Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

Man röt i ena örat ett nästan auktoritärt ”skärp till er nu, sluta flumma runt, ta ert jävla ansvar”. Och viskade i det andra ett förföriskt ”låt oss förändra världen och göra den vacker, demokratisk, äventyrlig och underbar, med vetenskap, konst, musik, teater, litteratur och politisk aktivitet”.

Folkrörelsernas kultur- och bildningsarbete har alltid slitits mellan skötsamheten och upproret. Mellan förmaningen och leken. Mellan disciplinen och frigörelsen. Mellan det nyktra ansvarstagandet och den livsbejakande olydigheten.

Ändå i en flämtande, aldrig helt slocknad dröm om att de där ytterligheterna ska gå att förena. Inom människan och mellan människor.

Skulle jag, mot alla instinkter, svära en politisk trohetsed någon gång, skulle det vara till just den, kanske fåfänga, dröm som födde studiecirkeln, boklådan, amatörteatern, musikgruppen, källarlokalens kemiexperiment och alla udda föreningar där människor samlades för att lära sig nytt, lära känna varandra och lära känna sig själva.

Små, lokala gnistor som tände en ordnad eld av nya perspektiv, nya insikter, nya färdigheter och nya anspråk på makt, delaktighet och rättigheter. Aldrig helt ofarlig. Men inte en eld som brände ner rubb och stubb. Tändstickor i handen och eldsläckaren bakom ryggen, för säkerhets skull, den svenska medelvägen.

Kunskapens, medbestämmandets och frihetens rus, inom frikyrkorna även andlighetens odling, var målet. Som alternativ, i supbältet, till alkoholens falska och passiviserande smärtmedel.

Folkbildningen var stora nypor moralism, stora nypor rättighetskamp och stora nypor praktiskt, pragmatiskt nyttotänk. Folkbildningen skulle inte bevara samhället och rådande förhållanden, utan utveckla och förändra dem. Men till en högre nivå av framsteg, kvalitet och civilisation. Inte störta något i kaos och destruktivitet.

De mångas gemensamma insatser, här och nu, på plats och utan ego. Och de enskildas, inre, kanske hemliga, personliga drömmar om uppbrott och eget skapande, som senare skulle bli betydande författar- och konstnärskap.

Folkbildningen visste nog inte själv vad den egentligen ville allra helst, och det var dess räddning. Den fick spreta tillräckligt och tillräckligt länge, för att inte gå att likrikta och instrumentalisera till ett etablissemangets lydiga redskap. Det kom, kan man hävda, först senare, när staten och det offentliga kopplade närgånget grepp, och bidragsadministrationen blev ett styrmedel.

Det som är viktigt att komma ihåg, när man tittar tillbaka på folkbildningens pionjärer, och vill förstå de sista entusiaster som nu slåss för dess överlevnad på 2000-talet, är att de slets och slits mellan dessa olika drivkrafter.

”Den ensamma stugan har växt till by/ Och vildmark bär gyllene skördar” som min farfarsfar, frikyrkopredikant i Vitvattnet, Norrbotten, diktade på sin ålders höst, vid mitten av 1900-talet.

Mellan kärleken till det demokratiskt vildvuxna och värdesättandet av det som gick att skörda under ordnade former, rörde sig folkrörelsernas odlare.

***

Man kan göra ett nedslag nästan var som helst i Västerbotten, men varför inte utgå från arbetarrörelsen i Hörnefors. Där har det funnits många folkbildningskämpar genom åren, som inte låtit sig nedslås av motgångar, men som också brottats med frågan om vad grunduppdraget egentligen är.

ABF i Hörnefors blev en av otaliga lokala miljöer som gjorde Västerbotten till ett utpräglat folkbildningslän med ”unik omfattning”, för att citera Rolf Granstrand i tidskriften Västerbottens temanummer från 2005. Enkelt var det aldrig. ABF Hörnefors drog igång vid mitten av 1920-talet. Mötesordningen var lika oklanderlig som kampviljan stor.

29 mars 1925 valdes Carl Holmström till ordförande, Betty Backlund till kassör och Amanda Johansson till sekreterare. Det första mötet, läser jag i boken ”Folkrörelser och folkliv i Hörnefors” (1984), handlade om ”administrativa spörsmål och stadgar”. För, som bokens författare konstaterar: ”Ordning och reda är en stabil grund att arbeta utifrån också för en bildningsrörelse”.

Den inledande, lokala cirkeln handlade om ”kommunalkunskap” – en praktisk, politisk dimension var alltid viktig – och sedan gick man in på ”möteskultur”. I en annan tidig cirkel övade deltagarna sig på ”engelska språket”. Några år senare pågick studieverksamheter kring så olika saker som ”musik, matematik, esperanto, teater och därtill ett antal läs- och handarbetscirklar”.

Under 1940-talet hade ABF i Hörnefors studiecirklar om bland annat svensk socialpolitik, fackliga frågor, ekonomi, industriell demokrati, körsång, sångteori, och husmodersgymnastik. På 1950-talet tillkom ämnen som sexualkunskap, socialism, företagsekonomi, gitarrspelning, litteratur, navigation och schack.

Så där såg det ut, när det svenska samhället steg för steg demokratiserades och frigjordes i praktiken på 1900-talet, underifrån och från periferin in mot maktens centrum. Rösträttsreformerna var bara första steget på en lång väg, som folkbildningen först förberedde och sedan fortsatte. Den handlade aldrig enbart om politik, och den var aldrig helt opolitisk.

Det är ingen slump att exempelvis en liberal som Anna Grönfeldt (1879-1973), Umeå, som spelade en så viktig roll i länets rösträttsrörelse, också var ledande i Västerbottens folkbildningsarbete. Kring det berättade ekonomhistorikern Kerstin Norlander intressant tidigare i höst vid ett arrangemang på Folkets hus i Umeå, om rösträtten och Grönfeldt med anledning av den svenska demokratins hundraårsjubileum. Återblickarna avslöjar mycket.

***

Ellen Key (1849-1926) skrev vid början av förra seklet att folkbildningsarbete för att bli framgångsrikt och skapa förändring måste ske ”genom folket”, inte ”för folket”. Det fick inte användas som ett pekfinger eller en välvilja uppifrån, för att bevara gamla maktförhållanden. Eller, med hennes egna ord, ”bli ett stöd för gubbväldet” i stället för ”ett maktmedel för ungdomen.” Genom folket, inte för folket – det var avgörande.

Annars, varnade Ellen Key för över hundra år sedan – i ett Sverige som ännu inte var demokratiskt – ”kommer denna rörelse att bli ett nytt uttryck av den samhällshedrade jämnskalligheten, den samhällsbevarande försiktigheten och den samhällsräddande formalismen, som i överklassen numera göra sig breda på bekostnad av storsyn, vågsamhet och frisinne.”

Man kan ana en rottråd till Bengt Göranssons förmaningar i vår tid, om kulturpolitiken som ett slags motsägelsefull, organiserad anarkism.

Den balansgången har alltid ställt till svårigheter, viljan att upprätthålla både bredd och närvaro. Oscar Olsson (1877-1950), ”med skägget”, skrev i en av sina böcker, till försvar för arbetarrörelsens bildningsarbete, att folkbildningen självklart måste ”gå dit människorna samlas, till deras faktiska grupperingar efter intresse och samhörighet.”

Därför kan den inte vara strikt neutral eller stå över alla politiska läger. Folkbildningen måste, som han skrev, ingå i ”livets vatten”, inte bli en ”livstorkans förhärjande ökensand.”

Samla till gemenskap över gränser, ja. Men inte till den grad att all ställningstagande kraft går förlorad i samtidens ”politiska och sociala stridsbuller”.

***

Folkbildningens pionjärer går inte att tänka bort från 1900-talets gradvisa samhällsomvandling. De går inte heller att tänka bort från det moderna Umeå, med universitetet som hjärta i utveckling och tillväxt. Umeå universitet, liksom det lokala kulturlivet, har folkbildningstraditionen att tacka för mycket.

De politiska ledare som genom sina positioner nationellt arbetade hårt för att det nya universitet skulle hamna här, och de kommunala företrädare som, ofta under arga protester, kämpade för etablerandet av lokala kulturinstitutioner och konstinslag som i dag känns omistliga: Alla var de barn av folkrörelsernas tidiga bildningsarbete. Formade av det, av alla dess skiftande drivkrafter.

Längtan till uppbrottet. Känslan för ordning. Drömmen, alltid, om ett lite friare, rättvisare, kunnigare och vackrare samhälle.

 

********

Det här är andra delen i en krönikeserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Första delen finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927