Vem vågar bli gammal – vem orkar vara anhörig?

Så man skrev ned och lätt bevittna det. Löftet från en son till sin mor, om försörjning, nödtorft och vård intill döden. Han, Johan Jakobsson, skulle fylla 32 år en knapp vecka senare och hon, Eva Sofia Andersdotter, skulle fylla 67 år samma vinter. Utkastet till deras uppgörelse formulerades en februaridag i Granön, 1897. Det löd så här, på den vackra, värdiga prosa arkiven bevarat:

”Härmed förbinder jag mig att så länge min moder Eva Sofia Andersdotter lefver och finner sig dermed belåten att gå till vårt bord, förse henne med nödiga kläder, föda, hus och värme, ett hederligt bemötande samt ordentligt skötsel vid förefallande behov (…) och efter döden en anständig begravning.”

Men skulle modern, stod det också, av något skäl bli obelåten och vilja bilda eget ”matlag”, lovade sonen att förse henne med boningsrum, en väl inredd, ombonad bryggstugukammare och tillräckligt mycket ved som bränsle. Och därutöver, årligen:

”…3 hektoliter godt korn, 50 kilogr. rågsigt, 40 kilogr. hvetemjöl, 5 kilogram kaffe, 5 dito socker, 3 hektoliter potatis, 20 liter salt, 10 kilogr. fläsk, 5 kilogr. smör, 1 fullväxt får att klippa och slagta, 1 par skor, 10 meter lärft, contant 10 kr och en skjuts till och från kyrkan samt hvartannat år en halfylleklänning, och dagligen 2 liter söt oskummad mjölk.”

***

Dokumentet återgavs i den fina byahistoriken ”Hundra år i Granö i Degerfors socken” (utarbetad av Elsa Bobrink, Anders Olsson, Axel Bobrink, Lennart Wejdmark och Anna Greta Wejdmark) och kallades ”förmånskontrakt”.

På andra håll i landet brukade man tala om liknande uppgörelser som ”fördelskontrakt” eller ”undantagskontrakt”. Det var ett system för åldringsvård med rötter ända ner i den sena medeltiden. Ett slags kombination av privat äldreomsorg och pensionsförsäkring för dem med jordbruksfastigheter (hemman) i gamla tiders svenska bondeliv.

Att gå på undantag var ett begrep som betydde att föräldrar överlät gård och ägor på barnen, mot löfte – ofta detaljerat om försörjning, trygghet och tjänster under återstoden av livet.

Väntan kunde bli lång, förhandlingarna hårda och misstron stor, innan kontraktet blev klart. När och på vilka villkor skulle överlåtelsen äga rum?

Många gamla fruktade att bli lurade och utsatta för vanvård när de i hjälplöshet inte längre kunde värja sig. De yngre fick en påtaglig ekonomisk och tidsmässig börda att bära, genom att lova materiella ersättningar och social omsorg under år i livet när de egna barnen var små och framtiden osäker. Kanske även yngre syskon som flyttade hemifrån skulle få ut sina delar av arvet.

Det hände att barnen uppfattade föräldrarnas villkor som överdrivet tilltagna, samtidigt som de äldre kände sig snålt och otacksamt behandlade på ålderns höst, och misstänkte att den yngre generationen väntade otåligt på deras död. Generationskonflikten var inbyggd i systemet, och helt harmoniskt gick det sällan till.

***

En som skrivit om undantagets traditioner är historikern David Gaunt i sin bok ”Familjeliv i Norden” (1983). Han noterar bland annat att undantagskontrakten var ”en familjeaffär som måste ha föregåtts av långa överläggningar om varenda detalj. Man gjorde upp om framtiden för lång tid. De nya försökte komma över gården så billigt som möjligt. De gamla försökte få ut så stort vederlag som möjligt.”

Även tidpunkten för kontraktet, konstaterar Gaunt, var ofta komplicerad. ”De unga ville ta över så tidigt som möjligt men detta medförde nackdelen att undantaget måste utbetalas under en lång period.”

Undantagssystemet, i gränslandet mellan privat familjesolidaritet och reglerade uppgörelser, höll mot slutet av 1800-talet på att avvecklas och ersättas av rena penningtransaktioner. ”Familjeaffären”, skriver Gaunt, ”hade förvandlats till affärstransaktion”.

Det blev nog lättare och mindre komplicerat så. Slitningarna färre, konflikterna mildare. Men kanske växte också, i andra avseenden, de äldres ensamhet och de yngres rotlöshet. Industrialisering, urbanisering och nya arbetsförhållanden, som fick unga att flytta, gjorde att de gamla hushållen bestående av tre generationer började försvinna. Friheter vanns, erfarenheter gick förlorade.

Även otvetydiga framsteg har baksidor att brottas med.

Så såg hur som helst övergången från undantagens epok till de statliga trygghetssystemens ut.

Undantagskontrakten levde kvar längre i Norrland än i övriga landet. Men Sverige var på väg in i den långa, socialliberala reformperiod som skulle mynna i ett modernt välfärdssamhälle, inklusive en utbyggd, institutionaliserad – senare hårt kritiserad – offentlig äldreomsorg. Gammal blev du inte längre nödvändigtvis hemma. (Ivar Lo Johanssons kampanj mot 1940-talets äldreboenden fördes i den kontexten).

Sammantaget blev det givetvis tryggare och värdigare. Men inga reformer kan helt avskaffa det mänskliga livets komplexitet. Det de brottades med, brottas vi med.

Det har alltid varit svårt att bli gammal, på nåd och i utsatthet, när bräckligheten kommer. Och det har aldrig varit lätt för barn att se sina föräldrar bli beroende av hjälp och vård. Så har generationer fått kämpa med bördan både att ta och ge under livets sista år, i skuldkänslor inför eller förebråelser mot de närmaste.

De senaste 100 åren har präglats av samma frågeställningar och konflikter: Pensionssystemens utformning sett till arbetande generationernas situation. Äldrevårdens svårighet att kombinera långsiktig finansiering, med kvalitet, tillgänglighet och värdiga villkor.

Återigen i våra dagar känner sig många, framför allt kvinnor, tvingade att ta hand om sina föräldrar när äldrevården inte uppfattas hålla måttet och samhällskontraktet bryts.

Så väller historiens erfarenheter in på nytt, och manar till rättvisa villkor, tydliga prioriteringar, genomtänkta reformer och en ödmjukhet inför livets gång.

Vem vågar bli gammal? Vem orkar vara anhörig? Var finns den rätta balansen mellan en institutionaliserad, organiserad trygghet och en närvarande, uppoffrande, personlig solidaritet?

Vi ska inte inbilla oss att vårt samhälle kommit särskilt mycket närmare ett bra svar på de frågorna.

***

Eva Sofia Andersdotter levde ända in på 1920-talet och blev över 90 år gammal. Det finns så mycket man skulle ha vilja ha frågat henne om. Jag hoppas hennes sista år blev fridfulla, med samvaro och värme.