Twittrande statsråd borde hålla på värdigheten

Plötsligt kommer saknaden över en. Jag vill slå ett slag för minnet av tråkiga, noggranna, lågmälda politiker som vinnlägger sig om värdighet i ämbetet och som tar sina uppdrag på tillräckligt stort allvar för att hålla en aning på formerna. I synnerhet när det handlar om statsråd i en regering.

Det är ett ideal på utdöende, i den högsta politiken, att prioritera en rolls långsiktiga status och trovärdighet, framför dagliga explosioner av uppmärksamhet för egot.

Det talas om den hotade demokratin. Ett av de hoten måste rimligen vara när ministrar regelbundet och på ett primitivt sätt gör sig till åtlöje på exempelvis Twitter, genom inlägg och en flod av retweets som någon i deras omgivning rimligen borde ha avrått ifrån. Kanske finns bara ja-sägare bland medarbetarna till exempelvis justitieminister Morgan Johansson och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll? Kanske uppmuntras självdestruktiviteten.

Men seriösare statsrådskollegor borde vrida sig besvärat. Inte för att allt de sprider är fel, dubbelmoral eller tom propaganda om motståndare (mycket är det, men inte allt), utan för det intryck av sysslolöshet och ytlighet, brist på självbehärskning och skrikigt tonläge, det förmedlar utanför gänget av redan frälsta anhängare.

När samma ministrar dessutom flera gånger beslås med att missköta sina uppdrag, eller fara med halvsanningar gentemot medierna, vore ju starkare reaktioner att vänta: Hur prioriterar ni egentligen? Var statsråd först. Logga in på Twitter om ni får tid över. Nu ges intrycket av en omvänd ordning, och redan det intrycket är ett problem i sig.

Partierna har ju otaliga kampanjarbetare, anhängare, ungdomsförbundare och andra som med liv och lust kan härja i debatten, även med en del mindre genomtänkta slag under bältet eller tidstrendiga floskler de kommer att skämmas över inom ett par år. Det är inget att säga om. Sådant har alltid förekommit och utgör en av samtidens nödvändiga ventiler.

Men måste även statsråd och partiledare delta i buskpropagandan? Måste även ministrar i en regering avslöja hur svårt de har att stå emot sina sämsta instinkter och sina mest småaktiga tendenser under pågående tjänstgöring? Det handlar ju vanligtvis bara om ett begränsat antal år. Kan de inte åtminstone under dem ta ett djupt andetag, disciplinera sig, försöka höja nivån en aning, och leva upp till förväntningarna som finns på en regering, snarare än att sänka sig till förväntningarna som finns på en daglig partitwittrare?

Måste även de allra högsta företrädarna låta som gurglet på krogen sent om kvällen, när de sprider otidigheter, smålögner och poseringar kring sig, sannolikt för det mesta mot bättre vetande?

När till och med partiledardebatterna, i ett Sverige där konsensus trots allt råder kring det mesta, låter som om vi stod på randen till ett vägval mellan fascism och stalinism, förvånar det inte om en viss avtrubbning sätter in hos medborgarna. Om alla betecknas som extremister kors och tvärs går ju inget konkret hot längre att urskilja bland alla gaphalsar.

Det hela väcker snarare misstanken, att det politiska etablissemanget försöker fly ett ansvar genom att förvandla det som borde vara diskussioner om praktiska, konkreta samhällsproblem i människors vardag till en fest av historiska referenser utan egentlig relevans för riksdagen.

Det är som vore våra partier en parad av galna, naiva, ondsinta katastrofer, trots att de flesta känner varandra sedan länge, har förhandlat med varandra i många sammanhang och vet hur fåniga låtsaslekarna är.

Ansvaret för nidbilden faller på nästan alla partier, från höger till vänster. Andra regeringar skulle ha sina egna twittrande ministrar att bekymra sig om. Resultatet blir en politisk debatt som avlägsnar sig från människors vardag bortom skyttegravarna.

***

Få saker är så överskattade som behovet av förment folkliga politiker i takt med tiden. Långt större är behovet av makthavare med en känsla för uppdragens värdighet och förtroende.

Det finns också en vidare aspekt på den frågan som inte ska underskattas: institutionernas vacklande ställning i vår tid. Vi tänker inte på det till vardags alla gånger, men vid kriser, konflikter, svåra beslut och trassliga situationer, är det stabila, trovärdiga, seriösa och – ja – en aning upphöjda, oväldiga institutioner vi vänder oss och sätter vårt hopp till.

Undergrävs förtroendet för viktiga institutioner i en demokrati, genom företrädare som tycks ägna mer tid åt att söka kortsiktiga och aggressiva bekräftelser på nätet än åt att sköta sina jobb, läsa på, hålla på regelverk och vara allas företrädare, då kommer även förtroendet för det demokratiska samhället över tid att sjunka.

Inges känslan att ingen vuxen är hemma i ledande beslutsrum, får det konsekvenser för vart människor vänder sig med problem, oro och vittnesmål. Detta gäller givetvis även för institutioner inom rättsväsende, högre utbildning, medier och mäktiga organisationer.

Vissa uppdrag på höga nivåer kräver faktiskt en aning mer återhållsamhet, kalla det värdighet, kalla det tråkighet, kalla det tröghet, än andra.

Vi kommer att sakna det pålitligt, strävsamt, pliktmedvetet gråa snart nog när det är borta.