”Kommer dag, kommer råd”, sade Mimmi i Tegsnäset

Västerbottens minnen, del 4

****

De hörde henne ofta säga: ”Kommer dag, kommer råd.” Mimmi Johansson (1898-1980) i Tegsnäset talade med en tillförsikt och en förtröstan som blev bemärkansvärd i det att den prövats av och besegrat ett långt livs hårda, osentimentala erfarenheter.

”För många verkar detta livsöde idag som helt ofattbart”, konstaterade de bybor i Tegnäset som 1992 efter långvarigt studiearbete gav ut ”Tegnäsboken”, om bygdens historia och samtid, umbäranden och utveckling.

Mimmi och Hilmer Johanssons kamp i Tegsnäset för att föda familjen påminde då, och påminner i dag, om ett Sverige dit välfärdssamhälle och trygghetsnät ännu inte nått.

Hur de fick ekonomin att gå ihop under de svåraste åren, med tre barn i huset, förundrade omgivningen.

Hilmer (1897-1963) var skogsarbetare från unga år men fick tidigt besvär av reumatisk värk. Den försvårades med tiden och trots flera vistelser under 1930-talet på kuranstalten vid Umeå lasarett gick det inte att hjälpa ”hans söndervärkta leder”.

41 år gammal fanns för honom inget annat val än en sjukpension som då berättigade till bara mycket knapp hjälp från samhället. En aning stöd kom från kommunen. Det ökade senare när bygden fick en ny kommunrepresentant. Men Hilmer och Mimmi tvingades arbeta extra för att få något kvar.

Ladugården med ett par kor gav mjölk som gick att sälja till mejeriet.

Hilmer kunde trots sina problem rycka in vid målning och tapetsering, bistå vid byns badhus och hjälpa till att tina upp frusna vattenledningar i byarna på vintern. Mimmi bakade och tvättade åt grannar. En av sönerna tog också som 14-åring ”drängplats sommartid hos en av byns bönder, där mat ingick i hans lön”, vilket gjorde att föräldrarna kunde spara in på egna matkostnader.

Det som gav dem kraft att fortsätta år för år var drömmen om att barnen skulle få en drägligare tillvaro och barnbarnen förhoppningsvis det ännu lite bättre.

Trots tunga dagar gav Mimmi och Hilmer därför aldrig upp, och ”ej heller skrek de ut sin nöd inför andra människor”. Med jämnmod, vittnar i Tegsnäsboken de som kände henne, tog Mimmi dagen som den kom och ”såg framtiden an”. Hon hann även ”uppleva mera av välfärden än sin make”, och var lycklig över att barnbarnen såg ut att få en ”bra start i livet”.

Med hennes och hundratusentals andras, liknande erfarenheter som grund, växte ett mer solidariskt, och friare, samhälle fram.

**************

Det här är tredje delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen