De tysta, ensamma som ingen ser, i städer och byar

Det ligger nära till hands att vi inbillar oss, i en ständigt uppkopplad värld, att människors ensamhet är övervunnen. Men torgen och bussarna, byarna och städerna, är fulla av ensamma människor. Vi har blivit sämre på att se dem. De är inte klickvänliga representanter för någon eller något. Veckans lördagskrönika.

*********

Det är bara på film och i böcker som lyckliga slut fryser tiden. Det riktiga livet går vidare, och börjar ofrånkomligen rycka i oss på nytt. Ibland nästan som ett gycklande straff för att vi i övermod inbillade oss ha nått fram.

Efteråt kan tillvaron te sig ännu svårare, i ljuset av ett fint minne eller enskild framgång.

Inte ens på teatern stannar tiden när ridån faller. Så snart ljuset i salongen slås på, publiktacket tar vid och skådespelarna står med egna ansikten där framme, har besvikelsen och insikten redan börjat krypa på: Så där enkelt är det inte. Så där givna är inte svaren. Det där blir svårt att tillämpa utanför foajén.

Vi kommer inte att kunna slappna av och kännas oss färdiga. Vi kommer att tvingas bita ihop igen.

Gemenskapen och stämningen, rentav illusionen, som kanske fanns i rummet ett par timmar, går förlorad nästan direkt. Vardagens retligheter slår till, som en påminnelse om ett krångligt liv. Vi är inte superhjältarna i berättelsen. De finns inte heller runt omkring oss. När vi låser upp dörren hemma spelas ingen sentimental slutsång.

***

”Hon började förstå sig själv och tänkte på de gamla visornas ord om turturduvan, denna längtans fågel. Aldrig dricker hon klart vatten, utan först grumlar hon det med sin fot, så att det bättre måtte passa hennes sorgsna sinne. Så skulle inte heller hon gå fram till livets källa och dricka klar, oblandad lycka. Grumlat av vemod, behagade henne livet bäst.”

(Selma Lagerlöf, om Marianne Sinclaire i Gösta Berlings saga)

***

Hur vi än kämpar – kanske med artificiella hjälpmedel, med alkohol och droger – för att stanna kvar i de få timmar när allt plötsligt känns fulländat, försonat och harmoniskt, går det inte. Aldrig i längden.

De må låta banalt, men är en viktig insikt, som ett första motstånd, i en visuell kultur där strävan efter felfrihet, lycka, narcissism, semesterselfies och obligatoriska, kollektiva, stränga identiteter är normer i tiden.

Lycka som tillfredställelse är ett farligt och förrädiskt mål, därför att det utgår från en ytlig, naiv människosyn.

Dostojevskij utbrast i Anteckningar från källarhållet om människan:

”Om ni överhopar henne med allt denna världens goda, dränker henne upp över öronen i lycka, så att bara bubblorna syns på lyckans vattenyta, ger henne ett sådant ekonomiskt välstånd att hon över huvud taget inte behöver göra någonting annat än att sova, knapra pepparkakor och bemöda sig om världshistoriens fortbestånd – ja, även då, även då kommer människan av ren otacksamhet och av ren illvilja att förr eller senare göra er något ont.

Hon kommer till och med att riskera sina pepparkakor och fullt avsiktligt önska sig den mest fördärvbringande smörja, de mest oekonomiska vansinnigheter, och detta enbart och allena för att mitt i hela detta fullkomliga förnuftsparadis införa det fördärvsbringande elementet av sin egen fantasi.

Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv… att människor ändå är människor och inte pianotangenter”.

Där befinner vi oss fortfarande, och har inte lärt särskilt mycket.

***

Även 2000-talets stora kulturdebatter, åtminstone i västvärlden, kretsar mycket kring hur den insikten om lyckans fåfänglighet ska kunna kombineras med någon form av principer, utveckling och moralisk hållning. Och hur en strävan bort från kollektivismens, världsförbättrariverns och snusförnuftets förtryckande baksidor ska kunna förenas med gemenskap, framsteg och rationalitet.

Alla känner sig kallade. Där ligger upplysningsliberaler, konservativa och postmodern vänster, humanister och religiösa, globalister och nationalister, i ständig konflikt med varandra. I en kaotisk debatt där allianserna skiftar beroende på ämne. Många som följer den känner säkert sympati för flera sidor samtidigt.

En av dem som fortsatt står i centrum för den debatten är Jordan B Peterson. Några av hans bästa föreläsningar, där Dostojevskijs inflytande blir uppenbart, handlar om hur vilseledande det är att eftersträva just lycka. Att han i sin moralfilosofi ifrågasätter lycka och narcissism som ideal, men samtidigt söker formulera alternativa utgångspunkter för dem som vantrivs med sig själva och förtvivlar över sina liv, har berört många.

Jag tror att den punkten – tillsammans med hans frenetiska kritik av identitetspolitik – är ett viktig skäl till genomslaget Peterson fått. Långt mer än hans teologiska utläggningar eller hans ofta slängiga dagspolitiska utspel, som sällan håller samma nivå, men som knappast är värre än många tänkvärda debattörer i andra läger, liberala eller vänster, står för. (Fler borde lyssna till honom i eftertänksamhet, lugn och ro, och formulera sina egna, självständiga reflektioner, och färre dyrka/hata honom i upphetsad lynchstämning mot dem som tycker annorlunda än/tycker som han).

Ta ansvar för din situation som den ser ut och börja där. Inse att det mesta du vill åstadkomma kräver en uthållig ansträngning. Och sök det långsiktigt meningsfulla hellre än snabb, egen lycka. Det är ganska radikala råd, ett slags individuellt hjälteideal inslaget i ödmjukhet inför tillvaron.

Inte tillämpliga eller tillräckliga i alla situationer, men något att börja med i en spänd, frustrerad samtid där sociala medier, algoritmer och medier söker stimulera motsatsen: omedelbar behovstillfredsställelse, identitetspolitiska ställningskrig och kändisfixering.

Som teologen och författaren Joel Halldorf skrev förra året på Expressens kultursida, är Jordan B Peterson mer intressant som filosof än som politisk kommentator, och det är i den förra rollen han lyckas formulera något relevant som andra har svårt att sätta ord på.

Ett skäl till att hans resonemang lockar till invändningar är att de är just ovanligt transparenta.

Halldorfs egen kritik mot Peterson är därför värd att citera:

”…människan aldrig är ensam i kampen mot ondskan. Hon behöver inte lita till egen styrka, utan kan samverka med den kärlek som är tillvarons grund. Om jag orkar är det för att jag bärs av nåd – och när jag inte längre orkar fångar nåden upp mig. Petersons heroiska individualism är bättre än en del alternativ, men den rätta hållningen i denna värld är snarare utsträcka, tacksamma händer.”

Peterson tar sig bara halvvägs alltså, kan man säga.

***

I ett av de senaste numren av Axess skrev Susanna Birgersson en läsvärd krönika med rubriken ”Det hänger på karaktären”, som jag tyckte mycket om. Hon resonerade kring den nya konservatism som håller på att växa fram:

”De våldsamma reaktionerna på den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson visar tydligt vad som kommer att engagera framöver. Det är ingen vågad gissning att de följande årens ideologiska diskussioner kommer att handla om konservatism (…) Buden kommer att vara många på vad som bör stå i centrum i en pånyttfödd svensk 2010-talskonservatism: till exempel de små gemenskaperna, kunskap och bildning, ordning och reda och gränsbevakning, historien och kulturarvet, arkitektur och stadsplanering, plikter och skyldigheter, omsorg om de svagaste, en stark stat och ett återupprättat samhällskontrakt.”

Där finns mycket som även en frisinnad liberal måste och bör förhålla sig till, aktivt formulera egna iakttagelser om. Och så bjöd Birgersson på en slutkläm värd att skriva ut på papper och spara:

”Men vi kommer inte åt rötan utan att börja tala om ”karaktär”. Bränn värdegrundsmapparna, riv sönder målstyrningsdokumenten, makulera kontrollprotokollen och börja leta efter människor med karaktär. Platsannonsernas managementvokabulär måste bytas ut och rådande HR-filosofier förkastas. För uthållighet är viktigare än laganda, noggrannhet, ärlighet och intellektuell ödmjukhet är viktigare än flexibilitet, driv och påstådd kreativitet. Passion för digitalt ledarskap väger fjäderlätt i jämförelse med verklig integritet.”

***

Men det finns punkt som diskussionen om meningsfullhet, gemenskap och karaktär inte riktigt når fram till: Den nya, tysta, ihopbitna, dolda ensamheten i samhället, som delvis på ett fint sätt lindras, delvis på ett farligt vis döljs, av digitaliseringen. Jag tror att vi blivit sämre på att se den.

Det ligger nära till hands att vi inbillar oss, i en ständigt uppkopplad värld, att den är övervunnen.

Men torgen, bussarna, byarna och städerna, är fulla av ensamma människor. De är inte klickvänliga representanter för någon eller något. Bara skuggor ingen lägger märke till. Deras tysta, värdiga, starka uthållighet syns inte och diskuteras inte i debatten. Och de kan inte skildras med lyckliga slut.

Forskningen skiljer ibland på existentiell, social och emotionell ensamhet. Man kan vara ensam trots många vänner, och ensam utan några vänner alls. Man kan vara ensam i delar av en kärleksfull relation eller ensam genom brist på kärlek överhuvudtaget. Man kan vara inombords ensam under trycket från tabun, normer och dogmer, som maktstrukturer tvingar en att anpassa sig till.

Vårarnas ensamhet och vintrarnas. Högtidernas ensamhet och vardagarnas. Arbetsplatsernas ensamhet och väntrummens.

Det är i en upphetsad, ofta hysterisk debatt av skrik och krav, den svenska vardagens bortglömda tystnad. Lyckliga slut och totala katastrofer är klickvänligare.

Med digitalisering, algoritmisering och automatisering, och en samtid där det som räknas i din personlighet är det som går lätt att kategorisera, mäta, kommersialisera, fördöma eller romantisera, kommer många människors ensamhet att växa under ytan.

De blir svåra att tala om, eftersom inga särintressen och ideologiska kampanjer kan exploatera dem för sina syften. Medier skambelägger också ofta indirekt människors ensamhet genom att göra det fult, för exempelvis pojkar och män – som kollektivt och per definition beskrivs som privilegierade problem i samhället – att bekänna ensamhet, sorg, litenhet och utsatthet. Vad det över tid får för konsekvenser, för att snudda vid ämnen som psykisk ohälsa, depressioner och självmord, social oro och destruktivitet, lär samhället bli varse.

Risken är att vi inte inser omfattningen av den nya tidens ensamhet – inte ser behovet av andra slags samtal, andra gemenskaper och utsträckta händer, andra ideal än lycka och låsta identiteter – förrän det är för sent.

Ola Nordebo