Blott Sverige svenska hycklare har

Åtminstone fram tills för några år sedan fanns det få saker tyska tidningar älskade mer än att skriva okritiska hyllningsreportage om det svenska samhället. Som svensk läsare, utan illusioner om skandinaviska länder eller Bullerby-komplex, kunde man bara med en suck gratulera det svenska pr-spinnet till skickligt lurendrejeri. Och beklaga att de tyska tidningarna tillät sig undermålig journalistik på ett område där deras egna läsare inte kunde förväntas syna bluffen.

Måtte ingen gå på det där, viskar jag för mig själv. Sveriges godtrogna, pösiga självbild har ju tillräckligt med aggressiva advokater i här hemma redan. Måste den nödvändigtvis spridas till europeiska länder som i många avseenden fungerar mycket bättre än vårt och har mer att lära oss än vi dem?

***

Den svenska samhällsdebatten är av just det skälet ofta trög och yrvaken när den ställs inför missförhållanden. Grundhållningen hos både politiker, organisationer och stora delar av medierna är att vi har föga att vinna på att lyssna till andra, men mycket att predika för omvärlden.

Statsmakterna älskar att höra beröm utifrån, och förmår därför inte genomskåda väluppfostrade, men tomma artigheter eller uppfatta subtila budskap mellan raderna. Därför uppstår också här det för en fri demokrati ovanliga förhållandet att medier, pr-kapital, kultursektor och politiska makthavare ofta tillsammans och med glansiga ögon försöker tvinga på skeptiska medborgare en uppfostrande, mästrande dagordning eller jargong.

Istället för att kämpa om dagordningen med varandra, förstärker man den tillsammans, och gör den mer auktoritär. Det borde störa även oss som för det mesta kanske håller med om innehållet. Lojaliteten med föreställningen att Sverige trots allt är ett ideal, förverkligat eller hotat, är enorm, och skadlig.

Allt det bidrar till att bygga upp en instinktiv, underförstådd misstro mot inhemska visselblåsare och avvikare, som stör festen med obekväma påpekanden om systemen vi fostrats till att uppfatta som bäst i världen. När varningsrop kommer om missförhållanden, är första reaktionen ofta att gå i instinktiv försvarsställning.

Säkerhetsrisker inom myndigheter, hyckleri i vapenexporten, kris inom vården, strukturell främlingsfientlighet i det välmående kvarteret, patriarkalt gängvälde i förorten, hedersförtryck i skydd av kulturrelativismen, jävsituationer i rättsskipningen, kartellbildningar på svenska marknader, föreningsbidrag till extremister, avancerad ekonomisk brottslighet och pengatvätt inom storbankerna, strukturella mutor, lögnaktig valutapolitik på löntagares och småsparares bekostnad, antisemitism bakom kändisupprop, rättsväsende som inte hinner med, ideologisk likriktning på universitetsinstitutioner, skråtänkande inom medierna, missbruk av skattemedel i kommuner och regioner, utsugning av arbetskraft i Västerbotten – Sverige ägnar vanligen mer upprördhet åt problem i omvärlden, än självkritik mot det egna samhällets brister.

***

En sådan punkt där Sverige präglas av aningslöshet, gäller förekomsten av systematisk korruption. Vi inbillar oss vara ett etiskt högstående land i princip fritt från sådant, och den tron har överlevt många skandaler. Självbilden i sig förstärker problemet, eftersom den gör det svårare för kritiker att få gehör i tid. Ansvarsutkrävandet fungerar för dåligt.

Sverige hade högst korruption i Skandinavien enligt organisationen Transparency Internationals bedömning 2018, som pekade på händelser inom bland annat Statens fastighetsverk, Trafikverket, Transportstyrelsen, kommuner och landsting och Polismyndigheten. Det borde har varit en tankeställare.

Farliga korporativistiska gråzoner mellan myndigheter, politiska partier och arbetsmarknadens parter, är en tradition med djupa rötter i den svenska efterkrigstiden. Många känner sig fria att tänja på gränser. Och utvecklingen går i flera avseenden åt fel håll.

Nu står Swedbank i centrum för uppmärksamheten, men också Finansinspektionens senfärdiga agerande trots tidiga uppgifter om riskerna i systemet. Fler lär följa.

Vi hyllar andra länders regimkritiker, men har svårt att förhålla oss till avvikande röster i den egna debatten. Vi indigneras över maktmissbruk och farliga strukturer i omvärlden, men blundar i det längsta för vad vi själva förvaltat.

Med tempot och flockmentaliteten på sociala medier, i kombination med framväxande regelverk som tillåter förhandscensur och monopolbildningar på internet, lär lockelsen öka att tysta kritik i tidigt skede, hellre än att garantera en fri, förutsättningslös debatt. I det – viktiga – värn av den liberala demokratins mångfald, som många nu med rätta manar till, borde den insikten också ingå.

För när det sedan väl svänger i ny konsensus – och det gör det alltid förr eller senare – när en dagordning ska korrigeras eller bytas ut, av alla ledande aktörer samtidigt, i samhället, i en bransch, inom en organisation, sker det med sådan fart att nästan allt välts över ända. Från en principlöshet till en annan, från en halvsanning till nästa, utan integritet eller intellektuell hederlighet, i jakten på tidsandan.

Men det är klart, vi är unika. Föremål för världens avund. Blott Sverige svenska hycklare har.