Skriv ner era föräldrars berättelser

Vem vet vad som kunde smyga i Bjurholmsskogarna sent om kvällarna på 1950-talet?  När tant Maria Gustava Olsson i Nyby, nära 80 år gammal, fick oväntat besök en natt, plockade hon fram sin hammare och höll den i handen medan hon gick för att öppna dörren till sin lilla röda stuga.

”Jag har aldrig varit nervös och rädd” berättade hon för VK:s lokalreporter ett par år senare, och hon erkände att, hammaren ”skulle jag nog ha använt om det varit något som tänkt ofreda mig”.

Det behövdes inte. Besökaren visade sig bara en ”välkommen anhörig”. Men repliken avslöjar en karismatisk personlighet med skinn på näsan, prövad av år och umbäranden.

Tant Maria var den i familjen som blev kvar på torpet i Nyby, sedan fadern dött och syskonen flyttat, och fick lov att sköta både torpet och sin ”åldriga mor”. Det var till att klara av det mesta själv. Hon svingade liet vid slåttern. La ut gödseln på åkern. Drog harven med egna kroppskrafter.

Extrainkomsterna som behövdes arbetade hon ihop genom dagsverken åt andra familjer i Bjurholm. Det kunde handla om att skura, tvätta och baka, och skölja kläder nere vid älven också smällkalla vinterdagar.

”Jag har inte varit så stor och stark, men jag har varit seg”, som hon sammanfattade det själv till VK. Även i åttioårsåldern fortsatte hon att sköta sitt potatisland och finklyva veden om någon slarvat.

Och så fanns i hennes liv både religionen och musiken. Hon var förankrad i Agnäs missionsförsamling, sjöng frälsarsånger med vacker röst och spelade på det gamla instrumentet Psalmmonika.

Tant Maria ”behöver inte roas för att vara glad”, konstaterade VK:s journalist. ”Hennes glädje kommer inifrån och kan glädja andra.”

***

Porträttet av Maria Olsson stod i Västerbottens-Kuriren den 8 september 1956, ett par dagar före hennes åttioårsdag. Signaturen under artikeln var ”B.L”. Bokstäverna stod för Birger Lindqvist, stilistiskt skicklig lokalredaktör under 1950-talet för VK i Bjurholm, nyfiken på bygdens personligheter, och engagerad politiker och föreningsmänniska.

Texten om tant Maria är en av många som återfinns i en ny, läsvärd bok med samlade VK-artiklar av Birger Lindqvist som getts ut under titeln ”Birgers berättelser från Bjurholm” av hans son Anders Lindqvist.

Det är fint att få en lokaljournalistisk gärning samlad på det sättet, i ett urval. Västerbotten bubblar i den, genom alla karaktärer som dansar förbi.

Där finns frisinnade riksdagsmannen och folkskolläraren Werner Bäckström, som själv bland annat skrev en bok om Bjurholms historia för åren 1806-1906. Där finns, förstås, Jonas Löfgren. Getarpojken och drängen som hade läshuvud, skrev dikter, blev troende i tjugoårsåldern fick studera, blev kyrkoherde i Bjurholm för att senare lämna Svenska kyrkan.

Där finns blinda Karin Tobiasson i Balsjö – ”den fattigaste bland de fattigaste” men också den ”gladaste bland de glada” – som försörjde sig med att karda och spinna under vintrarna och bereda lin åt bönderna under vår och sommar. ”Blind-Karin”, berättar Birger Lindqvist i sin VK-artikel om henne, blev sannolikt den första i Bjurholm som fick del av den allmänna folkpension riksdagens beslutat om 1913.

Där finns slöjdläraren Arne Persson i Lillarmsjö. Där finns båtsmannen Östman i Karlsbäck som ”vid festliga tillfällen” gärna sjöng om livet i hamnarna och Göteborg, och som anställdes som lärare åt nämndeman Johan Olofssons söner. Där finns mjölkbilschauffören Rune Nilsson och spelmannen och urmakaren Gottfrid Karlsson i Kyrktjärn.

Där finns Mor Olga i Nordanås, som tycker att det var ”hemtrevligare på något sätt” när byn fortfarande saknade väg. På den tiden, berättade hon för Birger Lindqvist, ”stannade folk i byn och främlingarna kom alltid in och pratade en stund innan de gav sig på det vågsamma företaget att komma i förbindelse med väg.

De hade alltid något att berätta medan de drack sitt kaffe som de alltid bjöds på.” Nu, konstaterar hon vemodigt vid mitten av 1950-talet, ”susar folk förbi i sina fina bilar och ingen har tid att gå in och prata”.

Där finns många till, sida upp och sida ner, av en bygds pionjärer och karaktärer, föreningar och verksamheter, fångad med lokalredaktörens typiska den klassiska blick för den goda berättelsen och det intressanta ödet.

***

Och där finns fabrikör August Persson, 73 år gammal och ”nestorn bland skomakarna i Bjurholm”, en erfaren, filosofisk lagd hantverkare i en gammal stotlt bransch på väg att dö ut.

Men Persson hade ”många strängar på sin båge. Han räknades en tid till en av länets bästa skyttar (…) Tycker han det blir långtråkigt på verkstaden så tar han bössan och sin goda jakthund med sig till skogs och knäpper sig en hare.”

Sedan berättar Lindqvist, helt lugnt, att August Persson dessutom år 1930 besegrat den ryske världsstjärnan i schack, Efim Bogoljubov.

Vänta nu, stopp och belägg! Här var jag tvungen att lägga ifrån mig boken. Bogoljubov var en av dåtidens alla bästa spelare, med segrar över legendarer som Lasker, Capablanca, och Nimzowitsch. Två gånger (1929 och 1935) var han utmanare om världsmästartiteln mot Aleksandr Alechin. Skulle skomakare Persson från Bjurholm ha slagit en av världens tio bästa spelare i schack på 1930-talet i Umeå?

Kom igen, no way! Jag var tvungen att gå till arkivet för att dubbelkolla.

Men mycket riktigt, i mars 1930 var Bogoljubov, som också fader till det klassiska Bogo-indiska försvaret för svart, på besök i Umeå för en så kallade simultanmatch, där stormästaren spelar ett antal partier samtidigt, mot regionala förmågor.

 

VK skrev om händelsen, och jag citerar ur schackreportaget från den 21 mars 1930:

”En av de ståtligaste insatserna gjorde Persson från Bjurholm. Han hade tagit den långa vägen hit bara för att få en uppfattning om, vad han egentligen dugde till i detta ädla spel; i Bjurholm hade han ju inte kunnat få det fastslaget. Och medan hans bil stod utanför läroverket och frön i fem timmar, förde dess herre sin kamp till seger mot självaste stormästaren (…) Han spelade starkt ända från början – särskilt hans bondespel var förnämligt – och efter tre timmar hade han tilltvingat sig en häst mot en bonde. Sedan blottade han sig aldrig utan gick fram mot en konsekvent och obönhörlig vinst.”

Det ni.

***

Man känner, som ofta är fallet även med de gamla byaskrifterna, hur nära den västerbottniska litterära traditionen ligger lokaltidningarnas och studiecirklarnas språk, minnen och historier.

Gå, ni som är unga, till arkiven och magasinen, beställ fram, öppna och känn hur dofter, röster och öden slår upp ur sidorna..

Framför allt: Skriv ner och samla era föräldrars berättelser. Om de fortfarande finns i livet, om omständigheterna tillåter eller om de lämnat vittnesmål efter sig. Ni kommer att ångra er annars. Lyssna till de gamla. Ställ frågor medan de ännu kan svara, borra och bråka, ge er inte, dokumentera. Eller öppna de dammiga kartongerna och se vad som döljer sig där. Känn en långsam tradition och ett tålmodigt arv bromsa språngmarschen, och skänka sammanhang.

***

En av de värsta sakerna med vår tids kändiskultur är hur blind den gör oss för erfarenheter, visdom, styrka och lärdomar som finns mitt i vardagen, i det näraliggande, i det riktiga, kanske glanslösa, kanske bittra, kanske svåra, men starka livet, som ger vår egen strävan bakgrund, perspektiv och ett slags mening.