EU mellan stora drömmar och klåfingrighet

Av , , Bli först att kommentera 3

”Fortfarande ingen riktning? Fortfarande inget program? Efter så många resor fortfarande inget mål? Dock: jag försökte ge min längtan ett namn, formulera mitt arv och min förpliktelse. Europa! Dessa tre stavelser blev för mig liktydigt med det vackra, det eftersträvansvärda, blev en inspirerande drivkraft, en politisk trosbekännelse och ett moraliskt-andligt postulat.”

(Tysk-amerikanske författaren Klaus Mann om sina unga visioner på 1920-talet)

På arvet från Golgata och Akropolis, vilar den europeiska civilisationen, skrev Klaus Mann i sin memoarbok ”Vändpunkten” 1942. På frihets- och skönhetspatoset i det antika Grekland, det romerska ordningssinnet och det kristna budskapet om kärleken till nästan.

Det var de rötter som inte fick ryckas upp, om Europa skulle bevara sin mångfald i stil och traditioner. Förbli ”det svåra, men härliga ackord, i vilket dissonanserna flyter samman utan att någonsin gå upp i varann”.

Så såg han, den mest rotlösa och gränslösa av människor, som hatade nationalism och allt auktoritärt, på sin gamla kontinent. ”Min passion, mitt problem, förblev Europa.”

Bara ett år efter att han publicerade de raderna skulle han bli amerikansk medborgare och gå ut som frivillig soldat i andra världskriget, driven av en kärlek till USA och ett hat av nazismen. De mer högtflygande paneuropeiska föreställningarna hade han lämnat sedan länge vid laget, i takt med att sociala, ekonomiska och militära realiteter, och totalitarismens framryckningar, nött ner trosvissheten. Men i  återblickarna, och i framtidsdrömmarna, dominerade ännu Europa. Som förhoppning och som besvikelse, som möjlighet och som frustration.

När han tog livet av sig 1949, 42 år gammal, efter många tidigare försök, med en burk sömntabletter, var det på ett hotellrum i Cannes. Ensam och resignerad, utan hem eller plats i efterkrigstidens stämningsläge.

***

Klaus Manns ord om Europa känns märkligt aktuella i årets EU-valrörelse. Det Europa han drömde om som ung, var en vision som fanns med hos många av dem i samma generation som under de första efterkrigstiden kom att lägga grunden till det europeiska samarbetet. Man siktade från början på ett gemensamt federalt Europa, ville förverkliga visionen om ett slags slutmål omedelbart. Ett enat Europa som ödesfråga och räddning. Sådana idéer framfördes i såväl socialistiska, som liberala och konservativa sammanhang. Ruinerna från kriget väckte en känsla av akut historisk nödvändighet.

Och den visionen framförs med övertygelse än i dag av många inom EU:s institutioner. Då var det freden som skulle säkras och Europas civilisation som skulle återuppbyggas. Nu är det Europas möjligheter att agera självständigt, klara sin ekonomi, ha kraft att företräda demokratiska värderingar globalt och få styrka att förhandla jämbördigt med USA, Kina och Ryssland under 2000-talet, som lyfts fram.

***

Ändå var det andra, lågmäldare utgångspunkter som blev styrande när högtidstal omsattes i praktisk politik i början av 1950-talet. Små, konkreta, överblickbara steg. Begränsade samarbetsområden med en liten kärna medlemsländer som fick utvidgas långsamt efterhand under den långa vägen från Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952 och Romfördraget 1957, via Maastrichtfördraget 1992, östutvidgningen i för femton år sedan, fram till dagens EU med (ännu så länge) 28 medlemsländer och ett långt mer omfattande samarbete.

Det har alltid funnits en spänning och en slitning mellan den stora, ofullbordade drömmen om projektet Europa och det pragmatiska, lite sjaskiga, ändå relativt framgångsrika kompromissandet inom EU. Många har velat orealistiskt mycket mer. Men det är de som sökt åstadkomma saker inom räckhåll som nått resultat. Samtidigt har bilden av vad som är realistiskt att sikta på och vad som är fjärran önskedrömmar, förändrats gradvis tack vare höga ambitioner.

Utvecklingen har gått i riktning mot ökad fördjupning av samarbetet. På allt fler områden och mellan allt fler medlemsländer. Men de flesta enskilda framsteg (och bakslag) har varit kopplade till konkreta områden.

Det kan vara värt att komma ihåg för dem som kanske fnyser åt diskussioner och kontroverser kring förslag om EU:s bankunion, den sociala pelaren, europeisk koldioxidskatt, gemensamt EU-försvar, förändrade upphovsrättsregler, europeisk åklagarmyndighet eller nya antibiotikastrategier. För eller mot, bra eller dåligt – futtiga är frågorna inte.

I hög grad förverkligas det europeiska samarbetet genom sakdebatter som har ganska lite med den stora Europadrömmen att göra. Och just genom de små stegen, som avgör vad EU ska ägna sig åt och inte ska lägga sig i, görs den gamla drömmen lite mer realistisk, mogen och välavvägd.

Löser EU framtidsproblem där samarbete är helt nödvändigt och undviker att skapa onödiga missförhållanden genom klåfingrighet, får unionen ökad legitimitet. Prioriterar EU fel riskerar stödet för hela samarbetet att vackla.

***

Häromdagen hölls en debatt i regi av POLITICO mellan några av partigruppernas europeiska toppkandidater i Maastricht. Socialdemokraternas Frans Timmermans, liberalernas Guy Verhofstadt, de grönas Bas Eikhout, vänsterns Violeta Tomic och Jan Zahradil från den antifederala konservativa gruppen ACRE (inte att förväxla med den konservativa och kristdemokratiska grupp EPP som svenska M och Kd ingår i) var närvarande. EPP:s Manfred Weber hade lämnat återbud.

Ett återkommande tema var vad den där gränsen ska dras, mellan uppgifter EU måste ta sig an och frågor som ska lämnas till nationalstaterna. Behövs ett starkare EU med större befogenheter på fler områden eller bör de gemensamma institutionernas makt begränsas?

När hotar ytterligare fördjupning att sudda ut den mångfald som är Europas styrka, och när hotar nationalstatstänkande att försvaga Europas möjligheter att agera gemensamt i frågor som måste hanteras tillsammans?

Det är ett tema i Europaparlamentsvalet 2019.

 

*****************************

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

Leta efter plastfrågorna i EU-valet

Liberal framgång i Slovakien

Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Bli först att kommentera

Att bara vara upprörd över andras rasism – vänstern har ett problem med antisemitism

Av , , Bli först att kommentera 0

Engagemanget mot antisemitism är en bra värdemätare på engagemanget mot rasism. Saknas det första, är det andra inte genuint. Blir det svalt och halvhjärtat, motvilligt eller nonchalant, när antisemitismen kommer på tal, med bortvända blickar, sänkta röster, pliktskyldiga fraser utan uppföljning, snabba försök att byta ämne, då är det svårt att ta upprördheten över annat på allvar senare.

Därför är det, när rasism och identitetspolitik (vänsterns som högerns) i kombination håller på att återlansera fascistiska tänkesätt, allvarligt att vänstern har ett uppenbart problem med antisemitism, och framstår som likgiltig inför vad som pågår i delar av de egna leden.

Det talas om nästan inget annat nu än om hur viktigt det är att göra front mot extremism. Men de orden ekar tomma, är snarare kontraproduktiva, när det blir uppenbart att de inte är allvarligt menade. Om de gör halt så snart det börjar brännas i närheten.

***

Jag tror inte längre, inte heller efter årets första maj, på att försöka linda in det uppenbara: Vänstern har ett problem med antisemitism, och är inte tillräckligt intresserad av att göra något åt det. Och så länge det består kommer all annan kamp mot rasism också att bli lidande.

Vi har skrivit om det flera gånger förr på ledarsidan, och det svider att behöva göra det igen, men faktum är att Umeå är ett ganska bra exempel på hur problemet ser ut. Det kan handla om den politiska vänstern, den akademiska vänstern, kulturvänstern, medievänstern: För ett samtal om rasism i allmänhet, eller om islamofobi, eller om förtryck av minoriteter, och ryggdunkningar och intensiva instämmanden är givna, omedelbara och energiska. Tack och lov.

Men ta upp antisemitismen, hatet mot och trakasserierna av judar, och en stämning av reservationer, försiktighet, obekvämhet och relativisering lägrar sig över rummet. Man säger inte emot, förstås, men reaktionen reduceras till det pliktskyldiga, och försöken att börja väva in Mellanösternkonflikten som en indirekt ursäkt är aldrig långt borta. Ta upp skandalerna inom brittiska Labourpartiet och viljan att se den strukturella rasismen i vitögat är som bortblåst.

Jag vet av egen erfarenhet från möten och samtal att även åtskilliga inom vänstern i Umeå är medvetna om och bekymrade över detta, och beredda att erkänna hur det ser ut. Men att det till och med i en stad med Umeås självbild och tradition, ännu 2019 är så svårt att väcka ett bredare engagemang och en djupare diskussion om antisemitismen runt omkring oss, är talande och tragiskt. Man inser hur jobbigt det i så fall måste vara på andra, mer oroliga håll.

Hade den här krönikan ägnats enbart åt högern och åt islamofobi, hade jag kunnat räkna med ett enormt stöd från det lokala etablissemanget i helgen. Nu, när den handlar även om vänstern och ett annat slags rasism, kommer det att bli en ganska besvärad stämning i stället. Så ser det ut i Umeå, och det finns ingen anledning att hymla om det.

För vågar man inte att ta striden mot judehatet, en obekväm strid att ta, eftersom den striden också måste ha udden vänsterut, är man inte mycket att hålla i handen vid andra kriser heller.

Förklaringarna ligger nära till hands. Dels är fixeringen inom vänstern vid Israel är så total, utan motsvarighet, så grotesk och förblindande, och så ofta förstärkt av latent antisemitism, att varje markering mot övertramp i den riktningen riskerar att kosta stöd, medlemmar och demonstranter. Jag tycker att regeringen gjorde principiellt rätt som erkände staten Palestina, och ser kritiken av hur palestinierna behandlas som fullt ut berättigad. Men det beslutet har hamnat i vanrykte på grund av regeringens övriga oförmåga att följa upp det på ett hederligt sätt, och tala klarspråk även om det förtryck som palestinska myndigheter och Hamas utövar.

Dels upplevs det som besvärligt att vara lika tuff när antisemitismen har islamistiska rötter, som när den har nazistiska rötter.

Den legitima kritik som kan, och i mina ögon bör, riktas mot ett antal tendenser inom högern – jag återkommer strax till det – saknar trovärdighet om vänstern samtidigt vägrar att erkänna att man själv har stora egna problem att hantera. En ovilja att konfrontera rasism när det riskerar att leda till dålig stämning. En ovilja att kritisera auktoritära regimer när de är både antiliberala och antivästliga, eller antisemitiska.

Mig får det i alla fall att dra slutsatsen att många, lika ofta till vänster som till höger, är hämningslösa kålsupare. Det går inte att erkänna någon sidas moraliska tolkningsföreträde, likgiltigt hur högt tonläget blir.

För det ska sägas att högern har ett motsvarande problem. En oförmåga att uppvisa samma engagemang och upprördhet när det hetsas mot asylsökande i allmänhet och muslimer i synnerhet, som när den – viktiga och försummade – debatten förs om exempelvis hedersförtryck och islamism i förorterna.

Kommer högern till makten inom en nära tid, står den inför samma dilemma som vänstern gör i dag: den kommer, om den inte vill svika alla ideal, att bli tvingad att göra sina mest brölande anhängare besvikna.

Under de generaliserande, ofta grovt främlingsfientliga kampanjerna mot de ensamkommande från Afghanistan – ett lågvattenmärke för svensk samhällsdebatt – begicks många övertramp som inte bemöttes från högerhåll av samma skäl som vänstern duckar inför antisemitism. Det skulle riskera att utlösa motreaktioner och dålig stämning i närstående led på sociala medier.

Så bedrövlig ser de politiska diskussionerna ofta ut. Så ihåligt är ofta olika politiska lägers engagemang mot rasism. Man är upprörd när det passar, och likgiltig när rasismen kommer inifrån den egna klacken.

***

Krönikor på liknande tema:

Judiska föreningen läggs ner – vågar Umeå fråga sig varför?

Umeå måste stå upp på allvar mot antisemitiskt hat

Skenheligt i mantrat om det toleranta, öppna Umeå

Den viktigaste fronten i kampen mot främlingsfientligheten

Bli först att kommentera