Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När Gammelgården såldes”
Sommarserie, 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 6: Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När Gammelgården såldes”, 1915.
***
När den från Amerika hemkomne sonen Per Olof drar fram sin plånbok ur innerfickan och breder ut femtio tusen kronor i form av röda, stora sedlar framför honom på bordet i stugan, kommer skräcken över gamle, utslitne, gråskäggige Nils Ersa. Han blir yr och tvingas sätta sig ned.
Plötsligt inser Nils Ersa, som avskyr den nya tiden och förbannar dess utveckling, att en nästan otänkbar mardröm blivit verklighet. Gammelgården, med mark och skog, som funnits i släkten under många generationer, och som Nils Ersa vårdat i väntan på att barnen ska ta över, har sålts via fullmakt. Nu ska det skövlas och exploateras, för en vinst i penningar.
Sonen vill inte veta av faderns livsstil. Dottern i Stockholm kommer aldrig att återvända till stugan. Hustrun är död sedan flera år.
Med ett underligt uttryck i ögonen kramar Nils Ersa sedlarna som frasar i handen. Det han känner är inte glädje eller lättnad över att ha ålderdomen finansiellt säkrad, utan sorg och rädsla inför ett förlorat och ringaktat livsverk. Det enda värde Nils Ersas hem och historia, gården och marken, tillskrivs av omgivningen, kan sammanfattas med sedlarna på bordet.
Kvällen före hade de ställt till med fest för honom på hotellet, sonen, länsman, kommunalordföranden och disponenten för sågverket. De hade bjudit friskt på supar och champagne och till slut lurat honom, som aldrig brukat dricka något starkt, att i berusat tillstånd skriva under det ödesdigra kontraktet. En levnad och ett livsverk avhändat med en enda signatur.
Sonen förstår inte varför fadern ser så bekymrad ut, med rikedomen i handen, men i Nils Ersas hjärta går i det ögonblicket ett helt liv under:
”Släkten – gården – arbete och slit – tårar och skratt – sorger och förhoppningar – kärlek och hat – solskenet öfver nyodlingar – frostnätter öfver tegarna – storfuren på Hemberget – gårdsträdet, den stora aspen, under hvilken han och Anna Brita drömt ungdomsdrömmar – stugan – alltsammans höll han nu i handen. Alltsammans, som fäderna arbetat för, lefvat för, drömt om – allt hade blifvit förvandlat – krympt samman till en bundt stora, röda sedlar…”
Sedlarna får liv, och laddas med skuldkänslor och förebråelser från de döda.
”Där var den första sedeln. Det var stamfadern, nybyggaren, som en gång i forna tider kommit hit upp till vildmarken såsom flykting från eget land – finnbyggaren, som i obygden brände den första svedjan, och röjde den första tegen. Finnsvedjan kallades den tegen än i dag – och den var väl värd en sedel…
Och där kommo de andra af släkten – rakryggade, kraftiga män och kvinnor, som arbetat, älskat och trott. Ägorna hade växt under deras händer – för dem alla hade Gammelgården varit kär – men nu var ju hvar och en af fäderna endast ett plus till den stora sedelhögen…
Tänk – allt deras arbete, deras glädje och deras sorger, deras framgångar och motgångar, – alltsammans höll han i handen. Och det var bara en bundt frasande sedlar.”
Nils Ersa vänder sig tyst bort från sin son och tittar ut genom fönstret, ”nedåt kyrkogården”.
”När gammelgården såldes” (1915) av Valdemar Lindholm kretsar kring det tema som bar upp hela Lindholms författarskap: Kamp för jordbruk, odling, rötter, hembygdskänsla och Norrlands framtid, och kritik av bolagsvälde, skogsskövling, orättfärdigheter, penningmani och förlorade traditioner.
Sällan har ett motstånd mot en samtida utveckling formulerats så skarpt som i Lindholms tidiga verk. Det finns svartsyn, bitterhet och motstånd där, mitt i en varm naturkänsla. Han återger en oförsonlighet inför det nya, som den känner som avskyr vissa förändringar men inte blundar för den. Han lät sina litterära gestalter kämpa emot, men långt ifrån alltid segra.
***
Valdemar Lindholm, son till författaren, folkskolläraren och redaktören Per August Lindholm, föddes i Medelpad, 1880, men tillbringade en del av sin uppväxt i Vännäs, där familjegraven ligger.
Han började tidigt att arbeta som journalist och författare. Liksom fadern medverkade han i VK, där han fortsatte att medverka återkommande (bland annat med signaturen ”V L-m”. Under 1900-talets första år åkte han runt till en rad olika städer och redaktioner i landet. Södertälje, Västerås, Landskrona, Östersund, Helsingborg, Härnösand och Sundsvall ska ha hört till de andra orter han passerade som orolig, sökande, engagerad själ.
Produktiviteten var enorm. Till slut lär han ha varit inblandad i över 60 böcker. Knappt någon genre var honom främmande. Signaturerna blev många. Han skrev artiklar, berättelser, sagor, romaner, historia, politiska verk, sångtexter och revybidrag med en mångsidighet (och spretighet) som få. Även som översättare var han verksam.
Inte ens hyllningstexter gör någon hemlighet av att somligt höll rätt låg nivå. Skrivkramp var inte ett begrepp han kände till. De flödade ord från honom under åren, i en omfattning som gör det begripligt att kvaliteten kunde skifta.
Sundsvalls Posten, där han arbetade som redaktionssekreterare 1905-06, skrev i ett porträtt till sextioårsdagen om att ”hans hänsynslöshet gentemot allt vad ordnade förhållanden heter är påtaglig. (…) Hans själ är nomadens, den där icke vet av någon hugnad”.
När han dog i Stockholm 1947, avslutade VK sin minnestext över tidningens gamla medarbetare:
”De litterära förtjänsterna hos hans romaner och dramatiska arbeten äro väl omtvistade men ingen torde bestrida att hans penna uträttat en hel del för kännedomen om norrländska förhållanden och bevarandet av kulturhistoriskt stoff, speciellt sådant som hör samman med vildmarksliv och lapska seder.”
Det var en delvis skev sammanfattning. Odlingen och bruket av hemjorden, snarare än vildmarksliv, framstår som det allra viktigaste för Lindholm. Och han var i högsta grad en politisk författare.
Direkt i debutboken ”När skogen dör” (1901), slås tonen an:
”Glädjen är slut. (…) Nu talar man blott om pengar och förtjänster. Man svär åt sågverksbolagen och söker glädjen i spritbuteljen. Men glädjen är borta. (…) Ibland talar man nog om skogen också. Om skogen, huggen, stympad, dödad. Och om pengarna, som skogen ger. Men den levande storskogen, där far och farfar och hans far före honom levde och dogo i kamp med en karg natur, – där de hörde trollsånger från bergen och sjöarna och sågo viterdrottningen bleka sitt silver i midsommarnattens mattljusa dager – den bry de sig ej om. Den håller på att dö för dem. Glädjen är död. livet är borta. Människorna blir arbetsmaskiner i sågverksbolagens händer.”
Redan där hörs ”fraset av smutsiga sedlar” i kontrast till ”suset i furukronorna” och ”solglansen på brunröda furustammar”. Och redan där återfinns i berättelsen ”Nydala” en åldrad gubbe som heter Nils Ersa, med en stuga vid Umeälven som han tvingas sälja ”för en spottstyver till bolaget”. Rottrådarna tvinnas i författarskapet.
I förordet till andra upplagan av ”När skogen dör” skriver han att ”det är jordbruket och de egna hemmen, som äro Norrlands framtid”, och att ”Norrlands framtid är Sveriges.
Och i förordet till romanen ”Farfarsgården”, 1910, skriver han till läsarna: ”När en människa har ett önskemål och är i sitt hjärta öfvertygad om detta önskemåls rättfärdighet och utförbarhet, är det ju hennes både rättighet och skyldighet att gå i elden därför. Därför är denna bok en stridsskrift lika mycket som något annat. Och striden gäller: Egna hem i Norrland.”
***
Engagemanget för samerna präglade honom. 1920 fick han i uppdrag att skriva en debattskrift åt samerörelsen – ”Dat läh mijen situd! Det här är vår vilja. En vädjan till den svenska nationen från samefolket”. Där sammanfattar han ett av samerna krav så här:
”Vi vilja därför från början fastslå, att vi, vädjande till svenskarnas rättfärdighetskänsla, icke komma som tiggare för att bönfalla om nåd för ”den döende lappkulturen”, utan vi komma, som ett av motgångar och prövningar härdat, ännu livshungrigt och livsdugligt folk och kräva vår rätt, intet mer, men ej en hårsmån mindre.”
I Tore Anderssons Hjulmans avhandling i historia vid Luleå tekniska universitet från 2017 – ”Ett med naturen. En studie av hur naturen omförhandlades i mellankrigstidens konflikter mellan naturskydd och samiska rättigheter” omnämns Valdemar Lindholm som politisk aktivist. 1917 anmälde han en lappfogde till justitieombudsmannen med för att denna ska ha låtit slakta renar utan ägarens medgivande.
Temat om utveckling, rättigheter, traditioner och brytningstider går igen hos Lindholm även senare. I en bok om Öster-Fernebo sockens historia 1932 bubblar kritiken mot materialism och brist på hembygdskänsla upp omedelbart: ”…huru skola vi kunna lära oss känna oss själva, om vi intet veta om vårt ursprung? Hur skola vi veta något om vårt ursprung, om vi ej känna vår hembygd, känna de människor, av vilkas liv, arbete, tro, hopp och kärlek vi själva framgått såsom ett resultat?”
Det påminner om en av hans kortberättelser från 1910-talet, ”Furens saga”, där mottot lyder: ”Grip fast – slå rot. Det är lifvets mening”.
***
Den 10 april 1915 skrev Selma Lagerlöf ett brev från Mårbacka till Valdemar Lindholm. Förlaget återgav ett utdrag av det som inledning till ”När Gammelgården såldes”.
Så här skrev hon till honom:
”Er berättelse ”När Gammelgården såldes” har intresserat mig genom sin skildring af den intensiva samhörigheten mellan Gammelgårdens ägare och den mark, som brutits och ägts af hans förfäder. Det är nog alldeles rätt att denne man, som har hållit fast vid gården under år af ensamhet och nöd och för dess skull utstått alla frestelser, skall bli bruten till döds den dag, då han befinner sig stå berövad sitt kärare med bara en bunt frasande sedlar i sina händer.”
En lätt patetisk, i vissa fall förljugen, sentimentalisering av det förflutna och fenomenet hembygd återkommer ibland hos Lindholm. En oförmåga att erkänna framsteg och bättre levnadsförhållanden. Långt ifrån allt han skrev har åldrats väl. Men det går en rättskänsla och saknad genom hans texter, med en människokännedom, litterär hantverksskicklighet och politisk vrede, som förklarar varför han under en period hörde till Sveriges mest lästa författare.
Ola Nordebo
***************************
Del 1-5 i serien finns att läsa här:
Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”
Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten
Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”
