Från Refugees welcome 2015 till hösten 2019 – vad har vi lärt?

Redan då, det är lätt att glömma, hade leden börjat tunnas ut. När jag var med som en av talarna vid den stora manifestationen Refugees welcome här i Umeå på hösten 2015, kändes det uppifrån scenen som om väldigt många umebor, från en lång rad föreningar och organisationer, samlats i Döbelns park. Det ingav en mäktig, kanske för mäktig och vilseledande, känsla av samlad solidaritet, att titta ut över de många leden.

Men efteråt sa en av de mest engagerade arrangörerna nästan besviket till mig att uppslutningen ändå varit sämre än de hoppats på.

Jag fäste mig inte närmare vid det just då, men har ofta tänkt på de orden efteråt. Det låg en varning och nykterhet i dem, som jag borde ha delat.

De med finare känselspröt och längre erfarenhet anade en vändning som redan då var i full gång. En tveksamhet inför parollerna hade börjat växa bland befolkningen. En skepsis inför det som uppfattades vara förenklade, rentav naiva budskap. Eller kanske en insikt, en jobbig farhåga, om hur svårt det skulle komma att bli, inom några år.

Utan tvekan lätt vi oss luras en aning, vi som talade och demonstrerade den hösten, av att tidsandan och stämningarna i offentligheten blåste manifestationerna i ryggen. Den politiska vändningen i svensk asylpolitik var ju bara några månader bort.

Men att den skulle bli så genomgripande trodde i alla fall inte jag, den där septemberdagen i Döbelns park. Att jag inte trodde det, berodde väl dessvärre också på att jag inte riktigt ville lyssna på dem som redan då försökte bidra med nyanser och invändningar. Jag ville inte bli störd i känslan av att ha helt rätt och stå för något entydigt gott.

För den som undrar vad jag sa i mitt tal vid manifestationen då för fyra år sedan, löd det viktigaste budskapet:

”Ingenting av det här”, sade jag, ”är enkelt, när man betänker bakgrunden och skälen till att de här mötena hålls. Det här, att vi samlas på en plats, demonstrerar och talar, är på sätt och vis den lättaste delen i alltihop. Det riktigt svåra återstår, när vi går härifrån; för organisationer och aktivister i det praktiska, för oss alla i debatten som ska värna grundläggande värderingar, för de politiska beslutsfattarna. Men förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska kunna ta oss an de utmaningar som väntar, med lösningar om vilka vi sedan kan föra en debatt, där vi inte behöver vara överens om allt – förutsättningen för att det alls ska vara möjligt, är att vi enas om vår moraliska skyldighet, i en rik och privilegierad del av världen, att öppna både ögonen och gränserna för den flykt undan lidande som pågår.”

Det är ord som jag i snarlika varianter upprepat många gånger sedan dess – även denna höst. Men jag har för varje år gjort det med allt fler reservationer om att verkligheten är komplicerad, att jag har respekt för andras erfarenheter lett dem till andra slutsatser, att det blev svårare än vi trott. Jag har infogat allt fler ”å andra sidan”.

Och jag har ibland bett om en ångerfull ursäkt för att jag under flera år brukade förenkla något som var mer komplicerat än vi ville erkänna och för att jag hörde till dem som ibland gick alldeles för långt i min moraliska kritik av motståndare.

***

Leden tunnades ut snabbt efter hösten 2015. Den breda uppslutningen var egentligen borta redan vid slutet av samma år. Kändisuppropen och kändisjippona – som jag tyckte öppet illa om redan då och som inte ska förväxlas med folkrörelsernas mer seriösa insatser – drog iväg till andra områden.

Bara de riktigt övertygade kämpade vidare. Men som de kämpat, och som jag beundrar dem. Jag har haft förmånen och äran att få tala vid åtskilliga liknande arrangemang även de senaste åren. För varje gång har det känts hur hoppet hos arrangörerna minskat en smula. Att ändå få ha snuddat – oförtjänt och tillfälligt – vid deras uppoffringar och ideella arbete, deras vägran att blunda för svårigheter, att få se dem konsekvent praktisera sina egna budskap som få andra jag mött, hör till mitt livs finaste upplevelser.

I offentligheten gick dock skiftet snabbt, när det inte var roligt längre, över till andra manifestationer, andra hashtags.

Aldrig igen, hoppas jag, ska jag på grund av en medvind lockas att bli självgod och orättvis mot oliktänkande. Jag skäms över det. Det var ett yrkesmässigt nederlag. Sådant kan bara gottgöras dag för dag, med större professionalism.

Men aldrig igen kommer heller vi som var med, och minns hur det var att vända sig om och plötsligt se tomma led, att lita på etablissemangens kampanjer, tolkningsföreträden och försök att dra streck i debatten.

***

Ett av de ögonblick som berört mig mest i asylkampen, var manifestationen med facklor på Rådhustorget en mörk kväll i oktober förra året, under den rikstäckande parollen: ”Stoppa utvisningarna av ungdomar till Afghanistan”.

Då var det mest de berörda och deras närmaste på plats. Men det var ett arrangemang i ärlighet, värme och sorg. Mina slutord var de här:

”Föreningar och ideella kämpar med sina sista krafter. Det får inte vara förgäves. Det är nu politiken, och nästa regering i Sverige, måste ge solidariteten en ny chans och en ny tid. Gå tillbaka till en humanare asylpolitik. Underlätta för familjeåterförening. Återinför de permanenta uppehållstillstånden. Inför en generell amnesti för de ensamkommande. Lyssna till ropen på hjälp, till vädjanden: Stoppa utvisningarna av ungdomar till Afghanistan.”

Jag har inte bytt åsikt på någon av de punkterna, och jag vidhåller att de generaliserande, ofta grovt främlingsfientliga kampanjerna mot de ensamkommande från Afghanistan varit ett lågvattenmärke i svensk samhällsdebatt. Där kommer högern att tvingas till sin egen självrannsakan vad det lider.

Men att det inte finns något större stöd för de där kraven i Sverige länge är uppenbart. Inga samtal jag för får mig att tro att de ska hörsammas inom det närmaste decenniet. Det går inte att driva en migrationspolitik som helt saknar folklig uppbackning. Jag respekterar att partier måste vara lyhörda och ödmjuka inför vad människor berättar om upplevelser av besvärliga samhällsproblem i vardagen.

Det där kraven ovan är fortfarande vad jag skulle önska vore Sveriges hållning, jag tror det skulle vara till nytta för integrationen och tryggheten. Och en generell amnesti för de ensamkommande från 2015 borde redan ha genomförts.

Men jag har helt slutat att stämpla dem som har andra åsikter i de här frågorna.

Några av dem jag respekterar allra mest i svensk samhällsdebatt står långt från mig i sak, men de lär mig mer än andra, jag är tacksam för att de finns, att de fortsätter tänka högt, och jag vet att deras engagemang ofta är långt större än mitt.

Och en del av dem jag vanligtvis befinner mig på samma sida som i asyldiskussioner, hör till dem jag tycker har lärt sig minst av sina tidigare misstag och är ständigt ohederliga mot motståndare.

I arbetet mot exempelvis gängbrottslighet, rån av unga, maffiavälde, hedersförtryck, patriarkala despoter, IS-terrorister och bedragare borde rimligen alla som kämpat för en generös flyktingpolitik stå längst fram på barrikaderna med krav även på massiva insatser mot dem som är sadister andra, på fler poliser och större resurser till rättsväsendet, på tydliga ställningstaganden för det sekulära samhället.

Hårda tag på hemmaplan mot brottslighet, ett bestämt nej till fundamentalism och kulturrelativism, ett försvar för plågade brottsoffer borde vara en hållning helt i linje med en liberal asylpolitik i världen. För mig är det uttryck för samma engagemang och solidaritet. Vi som vill att en generös asylpolitik ska fungera borde väl vara allra mest förbannade över missförhållanden och vidrigheter? Hur ska vi kunna få gehör, om vi framstår som verklighetsfrånvända när det blir svårt?

Men ofta framstår det som tvärtom i debatten. Blindhet för brottsoffren, ständig kulturrelativism och försök att tona ned den otrygghet som rån och våld skapar, dyker ibland upp parallellt med försvar av en generös flyktingpolitik. Som om man inte förstått vad asylpolitik ska skydda från. Medan de som kräver stängda gränser ofta kan vara hedervärt principfasta i att försvara flyktingars rättigheter här. Exempelvis rätten att slippa nytt förtryck.

Så det är som alltid: komplicerat. Det enda som går att lita på i längden, för den som vill vara säker på att få ta del av alla viktiga erfarenheter, är en fri och öppen debatt.

***

Vi befinner oss bara i början av migrationens epok. Det desperata sätt som Europa nu försöker hålla flyktingar borta är smutsigt, ohållbart och oanständigt. Där kan väl de flesta vara överens, när vi ser hur Turkiet agerar med EU-avtalet som utpressning? Det tål inget dagsljus.

Så oavsett om man anser att migrationen är välkommen eller ska begränsas regionalt, kommer vi att behöva hitta bättre och humanare lösningar än de nuvarande. Ingen bör inbilla sig att den debatten går mot sitt slut. Den har bara börjat, vi famlar i en inledande fas. Och i flyktinglägren bortom våra gränser fortsätter lidandet, nu som 2015. Många har dött under vidriga omständigheter, där och i försök att komma därifrån.

Sverige har nog gjort så gott landet kunnat, mer än de flesta andra länder. Det vi ska klara av som humanitärt samhälle måste vi i hög grad klara av tillsammans, över flera olika åsiktsläger. Visioner och principer blir starka först där de överlappar vardagserfarenheter och demokratisk förankring. Vi kommer inte undan att vi måste lyssna på varandra. Men flyktingars lidande i katastrofer och krig ska vi inte blunda för eller ifrågasätta. Att deras öden angår även oss är en humanitär insikt vi aldrig får släppa.

Att vi samlades för att ropa ut det hösten 2015 behöver vi inte be det minsta om ursäkt för. Det var rätt då och det är rätt nu.

De döda som aldrig ens nådde fram, som vi aldrig ens fick se – tänd ett ljus och skänk en tanke åt dem.