Förljugen valrörelse följs av bister verklighet

Av Ola Nordebo, 20 februari 2019 kl 20:32, Bli först att kommentera

Det vilade en förljugenhet över den svenska valrörelsen, som nu i långsam takt, men steg för steg, håller på att avslöjas. Sveriges ekonomi är oroväckande sårbar, och har inte mycket kvar att skydda sig med om det skulle gå riktigt åt fanders.

Omfattningen och tidpunkten är ännu oklar, men att det nalkas en omfattande lågkonjunktur de närmaste åren framstår som oundvikligt.

De globala siffrorna är inte alarmerande, men ger allt fler skäl till vaksamhet, även för den relativt starka amerikanska ekonomin. I Europa, också i Tyskland, sänks nu förväntningarna inför de närmaste åren. Skulle det börja svaja på allvar igen för fler länder inom euroområdet är utrymmet för krishantering, både ekonomiskt och politiskt, begränsat.

I Sverige är ekonomin enligt Konjunkturinstitutets rapport från slutet av 2018 redan inne i en utdragen avmattningsfas. Tecknen på sämre tider i allt fler branscher hopar sig, samtidigt som oron består om läget inom byggsektorn och på bostadsmarknaden.

Och de allvarliga konsekvenserna på sikt – för löntagare, konsumenter och småsparare, för många både industri- och tjänsteföretag, för skatteintäkter, välstånd och levnadsstandard – av den väldigt svaga svenska kronan förtigs fortfarande i en debatt där många envist romantiserar gamla panikdevalveringar i historien.

Problemen med en sjunkande kronkurs är större och drabbar fler än de kortsiktiga fördelarna i form av gynnad export. Ju svagare den svenska kronan är, desto fattigare blir svenska konsumenter och löntagare. Pengarna räcker till mindre i handeln, resor blir dyrare, tillgångar minskar i värde, skatteintäkterna gröps ur, den relativa levnadsstandarden sjunker. De svagaste utan marginaler drabbas hårdast, medan de redan kapitalstarka kan parera läget lättare.

När det trots sammantaget låg arbetslöshet finns kvar allvarliga strukturella skevheter på arbetsmarknaden och i integrationspolitiken, med svårt läge för utsatta grupper, inser man snabbt vilka problem som väntar om konjunkturen börjar vika. Om bredare varsel kommer och kommuner runt om i landet drabbas av djupare underskott. Nedskärningar, sociala spänningar, misstro mot gemensamma system, identitetspolitiska aggressioner, jakt på syndabockar och minskat utrymme för rejäla satsningar på vård, omsorg, skola och rättsväsende.

Riksbanken har haft minusränta sedan 2015, i en stekhet ekonomi, och i släptåg till Europeiska centralbanken gjort stora stödköp av statspapper. Ändå råder osäkerhet kring om inflationsmålet kan nås, utan att produktiviteten för den skull ökat nämnvärt.

Nu närmar vi oss en lågkonjunktur, och det är svårt att dra någon annan slutsats än att penningpolitiken hamnat snett med sin tajming. De problem som inte lösts, blir svåra att ta tag i den vägen under mandatperioden.

Som Anna Öster, investeringschef på Länsförsäkringar, sa i Dagens Industris ”Makrorådet” på onsdagen om Riksbankens situation:

”I grund och botten har de ju ett problem, skulle jag vilja säga. Det har att göra med att de började höja för sent. Vi har en felaktig räntenivå så som jag ser det i den del av konjunkturen som vi är. Så hade man vågat börja lite tidigare så hade man kunnat vara på en annan räntenivå nu. inte för att kunna sänka sedan, utan för att helt enkelt kunna se till att man har en rimlig nivå och inte bara en rimlig förändring av räntan.”

Så är det. De otroligt utsträckta stimulanserna blev till slut överdrivet ängsliga, och kanske ändå paradoxalt nog ofrånkomliga då samtidigt politiska beslutsfattare på nationell och europeisk nivå slösat bort flera år genom att inte ägna sig tillräckligt åt de svåraste frågorna och viktigaste reformerna. Inte ens möjligheter till strategiska infrastrukturinvesteringar som de låga styrräntorna ger, har nyttjats särskilt ofta.

Stimulanserna riskerar också, ju längre räntor hålls rekordlåga och stödköpen pågår, att gynna grovhuggna finansspekulationer och ogenomtänkta, kortsiktiga investeringar, som i sin tur skapar nya bubblor i olika branscher. Så läggs inte grunden för en hållbar ekonomisk utveckling.

***

Snart ska priset för alla underlåtenheter och halvsanningar under stimulansåren betalas. Det har varit uppenbart under flera års tid, att den här mandatperioden kommer att bli krånglig. En del av de skickliga bluffar centralbanker och regeringar ägnat sig åt, ibland av goda skäl, börjar nu synas av verkligheten. Förr eller senare måste ekvationerna gå ihop.

Ändå är beredskapen är svag på nästan alla områden. Att staten genom en expansiv finanspolitik skulle ta över stafettpinnen verkar inte sannolikt när man tittar på de ekonomiska underskott som redan väntar på centrala punkter.

Under 2018 fördes den ekonomiska debatten i hög grad utifrån vad VK:s ledarsida då betecknade som ”vilseledande sommarselfies i den ekonomiska politiken”. Riksbankens penningpolitiska rapport för februari är full av försök att tolka oroväckande siffror, både från omvärlden och i Sverige, så positivt som möjligt. Frågan är om inte det vore mer ansvarsfullt att tala lite tydligare om risker som tornar upp sig.

Eftersom politiker (och många andra, även medier) under flera år, i skydd av de extrema stimulanserna, satsat sin prestige på att medvetet vilseleda om den långsiktiga utvecklingen, kan chockeffekten bli stor, när det visar sig att ekonomiska realiteter gäller även på 2000-talet.

***

Digitalisering och automatisering, klimatomställning och helt nya konsumtionsmönster, kommer att förändra mycket inom näringslivet, på arbetsmarknaden, för skattesystem och för utbildningssektorn de närmaste decennierna. Även om det finns många skäl till optimism för global välståndsökning, kunskapsspridning, forskning, kulturliv, miljö, hälsa och livskvalitet, ska inte hoten underskattas.

Ett nytt slags strukturell arbetslöshet kan uppstå även inom den hittills stabila medelklassen, och med geografiska mönster som slår mot redan pressade regioner. Värdet av klassisk högre utbildning kan minska när traditionella karriärvägar och lönestegringar uteblir.

Ett allt mer centraliserat ägande, i en digital övervakningsekonomi med oligopoltendenser, gör att makten flyttas upp och bort från de egna miljöerna. Vinster som inte återinvesteras i lokalsamhällen och lokala marknader, och skattesystem som inte är anpassade till en digital ekonomi, och därmed ihåligare social service för flertalet.

Allt det skulle underminera stödet för det liberala, demokratiska välståndssamhälle som trots alla sina brister är det bästa historien sett, och riskera att få fler att börja snegla på auktoritära modeller.

Då kan den tekniska spetsutvecklingen fascinera och hjälpa enormt i vissa lägen, samtidigt som grundläggande behov inte fylls i vardagen, inklusive en förlorad känsla av meningsfullhet, sammanhang, rättfärdighet och stolthet för den enskilda människan.

***

Oavsett från vilket håll man närmar sig sådana frågeställningar är de rimligen angelägna även på 2000-talet för många olika idétraditioner och politiska läger att ägna sig åt på ett seriöst sätt, och i ett öppet utbyte av idéer hellre än i försök att tysta varandra. Ett svartvitt perspektiv, en förprogrammerad retorik eller en hurtfrisk arrangerad ljugselfie, kommer inte att räcka. Problemlösning snarare än problembesvärjelser, skulle vara välgörande.

Den svenska ekonomin går mot kärvare tider. Det partierna försummade att diskutera ärligt i valrörelsen, måste de ta igen nu.

*****

Några tidigare krönikor på temat:

Är nästa statsminister att gratulera?

Lita inte på ekonomiska sommarselfies inför valet

Slösa inte bort valrörelsen

Snacka om att vänta in i det sista

Förr eller senare kommer lågkonjunkturen

Lågräntepolitik i högkonjunktur kan sluta i elände

Glöm inte villkoren för entreprenörskap som valfråga

Skurk, räddning eller mittemellan

Tappra vid fronten eller maktfullkomliga i tornen?