Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern”

Sommarserie: Tio minnesvärda scener ur svensk litteratur. Del 1 – Sara Alelia lägger i ordning den döda flickan Eva Margareta. Ur romanen ”Prästdottern” (1920) av Hildur Dixelius

***

Introduktion till serien:

”Till skillnad från både recensenter och litteraturhistoriker”, skrev den franskamerikanske författaren och litteraturvetaren George Steiner en gång, ”ska en kritiker i första hand ägna sig åt mästerverk. Hans viktigaste funktion är att skilja inte mellan det bra och det dåliga, utan mellan det bra och det bästa.”

Vem vill inte vara kritiker, med en sådan uppgift? Eller kanske tvärtom: vem vågar kalla sig kritiker, med risk för att stå naken som kejsaren vid en tillbakablick?

Den här sommarserien med smakprov och ögonblick, ska påminna om tio minnesvärda scener ur svensk litteratur. Urvalet, av scener, romaner och författare, är personligt. Det är varken en kritikers eller en recensents, utan en entusiastisk, och om ni så vill, naiv läsares. Finns det en röd tråd, är det att jag varmt rekommenderar samtliga romaner. Även med deras sprickor och brister.

Några av dem har tvingats bära beteckningen mästerverk, men förblivit levande ändå. Andra, kanske undanstuvade och ratade av näsorna i vädret, har aldrig tyngts med en sådan lagerkrans. De och deras många läsare har kunnat njuta av det Birgitta Trotzig kallade ”lyckan att få vara i fred för den stora uppmärksamheten.”

Gemensamt för dem är att de tål och förtjänar att läsas än i dag.

***

Del 1. Sara Alelia lägger i ordning den döda flickan Eva Margareta. Ur romanen ”Prästdottern” (1920) av Hildur Dixelius

Hildur Dixelius (1879-1969), prästdotter från Nederkalix, var under några år på 1920-talet en av Sveriges mest lästa författare. Internationellt välkänd, filmatiserad och översatt till många språk ansågs hon ha skrivit några böcker värda att kallas ”klassiker”. Hennes främsta verk, även vid en återblick, var trilogin ”Prästdottern”, ”Prästdotterns son” (1921) och ”Sonsonen” (1922), som huvudsakligen utspelar sig i Västerbotten på slutet av 1700-talet och första halvan av 1800-talet, och följer flera generationers kamp, öden och passioner.

I tredje bandet av Nordisk Kvinnolitteraturhistoria ”Vida världen 1900-1960” kategoriserar Ebba Witt-Brattström in Dixelius författarskap under rubriken ”Begäret på landsbygden” och kallar henne en länk ”mellan den nya kvinnoroman Selma Lagerlöf fulländar och den nya kvinnoprimitivismen” längre fram på 1900-talet. Witt-Brattström betonar framför allt det erotiska och sexuella temat i Prästdotter-trilogin. Redan samtidens kritiker noterade också det psykoanalytiska intresse som Dixelius hade.

På ett ställe i ”Prästdottern” ska huvudpersonen Sara Alelia ta hand om den döda, lilla flickan Eva Margareta. Det är en av romanens mest gripande scener:

”Så gick hon ock lyfte den lilla kroppen upp ur bädden. Styv och stel låg den på hennes armar. Hon kände sitt hjärta sammansnöras av smärta, då hon kände, hur lätt den var, då hon såg de magra, späda lemmarna. Det svarta håret hängde ned mot golvet. Hon gick med flickan ut i kammaren och lade ned henne på det vita lakanet. Det andra lakanet lade hon över henne men inte över ansiktet. Då hon ordnat, stod hon stilla några ögonblick med knäppta händer och bad. Ljuset silade genom den lilla lyktan, och frostblommorna gnistrade på rutorna. Då hon gick, tänkte hon först ta lyktan med sig, men i en känsla av ömhet för den lilla, att hon inte skulle lämnas ensam i mörkret, lät hon den stå.”

Sara Alelia finns kvar och åldras genom de tre romanerna. Hon växer, som mor och sedan farmor, till en av den tidiga Västerbottens-litteraturens starkaste porträtt.