Rassel, rassel, hänsyn hit och karriärer dit, så läggs pusslet om EU:s maktpositioner uppifrån och ner. Kanske kan avancerade algoritmer sköta om det i framtiden. Det är långt från den öppna, demokratiska process EU sagt sig vilja eftersträva.

***

Kanske kommer stats- och regeringscheferna vid framtidens toppmöten i Europeiska Unionen att låta avancerade algoritmer lägga det svåra pussel som tillsättandet av ledande positioner innebär. Då behöver de inte sitta upp långa nätter för att hitta lösningar som räddar allas ansikten tillräckligt för att undvika total låsning.

Det borde gå hyfsat snabbt att programmera. Mata bara in alla hänsyn som ska tas och kvoter som ska följas, alla intressen som ska tillfredsställas, egon som ska skonas, karriärer som ska främjas, krav som ska uppfyllas och jämvikter som ska bevaras mellan medlemsländer, institutioner och partigrupper. Tryck sedan på ”utför”. Rassel, rassel, varsågoda, så här får det bli. Ingen supernöjd, bara några få jättemurkna. Absolut ingen risk för överdriven transparens och logik. Om fem år gör vi om ritualen.

Så länge regelverket är vagt, maktförhållandena är oklara och valen till Europaparlamentet inte betraktas som mer än på sin höjd en aning vägledande, kommer det att förbli en rysare varje gång EU-systemet försöker utse sina transnationella ledare. Nu har Europeiska rådet presenterat sitt förslag till pussel för de kommande åren, med tillsättandet av ny EU-kommissionsordförande som den viktigaste pusselbiten.

Tysklands nuvarande försvarsminister, kristdemokraten Ursula von der Leyen föreslås få leda nästa kommission, med liberalen Margrethe Vestager från Danmark och socialdemokratiska partigruppens toppkandidat Frans Timmermanns från Nederländerna som två viceordförande.

Frankrikes Christine Lagarde ska få ta över ordförandeskapet i Europeiska Centralbanken. Spanske socialdemokraten Josep Borrell ska ges uppdraget som utrikeskommissionär. Belgiske liberalen Charles Michel är tilltänkt som ny ordförande för Europeiska rådet. David Sassoli, socialdemokrat från Italien blir ny talman i parlamentet, där de gröna siktar på andra inflytelserika poster.

Rassel, rassel, hänsyn hit och karriärer dit, så läggs pusslet uppifrån och ner.

Det är en uppvisning i konsten att söka navigera sig förbi motstridiga intressen, omöjliga löften och lättkränkta egon, utan att ta mer än nödvändig hänsyn till hur väljarna röstat.

De föreslagna personerna är dugliga, erfarna och kompetenta, med goda förutsättningar att göra ett bra jobb. Ursula von der Leyen, född i Belgien och välkänd sedan många år för alla som brukar följa tysk inrikespolitik, har ett dokumenterat varmt engagemang för Europa.

Tidskriften Die Zeits journalist Peter Dausend påminde på onsdagen om det tal Ursula von der Leyen höll på Harvard vintern 2012, där hon bekände sin kärlek till Europa och sin dröm om ett ”Europas förenta stater”. Det är inte något som kommer att göra henne populär överallt, men att hennes namn dök upp när förhandlingarna kört fast var inte någon fullständig slump.

Nu är det långt ifrån säkert att förslaget vinner stöd av en majoritet i Europaparlamentet. Missnöjet hos flera partigrupper är stort, och hela systemet med europeiska toppkandidater ligger i ruiner. Det är inte omöjligt att parlamentet tvingar Europeiska rådet att börja om processen på nytt.

Timmermanns och Vestager bredvid von der Leyen, är ingen dålig ledning. Men det är långt från den öppna, ärliga, demokratiska process som EU:s representanter sagts sig vilja eftersträva.

Inte heller det första kompromissförslaget (döpt till ”sushi-uppgörelsen”), framdiskuterat av Angela Merkel och Emmanuel Macron vid G20-mötet i Japan, brydde sig särskilt om resultatet i Europaparlamentet. Enligt den uppgörelsen skulle Timmermanns, kandidat för valets förlorare, bli kommissionsordförande. De konservativas kandidat Manfred Weber skulle få talmanskapet som tröstpris, trots att hans partigrupp är större än socialdemokraternas.

Ur demokratisk synvinkel hade det också varit ett tvivelaktigt upplägg. Röran är stor.

De EU-ledare som talat högt om en demokratisering, rentav parlamentisering, av processen, får krypa till korset igen. Allt förblir vid det gamla, med desperata förhandlingar och dragkamper i sluta rum, snarare än tydliga principer och ärliga besked till väljarna.

Centerpartiet och liberalerna borde gå in i regeringen och ge det blocköverskridande samarbetet med socialdemokraterna och miljöpartiet en ärlig chans att lyckas. Att Kd och Sd nu sätter sig ner för samtal, gör att C och L måste bestämma sig för vad de egentligen vill.

***

Att kristdemokraternas Ebba Busch Thor satt sig ner för organiserade samtal med sverigedemokraternas Jimmie Åkesson är en väntad följd av de tidigare besked som getts. Steg för steg har ett närmandet förberetts. Självklart är deras tanke att med samtalen lägga en tidig grund för ett nytt regeringsunderlag i svensk politik, till vilket de sannolikt snart hoppas kunna räkna åtminstone även moderaterna.

Genom att bryta det som varit ett tabu relativt tidigt under mandatperioden, söker de avdramatisera frågan och förankra vägvalet i god inför nästa val. Så tar ett konservativt block långsamt form i svensk politik, för första gången på mycket länge.

Det intressanta blir hur övriga partier, framför allt centerpartiet och liberalerna, reagerar på detta. På sätt och vis väntar ett mognadstest för dem. Men inte i det avseende som högerdebattörer hävdar. För beskedet från C och L, även från liberalerna under nyvala Nyamko Sabuni, borde bli att det allvarliga misstaget från regeringsbildningen, när de stannade halvvägs och låtsades som om de fortfarande är oppositionspartier, nu måste rättas till. Inte genom en reträtt, utan genom ett steg framåt.

Centerpartiet och liberalerna borde gå in i regeringen och ge det blocköverskridande samarbetet med socialdemokraterna och miljöpartiet en ärlig chans att lyckas.

Testa vad det tål och går för. Ta egna ministerposter. Säkra ett inflytande över utrikespolitik och utnämningar. Ställ krav på att de mest uppenbart misslyckade (twittrande) S-statsråden ska bort. Tvinga både S och Mp att bekänna sig inte bara till januariöverenskommelsens existens, utan även dess innehåll, punkt för punkt.

Se vad som går att pressa ut ur samarbetet, i form av liberala reformer, prioriteringar och satsningar under resten av mandatperioden, i uppgörelser med socialdemokratin och de gröna. Syna om de menar allvar med att hålla sina interna vänsterpopulister på avstånd från regeringspolitiken kommande år.

Först då kommer det att finnas en erfarenhet och ett beslutsunderlag värt namnet inför nästa val och mandatperiod, att utgå ifrån i regeringsfrågan. Då har det blocköverskridande alternativet prövats på riktigt.

Jag tror att ett framgångsrikt sådant samarbete, mellan C/L, S och Mp, vore det bästa för Sverige de närmaste mandatperioderna. Men det kräver att de fyra partierna vill det på allvar, och börjar argumentera konstruktivt för sina uppgörelser som något värdefullt i sig, ett sätt att lösa allvarliga samhällsproblem, inte som en desperat, defensiv åtgärd för att hindra andra allianser.

Den förljugna halvmesyr som samarbetets nuvarande form utgör, håller inte och gör regeringspolitiken mycket svag. Att Kd och Sd börjar fila på ett konservativt underlag, säger öppet och ärligt vad de vill, sätter press på C och L. De liberala partierna måste äntligen bestämma sig. Det nuvarande samarbetet med S och Mp kan bli långt bättre än sitt rykte och förtjänar en ärlig chans. Gå in i regeringen.

Sommarserie 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 2: Det vilda norrskenet i Astrid Värings ”Frosten”. (Den första delen finns här.)

***

Himlen vilar aldrig hos Astrid Väring. Ständigt, genom dygn och årstider, kommenterar, speglar, varsnar och präglar den huvudpersonernas känslor och liv.

Den griper in, förstärker, vilseleder och förvarnar, skrämmer och ger mod; ibland entydig, ibland mångskiftande.

Färgerna djupnar, molnen far, skyarna brister, stjärnorna glimtar. När de stora vändningarna kommer, för bygd och människa, berättar himlen om dem. Det var ett återkommande drag rakt genom Astrid Värings författarskap, både som stilgrepp och som del av en livsåskådning.

Även i de artiklar hon skrev som ung, mångsidig, uppkäftig kulturjournalist i VK 1916-1919 (då med efternamnet Glas och signaturen ”Rita”), dök himlen ofta upp i stämningsskildringar.

Allra mest bland himmelsfenomen tycks norrskenet ha fängslat henne. Redan sagan ”Vad Lapp-Ante såg nyårsnatten”, som hon skrev för VK 31/12 1916 och som Karin Edlund i sin avhandling (”Från den västerbottniska frostmyren till den socialpolitiska hetluften. Astrid Väring – konservativ författare i Folkhemmets Sverige”) identifierat som ”det första manus med litterära ambitioner som Astrid Glas låter offentliggöra”, börjar med norrsken:

”Ett rent av skrämmande, överväldigande norrsken. Det steg som väldiga lågor från en osynlig värld i brand. Långt, långt bortifrån kunde man höra lågorna knastra, bränder falla och ruiner största tillsammans i denna döende avlägsna värld.”

I romanen ”Marja. Berättelse från fjället” (1928) skildras en sträng vinter med nöd och grå likkyla: ”…hotande hängde natten blytung över de ensamma stugorna – norrskenets knatter var det enda ljud som hördes därute.”

I samlingen ”Utanför” från 1933, finns en dikt som heter just Norrsken: ”Som en dröm din skimrande kalk slog du ut,/ och din sång i mitt hjärta steg/ och gjorde det tyst därinne till slut,/ när den larmande staden teg.”

Men det mest dramatiska och ödesmättade norrsken som Väring skildrade, återfinns i hennes litterärt främsta roman ”Frosten” (1926).

Handlingen – med viss biografisk bakgrund, huvudpersonen Lill-Mats bygger på Värings egen farfar – utspelar sig i ”Tavle by” (enligt Väring själv en blandning av Innertavle och Tavelsjö) i Västerbotten på 1860-talet, under de svåraste nödåren.

När läget är som mörkast och hungern som störst, samlar läsarpredikanten ”Lill-Jonas” (Lill-Mats far) Tavlebönderna till ett väckelsemöte för botgöring. Plötsligt dyker en pojke upp och berättar att han sett en gruva vid havet, av ”vitaste renaste vetemjöl”. I hänryckt tillstånd, trots den mörka kvällen, beger sig mötesdeltagarna, under psalmsång, mot havet. Mörkret hotar att överväldiga dem, men då:

”…flammade något till däruppe i norr. En grönkall flamma slog upp och steg likt skummet från en osynlig eldfontän högt upp mot zenit, sjönk åter tillbaka och försvann. Norrskenet. För en minut hade det lyst upp vägen. Då såg man, att man gått fel. Men gossen sprang en bit tillbaka, och så snart var man på den rätta avtagsvägen ner mot havet.

Mörkret var nu åter lika djupt. Men plötsligt var det som om den osynliga branden där bakom skogsranden spritt sig, den slog upp igen i tusen små gröna lågor, som flämtade till ett ögonblick, falnade ner och slocknade. I detta flämtande, irrande ljus vandrade de vidare och kunde snart höra havets dån helt nära. Gud själv gick före dem i sin eldstod och visade dem vägen.”

Skildringen av norrskenet fortsätter, men natten slutar i tragedi. Mjölet som skimrar i gropen visar sig vara sand. I sin hunger har människorna inte kunnat hålla sig, utan desperat kastat sig ner för att tugga det i sig. Innan de upptäcker sitt misstag är arton av dem döda, däribland Lill-Jonas själv och hans hustru. Händelsen förändrar hela Lill-Mats liv, som sedan skildras vidare i fortsättningen ”Vintermyren” (1927).

***

1959 skrev Helmer Grundström i ett ofta citerat brev till Väring: ”Om vi nu tar Västerbotten – och förr tänkte vi i landskap och provinser – så är du den första stora prosaisten därifrån. Frosten och Vintermyren är ju redan, och har varit det länge, klassiska, på samma sätt som Barnen på Frostmofjället blev det. Men är det inte konstigt att då Sara Lidman debuterade skrevs det om henne precis som hon var den första. Allt vad som skrivits före henne tycktes vara glömt.”

Svenska Dagbladets recensent Gudmar Hasselberg skrev 2/6 1926, att Frosten var ”den främsta skildring av folklivet i övre Norrland som vi hittills äga i svensk skönlitteratur” och att Västerbotten var att lyckönska ”till att ha fått en sådan skildrare”.

I VK:s recension av romanen 1927 var det en ung Ragnhild Sandström som, under signaturen Miquelon, höll i pennan. Hon konstaterade att Väring i och med denna roman intog en obestridlig ”rangplats” bland de kvinnliga författare som stod för ”en stor del av det bästa och vederhäftigaste inom svensk litteratur just nu”.

Frosten, ansåg Sandström, hade både en kulturhistorisk och litterär betydelse. Astrid Väring äger, skrev hon, ”en framträdande psykologisk skarpblick och en nästan lyrisk uppfattning av det västerbottniska landskapets säregna, ej för alla fattbara skönhet”.

Två invändningar hade dock Sandström. Astrid Väring har läst på väl och behärskar sitt ämne fullständigt, ”utom vad jordbruket beträffar, där författarinnan gör ett par misstag.” Frosten kommer inte från dimman, påpekade Sandström, och Väring har också ”tagit fel på värdet av det gamla lispundsmåttet”. Men, avslutade hon, detta ”förringar icke bokens värde som kulturdokument.”

***

Jag, som i veckan sträckläst dem på nytt, tycker att Frosten och Vintermyren fortfarande är märkligt levande, både som berättelser och som debattromaner. En del inslag känns tidlösa, en del har åldrats illa och en del har fått ny aktualitet i vår tid, på gott och ont. Men Frosten och Vintermyren är starka, litterärt trovärdiga, socialt och politiska laddade, skildringar av en speciell historisk epok, av ett västerbottniskt bonde- och kulturarv och av samhällsmotsättningar kring traditioner, mark, skog och makt. De är också idéromaner, och har, som Karin Edlund visat, bildningsromanens karaktär.

De bärs upp, på ett sammansatt, ibland motstridigt sätt, av Värings egna konservativa utgångspunkter. Hennes kritik av det moderna samhället. Hennes romantisering av det gamla, naturnära bondearvet. Hennes försvar av Norrlands rätt till sin egen historia och hennes betoning av hembygd och hemidentitet, med viss negativ udd mot främlingar. Men också av ett ganska radikalt ställningstagande för rättfärdighet och anständighet i kritiken av ekonomisk utsugning, orättvisa livsvillkor, den framväxande skogsindustrin och ”baggböleriet”.

En modern läsare lägger dessutom direkt märke till engagemanget för miljövård och naturvärden. Skildringen av hur nödvändiga framsteg och bevarandeperspektiv skaver mot varandra, fångar intressanta nyanser.

Och sällan har himlen flammat så vilt som när norrskenet bröt ut över Tavle by den ödesdigra natten.