Leta efter plastfrågorna i EU-valet
”Den kontinentala traditionen”, sade Harold Macmillan – då brittisk oppositionspolitiker för de konservativa, senare premiärminister – i ett tal inför nygrundade Europarådet i början på 1950-talet, ”tycker om att argumentera a priori, från toppen och nedåt, från allmänna principer ut till praktiska tillämpningar. Det är traditionen från Thomas av Aquino, skolastiker och stora kontinentala tänkare.”
Anglosaxerna däremot, fortsatte han, ”tycker om att argumentera a posteriori, från botten och uppåt, och först utgå från praktiska erfarenheter. Det är traditionen från Bacon och Newton.”
Uppdelningen håller kanske inte strikt geografiskt. Och vilket intryck han gjorde den gången är svårt att säga. Den liberala politikern Violet Bonham Carter (ja, farmor till skådespelaren Helena Bonham Carter), noterade vid samma tid om Macmillan, att hans tal alltid var utmärkta innehållsmässigt, men att han inte klarade av att vara spontan och därför hade svårt att förmedla känslor.
Men orden från Strasbourg, om de två traditionerna, har levt vidare. Börja i det generella och arbeta sig ner till det konkreta, eller börja i det konkreta och ur det konstruera något allmängiltigt? Motsättningen mellan metoderna har fortsatt att prägla det europeiska samarbetet i en dragkamp fram och tillbaka.
Båda ansatserna har sina fördelar och nackdelar. I det flesta frågor krävs för det mesta en kombination. Framför allt gäller det en av vår tids största utmaningar: miljö- och klimatpolitiken. Den kommer inte att kunna hanteras utan såväl ”a priori” som ”a posteriori”.
Eller i lite överförd mening: Med bara hänvisningar till det globala, som om den lilla människan inte vore en relevant faktor, räcker det inte. Vi kommer inte undan att även våra enskilda, till synes obetydliga livsstilar och individuella vardagsprioriteringar också måste förändras och beaktas – från det lilla exemplet upp till den globala påverkan – om klimathotet ska kunna mötas. Men inte heller duger det att bara fastna i privatmoralism, Saknas internationella ramverk, kämpar små, regionala initiativ snart i motvind.
***
Miljöfrågorna är en punkt där EU-samarbetet visat sig vara betydelsefullt, och gärna får fördjupas, som en möjlighet att förbinda det gränsöverskridande perspektivet med det lokala.
Ett exempel på det kom häromveckan när Europaparlamentet röstade ja till ett förbud mot engångsartiklar i plast, såsom bestick, snabbmatsförpackningar, sugrör och bomullspinnar, från och med 2021. År 2029 ska 90 procent av plastflaskorna återvinnas och till år 2030 ska 30 procent av flaskorna vara tillverkade av återvunnet material. Och principen om att förorenaren betalar ska stärkas.
Förhandlingarna mellan parlamentet, kommissionen och medlemsländerna värkte fram utmärkta initiativ, som börjar både i det konkret lokala och i det globalt generella.
Användandet av plast, materialet som en gång i tiden symboliserade framsteg, frihet, konstnärlighet och välstånd, har ökat enormt de senaste decennierna. Det har lett till ett gigantiskt slöseri och en katastrofal förorening av både hav och land, med fruktansvärda konsekvenser.
Vi måste bort från det och få in plasten i cirkulära återvinningssystem, där den kan tas till nytta på genomtänkta sätt och komma till hållbar användning, även för en klimatomställning.
Då behövs både individuella omprioriteringar och internationella regelverk, både lokala erfarenheter och generella principer.
Eller som amerikanska journalisten Susan Freinkel skrev i sin bok ”Plastic. A Toxic Love Story” (2011):
”Lika lite som individuell handling är ett substitut för att utöva vår kollektiva politiska vilja, kan vi enbart lagstifta oss fram den hållbara, berikande framtid som vi vet är möjlig.” Att ställa om vår plastanvändning kräver, påminde hon, ”att vi konfronterar våra uppfattningar om oss själva och vad vi behöver för meningsfulla liv och tillfredsställda sinnen”.
***
Att beslut mot miljöpolitik kan fattas på europeisk nivå, visar hur EU-samarbetet fungerar när det är som bäst.
Inför Europaparlamentsvalet: Leta efter nästa mandatperiods motsvarande frågor. De som förbinder det konkreta med det allmängiltiga, och handlar om områden där beslut inom EU vore eftersträvansvärt eller farligt.
Kandidater som förmår snacka om problem där parlamentet faktiskt kan påverka (eller ställa till elände) förtjänar mer uppmärksamhet än dem som ständigt flyr till det extremt högstämda eller det totalt navelskådande.
Leta efter plastfrågor i valrörelsen.
**********
Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:
Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?
Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?
När måttet är rågat (fast bara nästan)
Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge
Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något
