Låt inte gravallvaret sänka sig över Europa

När Marian Slingova i sin starka men nu bortglömda bok ”Den fjättrade sanningen” från 1968 beskrev motståndsviljan, lugnet och beslutsamheten hos människor på Prags ockuperade gator – där sovjetiska stridsvagnar samma år rullat in och krossat Pragvårens drömmar om en demokratisk socialism – noterade hon också hur människor trots allt hade ”sitt sinne för humor orubbat”.

Det är en rad att stanna vid. Sammanbitet, men med förmågan att driva, om så i hemlighet, med den skoningslösa makten, och le även åt ett hopplöst läge, mötte folket ockupationen.

Liknande, märkliga iakttagelser har gjorts vid många av historiens mörka ögonblick. Där humorn finns kvar, är våldets och den auktoritära maktens triumf aldrig total. Där lever ett obrutet motstånd gömt längst in. Ur förmågan att le åt eländet, kan en ny styrka och frigörelse växa.

Låt det vara en påminnelse för en tid som tycks tro att enbart vansinnigt polariserade ställningstaganden utgör ett äkta och klarsynt engagemang. Nu domineras debatten – i många läger – av dem som ”brinner” för saker. Gjutna i gravallvar och absolutism, med instinkten att oskadliggöra och moraliskt diskvalificera ”motståndare”.

Man drömmer enfaldens ideal. Så slipper man bemöda sig om att ens gå i diskussion med dem som genom att avvika bidrar till en störande mångfald. De enda skratt som ekar är hånskratten, i riktning bort från det egna, utan självdistans eller självtvivel. För en samtid är det aldrig ett gott tecken.

Det kan vara farligt, när självrättfärdigheten når kokpunkten. Hur fina ord den än svänger sig med. Det talas mycket om avhumanisering. Oförsonligheten är ett av dess frön. Och det kan slå rot i oss alla om vi inte ser upp. Plötsligt släpper hämningarna. Det finns en njutning i att sluta leta efter det mänskliga hos dem som tycker eller lever annorlunda. Vi och dom. En identitet mot en annan identitet. Antingen eller. Kränkthet och indignation står vakt vid varje post.

***

Jag tänker ofta på vad Vaclav Havel sa i ett tal 1999, till försvar av det öppna samhället:

”Det enda jag kan rekommendera just nu är att ha lite humor; en förmåga att se de tokiga och absurda dimensionerna i saker, en förmåga att skratta åt både andra och oss själva, en känsla för ironi, och en känsla för allt som inbjuder till parodi i den här världen (…) De som inte har förlorat förmågan att känna igen vad som är skrattretande med dem själva eller deras egen intighet, blir inte arroganta, inte heller blir de fiender av det öppna samhället. Det öppna samhällets fiender är dem med våldsamt allvarliga ansiktsuttryck och brinnande ögon.”

***

Marian Slingova, som var övertygad kommunist, som även i sin bok vädjade om att det blodiga förtrycket inte skulle förväxlas med ideologin i vars namn det genomfördes och som skulle hålla fast vid en socialistisk grundsyn (hon var politiskt aktiv ända fram till sin död i Storbritannien vid 97 års ålder 2010), hade när Pragvåren kom kämpat mot regimens brutalitet under lång tid.

Själv var hon från Storbritannien, men hade på 1940-talet mött och gift sig med Otto Sling, en kommunist av judisk härkomst från Tjeckoslovakien, och flyttat till det nya landet 1946.

Trots en aktiv position inom partiet fängslades Otto av den tjeckoslovakiska kommunistregimen i början av 1950-talet. Han anklagades för högförräderi och avrättades, efter långvarig tortyr och en antisemitiskt färgad skenrättegång, ett par år senare. Även Marian hade hamnat i fängelse, isolerats från omvärlden under ständigt nya förhör och behandlats med regimens utstuderade känsla för förnedring. Först efter makens avrättning släpptes hon.

Decennierna som följde väntade hon på upprättelse och sanning.

Pragvåren väckte ett hopp om gottgörelse, hos henne och andra. Hon skrev: ”…när väl den barriär som bromsar den demokratiska yttrandefriheten hade lyfts en tum vällde en flod av entusiastisk aktivitet fram och svepte undan censur, förbud och alla de tvångsåtgärder som hade tyngt folket så hårt.”

En möjlighet till något annat, ett nytt europeiskt kapitel, en väg till demokrati via en frihetlig socialism med liberala instinkter, i en av kalla krigets tillfälliga sprickbildningar, glimtade till. Men så rullade de sovjetiska stridsvagnarna in, och slog ner förhoppningarna.

Det är viktigt, vid en återblick, att minnas hur motståndet, djupet, värdigheten och minnena fanns kvar i landet. Hos både dem som, likt Marian Slingova, trott på kommunismen men genomskådat regimen och dem som drevs till motstånd av liberala ideal. Inifrån fortsatte arbetet på frigörelse.
Till skillnad från diktatur, som kunde införas med våld, var demokrati och frihet inget verk som kunde fullbordas utifrån.
Marian anade det: ”En nation måste söka och finna styrkan inom sig själv för att brottas med sina egna olyckor.”

***

Allt det där är en viktig del av den europeiska erfarenhet mot bakgrund av vilken även Europeiska unionens utveckling ägt rum sedan dess, fram till Berlinmurens fall 1989 och vidare till den stora östutvidgningen 2004. Diktaturen utifrån, som blev ett inhemskt förtryck. Och frigörelsen inifrån, folkrörelser, aktivister och kultur, som till slut knäckte den auktoritära makten.

När nu en hel del av Europaparlamentsvalet kretsar kring frågeställningar där ett antal medlemsländer i öst definieras som problem och sätts i centrum av ett slags allmän hotbild mot demokrati, rättsregler, solidaritet tolerans och fortsatt europeiskt samarbete, är det viktigt att med viss lågmäldhet ägna länders historia en tanke.

Det betyder inte att frågeställningarna i grunden är fel eller att hotbilderna är överdrivna. Det betyder inte heller att kraven på tuffa åtgärder inom EU är olämpliga. Men hoppet om lösningar, frihetlighet och utveckling måste även det sättas till samma länder i lika hög grad, och borde rimligen färga hur vi för debatten. För att vi inte i självupptagenhet ska svika dem som där kämpar för sin demokrati, inifrån.

Liberala, socialdemokratiska och konservativa rörelser, som med olika betoningar ändå relativt gemensamt drivit på ett fördjupat samarbete i EU, och samtidigt välkomnade utvidgningen, måste akta sig för att fastna i förhävelse.

Även för oss som, från en relativt trygg och historiskt vindskyddad vrå som Sverige, tror att ett ökat europeiska samarbete är nödvändigt för Europa de kommande decennierna, och att ett mer nationalistiskt präglat Europa skulle bli sårbart och svagt, är det nödvändigt med tålamod och en insikt om hur komplicerat EU-samarbetet är.

Risken är att det europeiska leendet, det goda humöret och förmågan att skratta tillsammans åt ömsesidiga egenheter, går förlorat när det helgjutna gravallvaret sprider sig.

Det är lätt att glömma bort att de uthålligaste, insiktsfullaste och mest principfasta motståndarna till auktoritära styren även i dag återfinns i länder som vet in på bara kroppen vad det handlar om. Där förtryck inte är en teori utan en närvarande erfarenhet. Kanske borde vi söka lära oss något av dem, inte bara rusa fram med våra goda råd?

***

Att med stora ord försvara den liberala demokratins principer, rättsstatens utgångspunkter, internationella avtal och minoriteters rättigheter, mot alla former av extremism, hör till det viktiga i det här Europaparlamentsvalet. I den andan kommer jag att rösta.

Men det finns en tendens till febrig, gravallvarlig självrättfärdighet med händerna för öronen i den svenska EU-valrörelsen, som inte alltid bärs upp av en insikt om andra, djupa, komplexa europeiska erfarenheter. Ibland skulle jag önska att vi som land var bättre på att lyssna. Även när det tar udden av en del tvärsäkerhet.