Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något
Aldrig sedan andra världskriget har Europa varit i så stor fara som nu. Det hävdade Frankrikes president Emmanuel Macron i den debattartikel som häromdagen publicerades av ett trettiotal europeiska tidningar under rubriken ”För en förnyelse av Europa”.
Påståendet är förstås historielöst nonsens. Sällan under efterkrigstiden har Europa varit så relativt stabilt och ohotat som 2019, så nära att förverkliga mycket av det som tidigare ansågs vara verklighetsfrämmande visioner.
Men det är å andra sidan ett faktum som säger mer om hur illa det varit ställt de senaste, dryga 70 åren, än hur bra det ser ut i dag. Vi glömmer snabbt forna kriser som slutade någorlunda lyckligt, och överdriver gärna samtidens problem, medan de utspelar sig.
Att vi, även i politiskt avseende, för det mesta lever och dör på en ”jävla måndag, fast tisdag är samma sak”, låter vi historikerna konstatera efteråt.
Macrons debattartikel i veckan, liksom hans stort upplagda tal – ”Initiativ för Europa” – på universitet i Sorbonne hösten 2017, ska dock inte ses som ett försök till historieuppsats. Istället bör man uppfatta den som ett sätt att med hjälp av laddad retorik söka mobilisera ett välbehövligt engagemang för EU-frågor överhuvudtaget:
Vilken roll, som värn mot destruktiv nationalism, kan EU spela för demokrati, jobb, säkerhet, miljö, social trygghet, teknologisk utveckling, hälsa och fred i Europa på 2020-talet?
”Frihet, skydd och framsteg”, är de tre ambitioner Macron lyfter fram. Han följer också upp de fina orden med en del konkreta förslag. I tur och ordning:
* Inrätta en europeisk byrå för skydd av demokratin med experter på cyberattacker och manipulationer.
* Förbud av politiska partier som finansieras av främmande makter. Förbud mot alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet.
* En omstrukturering av Schengenområdet, gemensam gränspolis, europeisk asylbyrå och stränga kontrollskyldigheter för medlemsländerna.
* Ett försvars- och säkerhetsfördrag, ökade militärkostnader och ett gemensamt europeiskt säkerhetsråd tillsammans med Storbritannien.
* En ny handelspolitik med sanktioner eller förbud mot företag som skadar strategiska europeiska intressen och värderingar. Stöd av europeiska aktörer vid offentliga upphandlingar.
* Ett socialskydd och en garanterad minimilön för alla arbetstagare i EU.
* Europeisk klimatbank som ska finansiera den ekologiska omställningen.
* Europeiskt hälsovårdsorgan för starkare kontroll av livsmedel.
*Reglering av de ”digitala jättarna” för att säkerställa konkurrens, och en budet för Europeiska innovationsrådet i nivå med USA:s motsvarande budget.
* En framtidspakt med Afrika.
* Och en konferens för Europa innan slutet av 2019, där representanter för europeiska institutioner och stater – under inflytande från medborgarpaneler, akademiker, företag, fackföreningar och representanter för religiösa och andliga samfund – ska ta fram en ny färdplan för EU.
***
Vissa av dessa förslag är lätta att invända emot. Några låter bra men skulle snabbt missbrukas på ett negativt sätt, exempelvis genom att sluta med överreglering, onödig byråkrati, hot mot yttrandefriheten, misstänkliggörande av internationella samarbeten, sänkta välfärdsgarantier inom enskilda medlemsländer, inhuman asylhantering och djupare EU-motstånd runt om i unionen. En del förslag är tänkvärda men ofärdiga, och kommer att ta lång tid att arbeta ner till realistiska dokument. Och ett par är riktigt bra, med goda möjligheter att få brett stöd.
Det är också befriande med en viss självkänsla i EU-debatten. Macron är inte ensam om sin ansats. Både den offensiva grundtonen och varningarna för vad som kan vänta om det går snett, lär prägla de europeiska partigruppernas valrörelser, på gott och ont.
Manfred Weber, toppkandidat för konservativa gruppen EPP, sade i slutet av förra året att han ”människorna på hela kontinenten längtar efter budskap som tar sig upp ur de senaste 10-15 årens krisretorik och äntligen på nytt skänker optimism för framtiden.”
Frans Timmermans, socialdemokraternas toppkandidat, hävdade i början av februari till politico.eu, samtidigt som han varnade för en röst på de konservativa, att ”EU-medborgare lever i mitten, inte på de två ytterkanterna”.
Liberalernas ledare i parlamentet, Guy Verhofstadt, uttalade tidigare i veckan till The Guardian att Europaparlamentsvalet är den sista chansen att förhindra en ”nationalistisk-populistisk mardröm” i EU.
De europeiska gröna skriver i sitt manifest inför 2019 bland annat följande: ”Vi vill förnya Europas löfte. Vi stöder det europeiska projektet. Vi kommer att arbeta för att bekämpa och isolera dem som försöker vända giltig kritik av brister och misstag till en antieuropeisk, extremistisk och främlingsfientlig avveckling. Vi säger nej till ett nationalistiskt Europa.”
***
Vid tanken på en ny formell konferens för ett fördjupat Europasamarbete, med doft av tidigare, svårhanterade fördragsprocesser, lär dock många rysa bland Macrons kollegor inom stats- och regeringschefskretsen. Särskilt i ett läge när utvecklingen inom EU går i motsatt riktning.
Men en av drivkrafterna för Macron, som inte ska underskattas, är hans ambition att ta över som Europas ledande politiker. Han ser och söker ta chansen nu när Angela Merkels tid vid makten i Tyskland går mot sitt slut och hennes tänkta efterträdare Annegret Kramp-Karrenbauer ännu inte hunnit profilerat sig internationellt. Många vill fylla det tomrum Merkel lämnar efter sig. Macron inser att den som kommer för sent till en ny debatt tvingas anpassa sig till dagordningar andra redan formulerat.
Och det är inte uteslutet att Europaparlamentsvalet i slutet maj ger helt andra krafter medvind inom EU:s institutioner. Därför är det, trots bristerna i förslagen och en viss tondövhet inför stämningarna inom EU, välkommet att Macron vågar blotta sig med förslag som går utöver floskler och självklarheter, och som inte tvekar att försvara det europeiska samarbetets existens.
Strategin att söka mobilisera stöd, och riva åt sig ett initiativ, genom en retorik som tar i från tårna och sätter upp högstämda mål, missförstås ibland av en omvärld som tröttnat på drastiska experiment.
Stefan Kornelius, utrikespolitisk redaktör på den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung, skrev på onsdagen om skälet till varför exempelvis tyska politiker reagerar i grunden positivt, men ändå en aning återhållsamt, på Macrons utspel.
I Frankrike, långt mer än i dagens Tyskland, förutsätter politiska framsteg, att samhället kan mobiliseras för en vision.
En annan skillnad mellan den franska och tyska synen på EU är att Frankrikes ledare inte är lika rädda för idén om ett EU med olika hastigheter, där en kärna av medlemsländer går före i ett fördjupat samarbete, medan Tyskland är mer skeptiskt till att splittra upp unionen på det sättet.
Kornelius ser den franske presidentens artikel framför allt som ett led i valrörelsen inför Europaparlamentsvalet, ett försök att med kraft väcka väljarna ur en farlig ”letargi”. Inte som en politisk bruksanvisning att följa till punkt och pricka.
Kanske krävs det en sådan omruskning för att lyckas dra igång en diskussion på europeisk nivå, som når utanför EU:s korridorer.
Macron lyckas, skriver Kornelius, med en enda tidningsartikel väcka mer diskussion inför Europaparlamentsvalet än alla de stora partiernas toppkandidater tillsammans.
Det visar, om inte annat, att det går.
***
Upphetsade historiska jämförelser används ofta för att ge moraliska frisedlar åt långtgående förslag som kan förväntas stöta på motstånd när de synas närmare. Känslomässigheten kan syfta till att på en och samma gång väcka ett viktigt engagemang och diskvalificera relevanta invändningar. Mot det bör man vara på sin vakt. Men fler borde följa i Macron med egna konkreta program.
För faktum är att årets Europaparlamentsval är det viktigaste som hållits sedan direktval infördes 1979. Det har varit ett demokratiskt sorgebarn länge. Ibland präglat av väljarnas ointresse, förstärkt av parlamentets svaga ställning. Ibland präglat av svåröverskådliga interna dragkamper mellan olika institutioner inom EU-systemet.
Den här gången står både mycket spel och finns utrymme för partiskiljande debatter som tydliggör motsättningar på ett nytt sätt. Om konservativa, liberaler, socialdemokrater och gröna utnyttjar det för att profilera sig mot varandra i sakfrågor kan det här på sätt och vis bli den bästa valrörelsen någonsin inför ett EU-val.
Det garanterar inte en lycklig utgång. Men demokrater borde välkomna tanken på ett Europaparlamentsval som betyder något.
*********
Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:
Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?
Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter
