Hafsig reform av Arbetsförmedlingen riskerar att drabba landsbygden värst

Ett stickspår först, om hur allting började:

Han hade redan i slutet av 1800-talet ett stort internationellt kontaktnät, med ledande positioner inom både nykterhets- och fredsrörelsen. Han var övertygad pacifist och djupt engagerad i djurskyddsfrågor. Han låg bakom att lagstiftningen mot djurplågeri blev hårdare i Sverige. Han kämpade även för dödsstraffets avskaffande, för hälsovårdsreformer och införandet av en arbetslöshetsförsäkring.

Han satt under många år som radikal och omstridd liberal ledamot i riksdagen, var sedan politisk vilde en tid, innan han så småningom gick över till socialdemokraterna.

Han hette Edvard Wavrinsky (1848-1924), kom från Linköping och är kanske i dag mest ihågkommen, och starkt kritiserad, för att ha varit en av dem som i början av 1920-talet motionerade om, och bidrog till, bildandet av det nu ökända, men då trendiga ”Statens institut för rasbiologi”.

Historien är ju aldrig, lika lite som vår samtid, enkel. Den består sällan av enbart renodlade hjältar och skurkar. De flesta människor då var som de flesta människor i dag – komplicerade. (Ta det som en varning, ett skäl att titta dig noga i spegeln innan du tar munnen full och twittrar om ”rätt sida” och ”fel sida” av historien, eller springer på upphetsade manifestationer med tidens floskler utan att tänka själv.)

20 år tidigare hade Wavrinsky skrivit två andra motioner – en lång till riksdagen 1900 och en kortare året efter – som har blivit hyllade i efterhand. Edvard Wavrinsky var nämligen, utöver allt annat, också en pionjär i Sverige när det gäller inrättandet av offentliga arbetsförmedlingar.

Det var i sin motion till andra kammaren 1901, ”med begäran om utredning, huruvida och i hvad mån staten bör befordra inrättandet af offentliga arbetsförmedlingsanstalter”, som han kallade Sverige för den på området ”mest efterblifna af alla nationer”. Frånvaron av offentliga arbetsförmedlingar, skrev Wavrinsky, som noga studerat arbetsförmedlingar i Frankrike, Tyskland och England, ”betyder en moralisk lika väl som en nationalekonomisk förlust.”

Och han fortsatte: ”Ingens lott kan väl vara sorgligare än hans, som lider nöd af brist på utvägar att skaffa sig arbete, ehuru han både kan och vill arbeta. Det förödmjukande, sorgliga och nedtryckande dagdrifvarlif, som oftast blir en följd af arbetslösheten, demoraliserar honom och återverkar på hans familj. Medan den arbetslöse förslösar sin tid och sina krafter på att söka arbete, saknar ofta en arbetsgivare dessa krafter, som gifvas till spillo.”

Med en förmedling skulle arbetstagare och arbetsgivare lättare hitta varandra, var tanken.

Motionerna avslogs, men frågan var väckt och redan året efter, 1902, i Helsingborg, grundades Sveriges första kommunala arbetsförmedling. Det var så det började. Kontoret i Helsingborg följdes av motsvarande inrättningar i Göteborg, Malmö, Stockholm, Lund, Sundsvall, Karlstad, Norrköping och Karlskrona.

1906, då det fanns arbetsförmedlingar i nio svenska städer, beslutade Karl Staaffs liberala regering att dela ut det första statliga stödet (på hisnande 5000 kr) till arbetsförmedlingsverksamheten, som därefter fick ytterligare spridning.

1913 fördes ansvaret för frågorna över till den nybildade Socialstyrelsen, och när första världskriget bröt ut 1914 fanns det redan runt hundra arbetsförmedlingar i landet.

I mitten av 1930-talet, efter flera djupa kriser, hade antalet vuxit till 137 kontor, vilket fortfarande ansågs ligga under det egentliga behovet.

1945, vid slutet av andra världskriget, fanns det hela 253 regionala arbetsförmedlingar.

***

Mycket har hänt under efterkrigstiden, sedan förstatligandet av hela området 1948, i synen på arbetsförmedlingens organisation, med ett gradvist ökat fokus i debatten på effektivitet, kvalitet och resultat, mer än kvantitativ utbyggnad.

I takt med att både arbetsmarknaden och samhället förändrats, har många genomgripande diskussioner förts om vad som faktiskt fungerar i kärnverksamheten och vad som är ett slöseri med – enorma – resurser. 2008 skedde en stor formell förändring, när det tidigare Arbetsmarknadsverket, inklusive de gamla länsarbetsnämnderna, övergick till den nya myndigheten Arbetsförmedlingen.

Men på senare år har kritiken av Arbetsförmedlingens arbetssätt och resultat, sett till de många miljarder som verksamheten kostar, blivit ännu mer omfattande. Krav på nedläggning har framförts, men även varningar för en hafsig privatisering.

Migration och digitalisering, automatisering och urbanisering, strukturomvandlingar och förändrad demografi – en mängd faktorer i samhällsutvecklingen har stått i centrum för analyserna. Vilken roll spelar Arbetsförmedlingen på 2000-talet, för vilka grupper, på vilka villkor?

***

När beskedet kom den här veckan, att Arbetsförmedlingen, utifrån nya budgetkrav och digitala prioriteringar, ska lägga ner 130 av sina nuvarande 242 kontor, och alltså enbart behålla 112 ger det historiska perspektivet skäl till viss eftertanke.

Det blir ungefär samma antal kontor kvar som fanns för hundra år sedan, i ett läge när vi sannolikt är på väg in i en djup ekonomisk kris som kan göra situationen på arbetsmarknaden betydligt mer ansträngd än den varit de senaste åren

Som vanligt blir följderna för landsbygden stora: 11 av 16 kontor i Västerbotten ska försvinna, bara tre vara bemannade. Det är svårt att köpa motiveringen för en så drastisk neddragning, som kan få till följd att problem och kostnader istället vältras över på små kommuner.

Inte heller digitaliseringen räcker som argument. Malin Ackermann skrev en läsvärd debattartikel i VK 22/3 om hur befängd tron är att statlig närvaro kan digitaliseras bort i exempelvis Västerbottens inland. Bland annat:

”Det är nämligen så att statlig närvaro som gynnar våra kommuner kräver mer än service. Det kräver samverkan mellan myndigheter och lokala aktörer, inte minst med kommunen som har en viktig roll i arbetsmarknadspolitiken med att stärka individer inför att ta del av Arbetsförmedlingens resurser men även med andra rehabiliterande aktörer och det lokala näringslivet.”

Man kan även påminna om vad den parlamentariska landsbygdskommittén skrev i sitt slutbetänkande 2017:

”Kommittén har full förståelse för att Arbetsförmedlingen behöver utveckla och effektivisera sitt arbete. Det är dock viktigt att de förändringar som planeras inte genomförs på sådant sätt att arbetssökandes och arbetsgivares kontakter med myndigheten försämras i stället för att förbättras. Särskilt viktigt är detta för landsbygdernas befolkning, vilka redan har jämförelsevis längre resvägar till sina lokala arbetsförmedlingskontor. (…)  Med tanke på hur viktig Arbetsförmedlingens närvaro är i landsbygderna, såväl fysiskt som digitalt, föreslår kommittén att myndigheten inför ett moratorium för nedläggningar av sina lokala kontor. Moratoriet ska gälla till dess att konsekvenserna av nedläggningarna och av införandet av alternativa digitala kanaler för arbetssökande har utvärderats.”

Att Arbetsförmedlingens funktion och närvaro i en ny tid måste granskas och diskuteras utan sentimentalitet är givet. AF-kontor har inget egenvärde om verksamheten inte fungerar. Behovet av förändringar är uppenbart.

Men ta saker i rätt ordning. Lägg på ett genomtänkt sätt, under ordnade former, grunden för en ny strategi och organisation.

Låt inte tillfällig inrikespolitisk turbulens, i kombination med en överdriven tro på centralisering och digitalisering, tvinga fram hafsiga, godtyckliga förändringar om vilka man bara kan säga ett säkert: att de drabbar landsbygden värst.