”Ned med dem som tala om krig!”, av Pelle Molin, 1895

Sommarserie: 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 4. ”Ned med dem som tala om krig!”, av Pelle Molin 1895.

***

Det är möjligen att häda, men frågan är om det inte framför allt var en stilistiskt begåvad, skarpsynt, inkännande journalist och reporter som gick förlorad, ännu mer än en betydande konstnär och författare, när kulturpionjären Pelle Molin (1864-1896) dog bara 32 år gammal i nordnorska Bodö.

Det var som lokalmurvel han började sin snabba, dramatiska, alltför tidigt avbrutna väg mot skrivandet och konsten. Och det var som tidningskorrespondent han i huvudsak försörjde sig när leversjukdom och gulsot mynnade i en hjärtattack våren 1896.

Pelle Molin föddes i Multrå, Ångermanland, och fick studera i både Härnösand och Östersund utan att – trots uppenbar begåvning – nå examen (det lär ha varit sisådär med disciplinen).

Han började sedan vid tjugo års ålder som journalist på tidningen Hernösandsposten och stannade där två år innan han bröt upp på nytt, trött på redaktionsvardagen, istället gripen av konstnärsdrömmar. Så småningom fick han chansen att studera vid Konstakademien i Stockholm, där han skulle göra ett bestående intryck på dem som kom i kontakt med honom.

Efter några turbulenta, givande, konfliktfyllda år i Stockholm, med ständiga ekonomiska problem, tvingades han avbryta även de studierna och flyttade tillbaka till Ångermanland och moderns hemtrakt Näsåkern. Där, under tidvis tuffa villkor med en skeptisk omgivning, inleddes den produktion av målningar och texter som han framför allt skulle bli ihågkommen för.

Men det var ingen särskilt lätt tid, hans brev från den perioden återger mycket frustration. Och på hösten 1894 lockades han av en ny bekant att följa med på fotvandring upp till Bodö i Norge, där han sedan kom att trivas bra och med ny produktivitet, inte minst i form av reportage, betraktelser och reseskildringar för olika tidningar, skulle ha sin bas de sista två åren.

***

Av vittnesmål från tiden i Stockholm och Näsåker, förstår man att han inte hade det lätt, men inte heller var särskilt enkel att tas med. Tjurig, självmedveten, otålig och envis, hård i mun, utan rädsla för att göra sig obekväm, är en bild som växer fram.

En av hans konstnärsvänner i Stockholm mindes honom senare, i Svenska Dagbladet 1916, som en person med hett humör, galghumor, robusta skämt och lidelsefull svada, som inte skrädde orden när det gällde att försvara sina idéer och som snart kom i konflikt med med både professorer och medstudenter. ”På dem som ej kände honom”, står det i minnesartikeln, ”verkade han nog ganska osympatisk.” Men han plågades också av en ”obotlig själfkritik”, var lättsårad, tålde inte motgångar och ”brände ljuset i båda ändar”.

Anpassning och diplomati var aldrig Molins styrka.

***

Att Pelle Molin röjde litterär mark i norr för många, i dag mer kända efterföljare redan med sina få, korta berättelser och skildringar är uppenbart. Han var ett tidigt löfte om något, som andra sedan hade att infria. Men till ett större eget verk hann det aldrig komma. Den samlade produktionen var vid hans död utspridd i tidningstexter och brev.

Om just breven ansåg Gösta Attorps, som 1930 skrev den enda avhandlingen om Molin, att det ”myckna brevskrivandet utvecklat hans underbart friska och expressiva stil” men i ”annat avseende verkat direkt hämmande: hans drift till litterärt skapande fick utlopp i allehanda bäckar, då den skulle dämts upp i ordentliga kanaler.”

Författaren Erik Sjödin berättade i ett tal 1986 (återgivet i ”Kulturkamp i norr. Talet vid stenen i Pelle Molins fotspår. 19 olika röster om en kämpande målare och författare”, 2002) om hur Vilhelm Moberg i slutet av 1960-talet vid ett besök i den Näsåkerstuga där Molin bott, var förvånad över att han kunnat ”bli så berömd för så litet”.

Hade Molin samlat kraft att förverkliga den där romanidén han berättade om i ett brev till en vän kort före sin död, om förtrycket av samerna, kanske han skulle ha räknats till de stora romanförfattarna i dag. Det var ett verk, drömde han, som skulle bli ”ett nödrop och härskri, och den ”vildaste och originellaste bok, som varit skrifven på svenska”. Eller om han hade genomfört den andra idén han nämnde i samma brev, en roman om norrlandsbönder som plundras av sågverksägare, också det tänkt som ett ”härskri”.

Nu fastnar man nästan för lätt vid ett par stämningsfulla berättelser, och de där berömda orden ur ”Ådalens poesi”: ”Det är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades! (…) Detta är Ådalen, sannerligen det fagraste land! Allt detta är min Ådal, mitt sagoskrin, min kärlek och min skräck, ty hur man längtar över bergen, håller det fast en som en mara.”

Det ligger en anings missvisande sentimentalisering på lur i det där.

***

Jag skulle därför rekommendera den som ännu inte kommit i kontakt med skrivaren Molin, att börja med hans reportage och journalistiska betraktelser. För mig är det framför allt dem och hans brev som fascinerar mest, och känns mest levande, så här ett sekel senare. Han var en tidningsgenrens mästare, och det är spännande att fundera på vad som hade kunnat komma ur hans penna om han funnits med in i det nya seklet.

Och några av hans finaste tidningstexter tillkom i Nordnorge, om fiske, om Lofoten, om politik, livsbetingelser och konst. Rikhaltiga, poetiska, nyfikna, berättande reportage, ofta med ett leende, med en uppenbar vilja att förklara norska förhållanden för svenska läsare.

Till de tidningar han skrev åt därifrån hörde bland andra Östersunds-Posten, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Göteborgs Aftonblad, Ny Illustrerad Tidning och Jemtlands-Posten. Till den senare skickade han den text jag fastnat extra för, och där han blir ovanligt politiskt polemisk. Den infördes den 5 juli 1895 och hade rubriken:

”Ned med dem som tala om krig!”

Bakgrunden var de redan då pågående konflikterna inom svensk-norska unionen, med vapenskrammel i bakgrunden. Bland annat hade ett provocerande uttalande om att ”tala svenska med norrmännen” tvingat statsministern Gustaf Åkerhielm att avgå 1891.

Molins text är lysande kultur- och opinionsjournalistik, ett varningsord och en anklagelse. Det svänger, med vrede, ironi, frustration och sorg.

”Ned med dem, som tala om krig mellan Sverge och Norge! Må tungan låda vid deras gom. ” Så börjar han, och släpper sedan loss och öser på med all kraft och finess. Mot Åkerhielms provokation som upprört hela Norge. Mot riksdagsmän som spär på motsättningar och fördomar. Mot hetsande, fulvinklande tidningsmän som publicerat alla uttalanden som sårat, men förtigit ”det goda, rättvisa, sansade som sagt, och därigenom sått ”onda skördar”. Mot militarism och fördomar, mot ”politiserande dårar” och aningslösa propagandister, och mot kriget som idé.

Folken vill inte ha blodsutgjutelse, skrev han.

”De ha, hvar på sin kant, så tillräckligt af detta lifvets vedermödor; de följas under sitt lif af ett tungt arbetets ok, utan återvändo; hvem vågar taga ansvaret på sig att ha spritt elände i tiotusenden af deras hem? Hvad heter den, som efter slutat broderkrig vågar stiga fram och säga: ”Jag var en af dem, som dref saken därhän. Jag tar på mitt samvete att ett tusen hus ryka, att socknar ligga för fäfot och ödehemman ligga tätt. Jag ser horder af tiggande människor stryka omkring (…) Jag är skulden till att så många jordstycken blifvit kyrkogårdar och att så många ungdomar linka omkring på träben.” I händelse, fortsätter Molin, ”af ett krig: skall det lyckas alla dårarne och förbrytarne att så gömma sig bakom hvarann, att ingen syns, som dessa ord passa in på?”

Slutorden löd: ”Man har velat ödelägga Norges unga frihet och förstöra Sverges historia. Man har vågat tala om krig. Ned med dem! Gud skydde gamla Sverge! Gud bevare det vackra Norge!”

Det är en av den svenska tidningshistoriens polemiska mästerstycken.

****

Del 1-3 i serien:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”