Så värst mycket att förlora har de inte, även om centerpartisterna är en aning stora på sig just nu, lätt förledda av förra vårens lyckliga opinionsmätningar och liberalernas luggslitna situation. Den övergripande utvecklingen är bister.

En titt på valresultaten för de senaste dryga 40 åren, från 1976 och framåt, visar hur centerpartiets och liberalerna (folkpartiets) sammantagna väljarstöd sjunkit dramatiskt över tid, i takt med att samhället förändrats, andra partier utvecklats och nya partier tillkommit.

Från tillsammans drygt 35 procent av rösterna 1976, hade det krympt till 11,5 procent 2014. I förra höstens val fick de, tack vare ett hyfsat resultat för C, omkring 14 procent tillsammans, med då var det å andra sidan inte långt borta att L åkte ur riksdagen.

I senaste Sifo-mätningen, för att bara ta en ur mängden, fick de tillsammans 10,5 procent, med liberalerna långt under spärren.

Att båda ska överleva som riksdagspartier särskilt många val till är inte sannolikt, om ingenting görs för att bryta mönstret. Andra rörelser har det uppenbart lättare att fånga tidsandan och profilera sig som idépartier för 2000-talet. För att C och L ska kunna återvinna ett initiativ behövs organisatorisk kraftsamling av nytt slag.

Centerpartiets outtalade, interna funderingar på att vänta ut liberalernas undergång, kanske redan nästa val, för att på den vägen ta hand om deras väljarstöd, är en farlig och ogenomtänkt lek, som missar vad en sammanslagning redan nu skulle kunna ge. Vad en rörelse vinner på att genom större kontaktytor mot samhället och förankring i lokala miljöer, kunna agera förtroendeingivande även under svåra tider, utan ständigt behov av att rättfärdiga sin existens och svara på krisfrågor.

Åtminstone sedan början av 1960-talet har idén återkommit i konkret form, om en sammanslagning av det man brukat kalla de två mittenpartierna. Varje decennium har haft sina speciella förutsättningar, och styrkeförhållandena mellan C och L/Fp har växlat genom åren, men tanken har funnits kvar där i bakgrunden.

Man kan förstås söka sig mycket längre tillbaka i historien, ända ner till det gamla och nya lantmannapartiets dagar, och diskutera hur förhållandet därefter mellan stadsliberalism, landsbygdsfrisinne, bonderörelse och lantmannakonservatism sett ut från det sena 1800-talet och framåt.

Det har varit komplicerade, och ofta konfliktfyllda relationer, som skiftat hela tiden i takt med demokratisering, välfärdsreformer, urbanisering, teknikutveckling, nya typer av samhällsfrågor och utrikespolitiska omvälvningar i Europa och världen.

I sin bok ”Ett centerparti och dess hövdingar” (1998), skrev Carl-Erik Nilsson, tidigare medarbetare till Thorbjörn Fälldin, om det turbulenta mötet i Uppsala, november 1973, när centerpartiets förtroenderåd skulle ta ställning till ett förslag om samgående med folkpartiet och i praktiken sade nej.

Motståndet, skrev Nilsson, ”kom från vitt skilda grupper. Där fanns militanta ungdomsförbundare för vilka begreppet liberal var ett skällsord. Hur de kunnat existera i den mittensamverkan som ändå fungerat i tio år måste ha varit en gåta för utomstående. Till motståndarna hörde också de som hade sina rötter i det forna bondeförbundet och som varit med om att gå i koalition med socialdemokraterna av rädsla för storstadsliberalernas attacker mot jordbruket och dess föreningars inflytande över matpriserna.”

Vid samma tid, vet vi från andra vittnesmål, stod ledande liberaler redo att bryta sig loss och bilda ett nytt parti, om folkpartiet skulle slå sig ihop med ett centerparti som liberalerna betraktade med stor ideologisk och intellektuell misstro.

Det har på båda sidor funnits många huvuden i plogfåran och näsor i vädret.

Trots att C och L förändrats mycket sedan 1970-talet, och närmat sig varandra på ett sätt som nog ingen hade kunnat ana ens för 40 år sedan, har centerpartister och liberaler fortfarande svårt att riktigt förstå och lita på varandras drivkrafter och instinkter.

Som det lär ha sagts på sina håll inom folkpartiet: centerpartiet har medlemmarna, liberalerna har idéerna. I dag skulle man nog tillägga att centerpartiet har stålarna. När stenrika centerpartiet drabbades av intern panik och ångestskri över ett lätt fritänkande utkast till idéprogram för några år sedan, syntes en del sådana gamla fördomar att bekräftas. Det var inte rörelsens starka sida. Men i den praktiska politiken de senaste åren har många i centerpartiet ändå sett den mest principfasta liberala rösten i ett antal omdiskuterade frågor.

Samtidigt har liberalernas/folkpartisternas idédebatter bytt karaktär på 2000-talet, och det som en gång i tiden utgjorde Bertil Ohlins väljarunderlag är i dag splittrat på många olika partier. Den ideologiska instinkten är inte självklar. Skulle liberalerna i dag försöka skriva ett idéprogram med samma försök till konkretion som centerpartiet testade 2012, är det inte säkert att den interna paniken skulle bli mindre.

De håller på att överlappa varandra i allt högre grad. Det är dags att komma över de ömsesidiga fördomarna.

Det finns inte längre något område – ekonomisk politik, socialpolitik, miljöpolitik, utrikespolitik – där de två partierna inte med samma grad av intern samhörighet, handlingskraft och kompromissförmåga som andra större partier, skulle kunna uppträda gemensamt i dag.

Sedan höstens val, och i takt med alliansens upplösning, har det blivit glasklart hur nära kopplade de i praktiken är till varandra.

***

Önskan om det helt renläriga, den genuina traditionen, den unika historien, står alltid i motsättning till partipolitikens och folkrörelsedemokratins väsen.

Att kunna hantera den mångfald, de spänningar och de skiftande utgångspunkter som en större medlems- och väljarbas, med starkare lokalorganisation, medför, är nödvändigt för partier som vill förbli relevant i ett samhälle där många olika processer pågår samtidigt och problem skiljer sig åt från miljö till miljö, och få mandat att styra ett land.

Diskussionerna kommer att bli spretigare, perspektiven fler, tvärsäkerheten svagare och chansen till myspysig ”vi mot världen”-enighet vid kaffekokaren mindre. Det är bara bra.

Den svenska partiliberalismen är inte stark nog att bära upp två så likartade organisationer. Centerpartiet och liberalerna borde inför nästa val kraftsamla gemensamt och inleda ett valtekniskt samarbete, med sikte på att slå sig ihop till ett parti. Innan det är för sent. För falsk nostalgi finns ingen tid kvar.