Nobelprisvecka påminner om hur förbannat komplicerat allting är
I litteraturpristagaren Olga Tokarczuks roman ”Löparna” (2007, svensk översättning 2009) finns ett kort avsnitt som heter ”Överallt och ingenstans”. I det talar en kvinna med berättaren om olika sätt att se på tiden.
Människor som, likt bönder, stannar på samma ställe föredrar, säger hon, en cirkulär tid. Där måste varje sak och händelse så småningom återvända till sin egen början, på nytt bli ett embryo och sedan upprepa processen med att mogna och dö.
Människor i rörelse, däremot, fortsätter hon, som nomader och handelsresanden, betraktar tiden annorlunda, när de ger sig iväg på sina resor. De ser den som linjär, och kan tack vare det mäta framsteg mot ett nytt mål eller en ny destination. Varje ögonblick är unikt, när tiden är linjär, inget ögonblick kan upprepas.
Den linjära tiden passar dem som vill ta risker, fånga dagen och leva livet fullt ut, men föder samtidigt i högre grad förluster och sorger.
Berättaren ger också sin egen syn på vad tid är för dem som färdas. Det finns många olika restider samtidigt, menar hon. Tågstationernas tid, flygplanens tid, storstädernas tid, de obebodda slätternas tid och den konventionella tiden som vi inte bör ta på för stort allvar. Tid som öar, som olika, skiftande arkipelager av ordning i ett hav av kaos.
***
”Löparna” är en bok om att vara på väg, om sökande, rötter, tillfälliga möten och gemensamma upplevelser, om att upptäcka andras resor i vimlet och därmed förstå våra egna bättre. Och kanske om längtan att en dag få svar, hitta hem eller nå fram. Den är med sina många, intelligenta, eftertänksamma, överraskande betraktelser som skriven för alla som reser kollektivt i vintermörkret, till och hem från jobb eller skola, och har tid att drömma sig bort en stund varje dag, medan stadsdelar eller byar rullar förbi.
För de flesta av oss har väl både en bonde och en nomad som bråkar med varandra i själen. Aldrig håller de riktigt sams. Livets kretslopp som skänker hem och förankring, och livets ovissa äventyr, som frestar till uppbrott.
***
Nobelpriset till Olga Tokarczuk är svårt att problematisera. Det känns så genomtänkt, invändningsfritt och välförtjänt att det nästan stör bara av det skälet. Så allt går att problematisera.
Men det är snarare annat som gör att den här nobelprisveckan till en påminnelse om hur förbannat komplicerat allting är.
Kemipriset till tre forskare som utvecklat litiumjonbatteriet, med allt vad det redan betytt för vårt moderna, trådlösa samhälle och kan komma att betyda för den pågående klimatomställningen. Men redan vid första följdfrågan landar man vid de olösta konflikterna kring vilka källor framtidens energiförsörjning ska vila på. Batterierna hjälper hur som helst, men påminner om hur många steg som återstår att ta.
Medicinpriset till tre cell- och cancerforskare som gjort viktiga upptäckter med stor betydelse för arbetet mot cancer, stroke, blodbrist och andra sjukdomar. Ändå ligger det mesta ännu framför oss, i kampen mot cancern. Sådan enorm uthållighet som kommer att krävas av forskare och allmänhet.
Fysikpriset till forskare som, för att citera Kungliga Vetenskapsakademien, bidragit till ”ny förståelse av universums uppbyggnad och historia, samt den första upptäckten av en planet i bana kring en solliknande stjärna utanför vårt solsystem.” Trots det befinner vi oss bara i de första, handfallna sekunderna av människans långa väg ut i rymden.
Fredspriset, värdigt och välförtjänt, till Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed för arbetet med fredsavtalet mellan Etiopien och Eritrea. Priset går till rätt person, men framstegen i den plågade regionen är små och mödosamma, riskerna för bakslag enorma, de kvarvarande problemen många.
***
De stora upptäckterna, de modiga politiska initiativen, de framstående konstnärerna. Nästan alltid fastnar en gnutta av jublet i halsen. Reservationer som påminner om en krånglig baksida till framsteg som kändes så rätt. Fotnötter som får segergesten att frysa och övergå i grubbel. Hjältar som ständigt visar sig vara människor.
Och ibland den stora begåvningen som ryms i samma konstnärskap som den förfärande omdömeslösheten. Raderna som berör, glöder och tröstar kan, som i Peter Handkes fall, komma ur samma penna som de politiska ställningstagandena för folkmördare och historieförfalskare.
Litteratur här, politik där, i två från varandra vattentäta skott? Pristagare värderade enbart för insatser inom bokpärmarna, utan kontext i övrigt? Nej, så enkelt låter sig inte såret tvättas, när det ligger där blottat och varigt. Det är en endimensionell litteratursyn. Massgravarna kan inte poseras bort.
Men ingen litteratur uppstår heller i ett helt desinficerat, prickfritt tillstånd. Den som levt ett läsande liv, vet att varje bokhylla är full av författare med enskilda sammanbrott att stå till svars för. Alla de betydande har mycket på samvetet.
Den stora konsten är sällan helt omdömesgill, korrekt och uppbygglig. Den är mitt uppe i en dramatisk kamp med sig själv, med sina egna eller andra eller samtidens demoner, med livets motsägelsefullhet.
Därför bör den inte gnuggas ren från det smutsiga eller placeras i pedagogiska giftskåp, utan hållas upp precis som den var och är. Då kan vi lära oss något av den. Därför att vi också, med våra svagheter och nederlag, är uppe i samma kamp. Vilket övermod att hävda något annat.
Det gäller alla, och inte minst alla konstnärer. Men i Peter Handkes fall – med hans stöd till krisbrott och Slobodan Milosevic – givetvis i mer svårsmält, kanske för en pristagare oacceptabel omfattning.
***
Livets skola dämpar förr eller senare både fanatiska och svarta ögon. Allt det som får människor att rusa i flock och sluta tänka kritiskt.
Och trots det: Är det inte i modet att till slut ändå våga säga ja eller nej – efter alla tänkbara å ena sidan, å andra sidan – som vetenskapens och samhällets utveckling ligger? Att inte falla för enkla frestelser men inte heller paralyseras av hur svårt allting är. Att hantera målkonflikter, men också orka gå till beslut.
Ska vi lära unga generationer en enda sak, för att förbereda dem på livet och ge dem en demokratisk fostran, så är det inte utantillramsor om vad som i ett visst skede anses vara oantastliga dogmer, vem som är god och ond, vem som är vän och fiende, i grova kategorier och färdiga, steriliserade åsiktspaket. Som om alla svar redan fanns och nya erfarenheter inte behövdes. Men vi ska inte heller förmedla en viljelös, principlös relativism, där ingenting anses rätt, sant eller tungt, värt att ta ställning för.
Det vi ska värna är det öppna, nyfikna, demokratiska samtalets konst. Viljan att lära sig mer, skaffa djupare kunskap och förstå bättre. Glädjen i att diskutera, undersöka, pröva och skapa utan skygglappar och utan förtryck av någon. Förmågan att ta in andras perspektiv i en mångfald bortom tidens jargong och trender. Modet att ställa frågan: är det kanske jag eller vi tvärsäkra som har fel den här gången?
Men också kuraget att stå upp för grundläggande principer, humanism och yttrandefrihet. Nobelveckan, när den är som bäst, påminner om hur komplicerat allting är, och vilka otroliga saker människor med integritet, kunskapslidelse och kreativitet kan åstadkomma ändå.
***
Några fler krönikor på samma tema:
