En kämpande by vid inlandsbanan berättar om Sverige

Historien om byar som Mårdsjö i Dorotea kan lära oss mycket. Det är så mycket betydelsefullt vi glömt, inte längre känner till eller har förträngt, från tidigare epokers vardag och villkor. Lördagskrönika.

***

Inlandsbanans tåg och rälsbussar hade vid det laget, mot slutet av andra världskriget, rullat genom byn i över tjugo år. Där fanns redan järnvägsstation, post, skola, affär, telegraf, ångsåg, fotbollslag, IOGT-förening och dansbana. Det var en tid av liv, investeringar, befolkningstillväxt och hoppfullhet.

Mårdsjö by i Dorotea hörde till de många små, sjudande norrländska miljöer som låg längs det nya järnvägsnätet. Vid seklets barndom hade inlandsbanan planerats som ett viktigt, nationellt framtidsprojekt, ekonomiskt och militärt, för industrier och människor. Tongångarna var högstämda, men investeringarna konkreta och fysiska.

När besluten fattades att bygga de olika sträckor och tvärbanor som så småningom blev inlandsbanan, gick för en kort stund maktens nationella svärmerier hand i hand med det norrländska inlandets lokala utveckling.

Harmonin varade inte länge. Kalkylerna kärvade direkt. Makten skulle snart börja tappa intresset, gradvis motarbeta banan och prioritera annat. Drömmar och förväntningar från pionjäråren slog inte in.

Men rälsen hann läggas, och ligger där ännu över enorma avstånd, som ett vittnesmål om en kraftsamling, en inställning, från en avlägsen epok. Och den används och bidar på något sätt sin tid, i vetskap om att prioriteringar kan skifta igen.

Mårdsjö var med tidigt.

***

Men det fanns faktiskt, långt in på 1900-talet, fortfarande ingen elektricitet i Mårdsjö. Byn, som stod på sin höjdpunkt, saknade ström. Det är en tankeställare.

Om det och åtskilligt annat går det att läsa i den historik över Mårdsjös öden från 1769 till 2019, som sammanställts av Gunilla Ottosson Kramer och som presenterades i samband med 250 års-firandet för en tid sedan.

Först på hösten 1944 nådde elen fram till byn och slogs på. Då hade byborna, huvudsakligen jordbrukare, som ville ansluta till nätet fått jobba hårt utan ersättning med att hugga material, röja kraftlinjer fria, frakta och resa stolpar och slutligen dra fram själva ledningarna, från Svämyrbacken. 40 dagsverken per person var kravet.

Ändå hade Mårdsjö länge varit ljusets by stora delar av året. När fullmånen sken över senvinterns och vårens snötäcke var det som om lampor brann under det vita. Och sommarens ljusa nätter gjorde dygnen långa.

Bara de djupaste vintermånaderna låg mörkret ofta ogenomträngligt över gårdarna. Då krävdes andra hjälpmedel för att människor skulle kunna ta sig fram, se och förlänga dagen.

Stearinljus fladdrade i dunklet, men hjälpte väl inte alltid särskilt mycket. Fotogen användes förstås, men det blev ont om den i kristider. Så man fick plocka fram de gamla karbidlamporna igen. Det var lampor med en ventilförsedd vattenbehållare upptill, en karbidbehållare nedtill och en brännare dit gasen kunde ledas och antändas.

Karbidlampor gav fint ljus, men krävde mycket skötsel med rengöring och påfyllning, spred lukt och saknades nog av få när elektriciteten kom.

Inte heller ångdriften i Mårdsjöbäcken väckte någon större sentimentalitet när det 1944 blev möjligt att köpa en elektrisk motor till sågverket.

***

Aktiviteternas och initiativens by var Mårdsjö året runt. På sensomrarna brukade John ”Bio Nisse” Nilsson komma på besök med sin ambulerande tältbiograf för att visa film. En utflyttad akademiker som växte upp i Mårdsjö, minns filmkvällarna och berättar för mig hur man satt på träbänkar utan ryggstöd i tältet. Där inne luktade det av gummi, tyg och gräs, och utanför mötte en doft av sensommar, korn och havre besökarna när filmen var slut.

Om somrarna lockade hjortron, lingon, hallon och blåbär, fina bäckar och forsar, och fotbollsplanen, som en sommar luktade underbart av trätjära från en kolmila. Vintertid rådde ofta fint sparkföre. Då kunde ungdomarna ta en tur till Dorotea och fika på konditori.

Med inlandsbanan kom resenärer från olika håll, med olika resmål och olika språk, spännande personligheter och nyheter. Det gav en aning om byn i världen och världen i byn.

In på 1950-talet kunde, efter många års försök, ett folketshus färdigställas, återigen efter frivilliga arbetsinsatser. Där anordnades danser och andra arrangemang. De flesta hade det fattigt, men det fanns en trygghet och en gemenskap som ansågs prägla byn.

***

Men utvecklingen höll inte i sig för Mårdsjö. Järnvägsstationen och affären lades ner 1963, posten 1964 och skolan ett par år senare. Det sista jordbruket lades ner 1972 och butiksbussen, som ersatt affären, slutade komma helt 1973. Efter det, skriver Gunilla Ottosson Kramer, ”blev det tyst och stilla i byn”. Mårdsjö drabbades av samma öde som många inlandsbyar. Nedgången blev snabb när service och infrastruktur drogs in, trots företagsamma invånare.

Intresseföreningen i byn har kämpat emot och håller ännu liv i verksamheten med återkommande arrangemang olika årstider. I VK:s nyhetsartikel från 250-års-firandet sade intresseföreningens ordförande Ingrid Henriksson att det är samkvämen som ”håller ihop byn”. Och byäldsten Sigurd Ottosson, 91 år, säger att det bästa med byn ”varit gemenskapen”.

Och, står det i byahistoriken, ”de senaste åren har befolkningen ökat med 6 personer varav 2 stycken är barn”

Så Mårdsjö andas vidare och bidar, likt inlandsbanans många sträckor, sin tid. Det är givetvis en kamp mot klockan. Ger samhällsutvecklingen på 2000-talet inlandsbanans byar en andra chans?

***

Det är så mycket betydelsefullt vi glömt, inte längre känner till eller har förträngt, från tidigare epokers vardag och villkor. Erfarenheter vi inte längre bottnar i själva, men ändå har att förvalta och föra vidare i nya sammanhang. Hantverk, livsvillkor, miljöer och insatser, som lade grunden för våra egen tids ambitioner och möjligheter, ibland även för våra egna problem.

De som växte upp i byar som Mårdsjö när det fortfarande sjöd av verksamhet, bar minnena med sig även när de flyttade. Och det var de som i hög grad skapade förutsättningarna för det moderna Sverige: ekonomiskt, tekniskt, kulturellt, socialt och politiskt.

Vi tar resultaten av deras insatser för givna, men intresserar oss inte tillräckligt för vad det var de utgick från och såg kring sig. Vad det var de tog sats ifrån eller sökte hålla sig kvar vid. Vi skulle kunna lära oss mycket.