Resistenta bakterier en växande global fara
Hundra år av medicinska framgångar riskerar att gå förlorade om det globala arbetet mot antibiotikaresistenta bakterier misslyckas. Det varnar Världshälsoorganisationens chef Tedros Adhanom Ghebreyesus, med bakgrund vid Umeå universitet, i en intervju till Svenska Dagbladet. Samma budskap återfanns i WHO:s egen rapport för FN från i våras: ”No time to wait: Securing the future from drug-resistant infections”.
Utgångspunkten är redan kända beräkningar som säger att resistenta bakterier vid infektioner i dag orsakar minst 700 000 människors död varje år världen över. För möjligheten att bedriva effektiv vård – även avancerad sådan – och skydda utsatta patienter, vore en lavinartad ökning av resistensen det kommande decenniet katastrofal. En studie från Världsbanken, som WHO-rapporten också hänvisar till, angav för några år sedan ett värstascenario där 10 miljoner människor år 2050 dör på grund av antimikrobiell resistens.
WHO:s rapportförfattare understryker hur brådskande det är att en gemensam global strategi utvecklas, med tydliga målsättningar, för att en sådan utveckling ska kunna undvikas.
I SvD-artikeln säger Otto Cars, från FN:s samordningsgrupp mot antimikrobiell resistens, att det handlar om en global kris. ”Fungerande antibiotika”, säger han, ”ska ses som en gemensam global resurs, på samma sätt som ren luft och rent vatten”.
Samma perspektiv återkommer hos i princip alla som är engagerade och insatta i frågan: Hotet är globalt, de nödvändiga åtgärderna måste omsättas globalt och det kommer att krävas stora resurser och ledarskap.
Att antibiotikaresistenta bakterier håller på att bli ett av de allvarligaste problemen för världssamfundet har varit känt länge. Mycket har gjorts för att uppmärksamma faran. Ändå fortsätter problemen att växa. Stig Wall, professor emeritus i epidemiologi, skrev på VK-debatt i somras: ”Vi har vetat det länge men förändringar har blockerats av ekonomiska hänsyn, okunskap och bristande solidaritet.”
Trots medvetenheten om vad som står på spel görs för lite, och på flera håll nästan ingenting. Det känns igen alltför väl från klimatfrågan.
Det finns många faktorer att peka på som förklaring till varför antibiotikaresistensen växer, och inte alla går att göra något åt. En del av kampen mot resistensen kommer alltid att handla om forskning, utvecklade behandlingsmetoder och kontinuerlig framtagning av nya sorters antibiotika.
Men de tre vanligaste orsakerna till antibiotikaresistens visar var de största förebyggande insatserna bör göras: Starkt överdriven, och felaktig, användning av antibiotika inom hälso- och sjukvården. Bristfälliga åtgärder för att hindra smittspridning på sjukhus. Och ett gigantiskt missbruk av antibiotika inom djurhållningen i många länder.
Lagstiftning, resurser, forskning och kontroller för att motverka detta behövs i åtskilliga sammanhang, framför allt på internationell nivå. En hel del har hänt på senare år inom EU. Men mycket återstår, och motståndet från kortsiktiga ekonomiska intressen i olika branscher finns kvar.
Därför ska man inte underskatta betydelsen av att enskilda länder skyndar före i väntan på globala genombrott.
Ibland antyds det i klimatdebatten, att eftersom problemen är globala, och de största ländernas agerande avgörande, är det meningslöst för ett litet land att ha alltför höga ambitioner i detaljer. Det är helt fel, även när det gäller kampen mot resistenta bakterier.
Sverige hör till dem som ligger allra längst fram på det här området. Det är mycket positivt. Att gå före i det lilla, har stort värde – förutom att vara rätt i sig – för helheten. Genom att visa att det går, med konkreta exempel och framgångsrika program, kan kunskap, erfarenheter, innovationer, prioriteringar och solidaritet spridas över gränserna. Arbetet mot den ökande antibiotikaresistensen är ett av 2000-talets viktigaste.
***
En tidigare krönika på temat:
