Låt misstroendeförklaringen falla – men lyssna på människors rop om hjälp

Av , , Bli först att kommentera 3

Misstroendeförklaringen mot Morgan Johansson bör avvisas, men den verkliga samhällsskandalen är rånen, bomberna och skotten, och dess underliggande orsaker. Det finns alla skäl för regeringssamarbetets fyra partier att lyssna mycket noga till ropen på hjälp som kommer från många håll i samhället just nu. Satsningar som inleds på att bekämpa brottsligheten och förebygga dess sociala och ekonomiska orsaker, kommer sannolikt att behöva bäras av flera olika regeringar, i gemensam gottgörelse och gemensam uthållighet, skriver jag i den här krönikan.

***

Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson bör avvisas. Den är överilad, kontraproduktiv och slarvig. Dessutom utgör stödet från moderaterna och kristdemokraterna en stenbumling i ett inrikespolitiskt glashus där få undkommer ansvar för problem som växt fram under flera decennier och olika regeringar.

Att reducera den till en enskild ministers ställning är att banalisera krisen, ge den fel tidsperspektiv och väcka falska förhoppningar om snabba, grova lösningar som inte finns. Partier som kommer att söka mandat att styra landet under nästa mandatperiod, bör tänka på vilken nivå de håller även i opposition.

Men upprördheten i landet och debatten bör inte gälla en vanlig misstroendeförklaring som stöds av tre oppositionspartier, utan de svåra oroligheter som råder i delar av samhället, med bombdåd, rån, drogkrig och skjutningar. Söker ni en skandal, bör ni börja där. Låt inte spelet i riksdagen förskjuta fokus från huvudsak till bisak.

Morgan Johansson har inte varit bra som justitieminister. Hans insatser de senaste fem åren inbjuder inte till några lovord. Att han devalverat en viktig statsrådsroll genom för sitt ämbete ovärdigt uppträdande på Twitter, som visste han inte skillnaden mellan departementsarbete och buskpropaganda, gör också att det bär emot att försvara honom överhuvudtaget. En misstroendeförklaring på lösa grunder är i vissa avseenden att bemöta honom på hans egen nivå.

Med det sagt är det orimligt att utmåla Morgan Johansson, hans tid som justitieminister eller den nuvarande regeringens politik, som ensamt huvudproblem bakom den nya vågen av våld och gängkriminalitet.

***

Några ord ändå om misstroendeförklaringen: Att oppositionen i ett land använder olika metoder för att sätta press på en regeringen och påvisa missförhållanden är fullt legitimt. Skulle majoritetsläget vara omvänt i riksdagen skulle säkerligen också debatten vara spegelvänd, med misstroendeförklaringar och manifestationer åt motsatt håll.

Det hör helt enkelt till en oppositions grunduppgifter att söka ställa de styrande till ansvar. I så måtto finns inte mycket att säga om processen som tagit fart den här veckan.

En misstroendeförklaring kan läggas fram, och kan få önskad effekt, även när det står klart från början att den inte kommer att få stöd av en majoritet i riksdagen. Det finns också fler dimensioner i förfarandet än bara ett enskilt statsråds vara eller inte vara.

I det här fallet kan man ana åtminstone två andra taktiska syften – utöver att markera själva misstroendet – bakom försöket att fälla Morgan Johansson.

Förstår man inte dem, blir man en lekboll i händerna på högerns skickligare strateger.

(1). Genom att väcka en provokativ misstroendeförklaring kan Sd, med stöd av M och Kd, lura sina kritiker att ryggsmärgsreagera på ett ogenomtänkt, fisförnämt sätt. Locka dem i en enkel fälla.

För om upprördheten och indignationen från regeringen med stödpartier plötsligt enbart handlar om misstroendeförklaringen, inte dess bakgrund, kan etablissemangets företrädare snabbt framstå som mer bestörta över en omröstning än över brottslighet, otrygghet och djupa samhällsproblem i människors vardag. Mer illa berörda av anklagelser mot en inte särskilt lyckad justitieminister än av många oskyldiga brottsoffers svåra trauman, när det skjuts, barnrånas och bombas.

Sådant kan få makthavare och deras stödtrupper att framstå som rena teoretiker. Helt empatilösa och privilegierat verklighetsfrånvända. Mer intresserade av den fina fasaden än av drabbade människors vånda där bakom. Som om inget politiskt ansvar överhuvudtaget kan utkrävas ens på ett sådant centralt område som lag och ordning.

Det är en strategi som dessvärre delvis redan fungerat i det här fallet. En del liberala debattörer och vänsterdebattörer som kommenterat Sd:s utspel har gått i den gillrade fällan. Greppet om och initiativet i sakfrågan har de därmed släppt frivilligt. Det är som om de absolut ingenting har lärt av de senaste tio årens svenska samhällsdebatt och opinionsutveckling.

(2). Genom att tvinga centerpartiet och liberalerna att bekänna sig till det nuvarande regeringssamarbetet och avvisa misstroendeförklaringen, vill M och Kd sätta ytterligare opinionspress på sina tidigare allianskollegor. Göra dem medansvariga för varje dålig nyhet på brottsområdet framöver.

Det skulle också göra det långsiktigt svårare för C och L att fortsätta låtsas sväva i ett slags mellanting mellan oppositionsarbete och regeringssamarbete (vilket de i realiteten ägnar sig åt och borde bekänna sig till). Antingen tvingas C och L knyta upp sig till socialdemokraterna långsiktigt, och därmed lämna oppositionsfältet helt fritt för M, Kd och Sd. Eller så stressas de att vid kommande, liknande situationer börja distansera sig från regeringen och återknyta en del allianstrådar. I båda fallen skulle det gynna den nuvarande oppositionen inför nästa val.

Den strategin tror jag personligen inte kommer att fungera särskilt väl för M och Kd. Både liberalernas och centerpartiets ledningar har behållit kylan den senaste veckan, utan att överreagera eller förlora fokus.

Inget av de två partierna är intresserade av nyval eller nytt inrikespolitiska kaos, åtminstone inte för tillfället. Även statsministern har, tycker jag, lyckats undvika att reagera alltför arrogant på oppositionens initiativ.

Och eftersom det finns goda och starka skäl att avvisa misstroendeförklaringen som oberättigad och vilseledande, löper också moderaterna och kristdemokraterna risk att med sin misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd framstå som mer intresserade av politiskt spel än av att vilja lösa problem för vilka de själva också rimligen har ett medansvar.

***

Men en misstroendeförklaring är också en oppositions sätt att göra det övertydligt hur allvarliga vissa problem blivit. Markeringen blir viktigare än själva utfallet av omröstningen i riksdagen. Och det finns alla skäl för regeringssamarbetets fyra partier att lyssna mycket noga till ropen på hjälp som kommer från många håll i samhället just nu.

Det är rop på hjälp inte från extremister, haverister eller nättroll, utan från vanliga medborgare som fruktar för sin trygghet, upplever livskvalitet gå förlorad, ser sina barns rörelsefrihet inskränkas, känner obehag inför en förfärlig våldsutveckling och ser hur miljöer ockuperas av kriminalitet.

Jag är övertygad om att det nuvarande regeringssamarbetet står och faller med bland annat hur det uppfattas kunna bekämpa vågen av bombdåd, skjutningar och rån mot unga. Trots andra viktiga frågor, är det där statens handlingskraft och uthållighet prövas mest. Att återupprätta tryggheten på gatorna är i alla avseenden en rättvisefråga.

Därför ska socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna akta sig noga för att försöka utmåla oppositionens kritik som extrem, upprörande eller farlig. Som anhängare till uppgörelserna mellan S, Mp, C och L – inte bara för den här mandatperioden, utan också nästa – vill jag varna kraftigt för snorkiga näsor i vädret i brottsdebatten. Det är etablissemanget när det är som värst.

Det finns mycket få i Sverige som på det här området har någon moralisk rätt att kasta första stenen eller svära sig fria från ansvar. Men också mycket få som har några skäl att förfasas över andras rädsla i självgodhet. Nästan ingen i politiken eller i samhällsdebatten i stort, inte bland oss i medierna, inte i kulturlivet eller inom den högre utbildningen.

Här har ett helt samhälles styrande kretsar misslyckats, underskattat oroligheter, prioriterat bort rättsväsendet, trivialiserat brottslighetens råare och allt yngre uttryck, blundat för framväxande sociala orättvisor mellan olika miljöer i landet och i städer, varit tröga med att reagera på varningar.

Här måste ett brett, samlat politiskt etablissemang lära av misstagen, och ta nytt långsiktigt grepp om situationen, tillsammans och ödmjukt. Misslyckandet är ett faktum, på många gator och torg just nu.

En del saker är redan på gång i den andan, inom både brottsbekämpning och straff. Det betyder inte att det finns några mirakelvägar framåt. Redan flera av de åtgärderna, exempelvis ökad övervakning, har fått berättigad och hård kritik från både vänster och höger, för att vara mer symbolhandlingar än effektiva insatser. Annat, som verkar mer framkomligt, blockeras fortsatt på grund av motsättningar mellan partierna.

De resursfrågor som måste lösas – fler poliser, mer kapacitet genom hela rättskedjan och inom socialtjänsten, tydligare konsekvenser vid ungdomsbrottslighet, en ny strategi mot narkotikahandeln, kanske fler fängelser, ett återupprättat brottsofferperspektiv och många tidiga, förebyggande insatser inom kultur- , förenings- och fritidsverksamheter – alla de kommer att ta tid och kräva tålamod. Decennier av försummelser kräver decennier av hårt arbete.

***

Misstroendeförklaringen är en återvändsgränd och ett tidsslöseri. Justitieministern kan inte, trots fel, göras ensamt ansvarig för sociala och rättsliga missförhållanden som grott under lång tid och flera olika politiska ledningar. Men att oppositionen opponerar är ganska naturligt. Låt inte det förvrida sinnena.

Den verkliga samhällsskandalen är rånen, bomberna och skotten, och dess underliggande orsaker. Satsningar som inleds nu på att bekämpa brottsligheten och förebygga dess sociala och ekonomiska orsaker, kommer sannolikt att behöva bäras av flera olika regeringar, i gemensam gottgörelse och gemensam uthållighet.

Låt oss lära av tidigare misstag och rikta fokus på faktiska samhällsproblem i tid den här gången.

 

****************”

Några gamla krönikor på området:

Brottsligheten kan bli stor valfråga 2010

Synen på grov, organiserad brottslighet

Brott, straff, kriminalvård och människosyn

Bli först att kommentera

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk sommaren 1927

Av , , Bli först att kommentera 8

Västerbottens minnen:

Hon och Nils Rinzen delade matsäck ibland den sommaren, och det smakade underbart med kokad ”cacao” långt ute i skogen. Ännu på sin ålderdom, 78 år gammal, över sex decennier senare, mindes Viola Norlin många detaljer från sina första månader hemifrån. Filasken hade de också med sig, berättade hon. Det betyder förmodligen att kärngrädde eller smör fanns i packningen.

Smakerna och upplevelserna levde i henne som förr, när hon tänkte tillbaka på sin barndom och månaderna i Tegelträsk 1927. Hennes berättelse finns återgiven på ett par sidor i ”Boken om Tegelträsk”, utgiven av Vuxenskolan och Evy Löfvenmark, 1993. Den vittnar om att det inte alltid var så lätt.

Viola, som kom från Åsele, var bara tolv det året, och skulle, hade det bestämts, gå ”getare” åt Jakob Löfvenmarks. Det minns vi knappt vad det är längre, att vara ”getare”.Men för Västerbottens äldsta generationer är det fortfarande ett levande begrepp. Många var det förr i tiden, åtminstone fram till andra världskriget, som i barndomen fick vara med om somrarna och gå getare.

Ni som delar vanan att snegla på dödsrunorna i vår tidning har säkert noterat hur påfallande ofta den erfarenheten finns med i gamla västerbottningars liv. Att få ta hand om en gårds djur – kor, får, getter eller hästar – under sommarbetet, vakta dem, skydda dem från rovdjur och se till att de inte förvillade sig. Ofta använde man barn till uppgiften.

Viola Norlin, då Norrman i efternamn, rodde i sällskap med sin bror från Åsele till Kvällträsk, och fortsatte sedan med cykel till Tegelträsk.

Det första de fick att äta när de kom fram var kokad ”blodpalt med fårfeta i”, som Tant Maria ordnat för dem. Tyvärr var just kokad blodpalt ”det värsta jag visste”, berättade Viola, ”men det var till att hålla god min”.

Hon skulle följa korna till skogen. Det började varje dag efter mjölkningen vid 7-8-tiden på morgonen, och inte sällan fick hon gå helt ensam. Jag tyckte, mindes hon, ”att det var så hemskt, för jag var så rädd.” Ibland tappade hon korna, och andra fick hämta hem dem, vilket alltid var en getares misslyckande. De dagar hon fick stanna kvar på gården istället, blev uppgiften att plocka ”sten, rönnlöv och rönnbär”.

Men när hon fick sällskap av Nils, som gick getare åt Nordlinders, var det trevligare och tryggare. Ett dramatiskt tillfälle var när de drabbades av ett väldigt åskväder, med flera blixtnedslag i närheten. Rädda och blöta började de först gå hem, men sedan vände de tillbaka till skogen igen för att inte komma hem ”tidigare än vanligt”.

När hon fick gå ensam längtade Viola hem, och hoppades att hösten skulle komma, då skolan började igen. ”Jag kommer ihåg en gång, ” återgav hon, ”när jag stod på kärrvägen till Åsele och sjöng ”Hälsa dem därhemma, hälsa Far och Mor…” och till sist gick det inte att sjunga mer, ty det var något i bröstet som gjorde väldigt ont”.

Men Tegelträsk, människorna och naturen, hade satt andra spår också. Hon skulle komma åter flera somrar dit. ”Och till slut,”, konstaterade hon, ”stannade jag för gott där.”

Än i dag lever getarminnen kvar i Västerbotten.

Bli först att kommentera

Berlinmuren föll, friheten segrade och historien fortsatte

Av , , Bli först att kommentera 0

Att situationen i dag är långt bättre, demokratiskt, socialt och ekonomiskt, än på 1980-talet, behöver inte stå i motsättning till en besvikelse över missförhållanden som finns kvar eller är nya. Segrarna skriver historien heter det, korrekt. Men segrarna i det här fallet, var ju människorna i Östtyskland. Det var de som muren skulle fängsla, och det var de som till slut lyckades riva den. Lördagskrönika om Berlinmurens fall och erfarenheterna därefter.

***

”Ett par klädda i jeansjackor hejdar mig för att med andan i halsen fråga: ”Är detta vägen ut?” De har kommit från Leipzig i flygande fläng. ”Våra hjärtan bankar för fullt”, säger de på bred sachisk dialekt. Alla är sig lika när de beger sig hemåt – utom vad gäller de avslöjande västerländska bärkassarna. Men alla är förändrade i sitt inre, i grund förändrade. ”Nu håller de huvudet högt”, säger en portier, ”de säger vad de tycker. Även jobbet är roligare, jag tror att de sjuka kommer att resa sig från sina sjukhussängar.” Det var i Östberlin snarare än i Västberlin som detta veckoslut hade det drag av magi och hänryckning som jag senast upplevt i Polen, hösten 1980. Vanliga kvinnor och män återfinner sin röst och sitt mod.”

(Ur historikern Timothy Garton Ashs skildring av Berlinmurens fall 1989, i ”Folket, det är vi”.)

För trettio år sedan tog det kalla kriget slut, när Berlinmuren äntligen föll och DDR befriades inifrån. Men man kan med fog säga att ideologiskt avgjordes det redan i augusti 1961. Med betong, taggtråd och skarpa vapen riktade mot de egna medborgarna sökte den moraliskt ruttna kommunistregimen hindra människor i östberlin att fly från en planekonomisk polisstat till ett demokratiskt väst. Det avslöjade obarmhärtigt skillnaden mellan de två samhällssystemen.

Och trots att varningstecknen funnits där under sommaren det året, att DDR:s ledare planerade dramatiska åtgärder för att stänga in sina invånare, kom den fysiska muren ändå som en chock för världen.

13 augusti 1961 blev därför, som Västberlins dåvarande borgmästare, socialdemokraten Willy Brandt skrev i sina memoarer, ”en dag av fasa, fruktan och förvirring.”

Trots massiva försök sedan dess, även i Sverige, att ursäkta, relativisera eller tänka bort Berlinmuren som ett uttryck för östkommunismens väsen, kommer den alltid att symbolisera ett av seklets omänskliga styren.

Nu sägs det på många håll, att alla drömmar om framsteg och frihet som fyllde östeuropa hösten 1989 gått förlorade. Att ingenting av det man hoppades på blev verklighet, att allt var förgäves, att läget i dag rentav är värre än den var strax före murens fall.

Det är förstås ren och ansvarslös historieförfalskning från deras sida som av olika skäl aldrig velat acceptera den liberala demokratin som samhällsmodell.

Men det hindrar inte att östra Europa har stora problem än i dag. Flera av länderna som blev fria genom revolutionerna 1989, präglas nu av nyauktoritära, uttalat antiliberala tendenser och styren. Minoriteter utses till syndabockar och trakasseras. Statsapparater tar kontrollen över viktiga institutioner. Civilsamhällen inskränks.

Det är en oroväckande utveckling som inte ska underskattas och kräver att inte minst EU principfast värnar de grundläggande regler som måste gälla för alla unionens medlemsländer om demokrati, medborgerliga rättigheter, fria medier, civilsamhällen och rättssäkra system.

I Tyskland är det i de östra delstaterna som det aggressivt främlingsfientliga partiet AFD har sina största framgångar. Med starkt stöd även hos de unga väljargrupper som inte ens var födda 1989, men ibland utmålar sig som efterföljare till det sena 1980-talets demonstranter mot DDR-förtrycket. Håller nationalister och rasister på att ”kapa den fredliga revolutionen” i östra Tyskland, som en del menar, frågar sig Christoph Dieckmann i veckans Die Zeit.

30-årsfirandet har utlöst en ny diskussion i Tyskland – en av många sedan 1990 – om de senaste decenniernas försök att sammanföra öst och väst, utjämna klyftor och överbrygga motsättningar. Var återföreningen i själva verket ett övertagande från västs sida, utan hänsyn till ekonomiska och sociala realiteter i öst? Hur mycket av den gamla uppdelningen finns kvar, som ett slags osynlig, rentav diskriminerande gräns? Vad blev det av de ”blommande landskap” i öst som Helmut Kohl talade om 1990?

Det vore fel att påstå att ingenting hänt eller att inga investeringar gjort nytta. Utan hjälp och stöd från väst skulle östra Tyskland ha haft en bestående djup kris. Men det är också fel att hävda att återföreningen varit utan slitningar, orättvisor och svårigheter för de östra delstaterna.

Sociala problem, utanförskap och en deprimerande arbetsmarknad har varit vardag även de senaste decennierna. De industrier och näringar som försvann när östkommunismen kollapsade har på många håll aldrig ersatts. Sånt sätter spår. Samtidigt tas många konstruktiva motinitiativ, av medborgare, politiker och företag, för att vända utvecklingen och visa på ett öppet, välkomnande, demokratiskt sinnat öst.

Östra Tyskland led ju från tidigt 1930-tal och fram till 1945 under nazistiskt förtryck och efter det fram till 1989 under kommunismen. De demokratiska erfarenheterna är unga, men kanske just därför också stolta.

Och även i DDR fanns ett självständigt kulturliv, ett civilsamhälle, forskning och insatser, som inte fått fullt erkännande, utan lätt begravs under beskrivningar av det politiska förtrycket. Risken finns kvar för den kontraproduktiva stigmatisering av väljare i öst som Marion Gräfin Dönhoff varnade för i mitten av 90-talet.

Att situationen nu är långt bättre, demokratiskt, socialt och ekonomiskt, än på 1980-talet – vilket en stor majoritet av befolkningen också anger i olika opinionsundersökningar – behöver inte stå i motsättning till en legitim besvikelse över missförhållanden som finns kvar eller är nya.

Segrarna skriver historien heter det, korrekt. Men segrarna i det här fallet, var ju människorna i Östtyskland. Det var de som muren skulle fängsla, och det var de som till slut lyckades riva den.

Redan i början av 1990 rådde en oro över vad Berlinmurens fall skulle föra med sig. Just därför, skrev Garton Ash samma år:

”…tycks det så mycket viktigare att påminna om den första tiden av hopp och glädje. Tiden när människor som i åratal hade tystats äntligen kunde säga sin mening. När människor som i åratal hade varit inspärrade äntligen var fria att resa. Det var en tid av frigörelse och befrielse, skapad av människorna i Östtyskland för människorna i Östtyskland.”

Demokratin börjar inifrån.

Bli först att kommentera

Autonoma vapensystem måste förbjudas

Av , , Bli först att kommentera 0

Sverige ska vara pådrivande internationellt för ett ”effektivt förbud mot dödliga autonoma vapensystem”, skrev utrikesminister Ann Linde (S) och vice statsminister Isabella Lövin (MP) i ett debattinlägg hos Sydsvenskan häromdagen.

Regeringens folkrätts- och nedrustningsdelegation ska inrätta en arbetsgrupp för att, i samarbete med Utrikespolitiska institutet, SIPRI och Röda Korset, studera hur ett förbud skulle kunna utformas.

Det är utmärkt att regeringen vill spela en framträdande roll i det arbetet, för humanitär rätt. Även om det kan kännas hopplöst när de stora militärmakterna avvisar tanken på förbud och istället själva utvecklar sådana vapensystem för fullt, är det ändå värt att så tidigt som möjligt söka skapa internationell opinion för ett renodlat förbud.

Kanske kommer, i ett mardrömsscenario, både demokratiska och auktoritära regimer inom en snar framtid att börja använda autonoma vapensystem, som med hjälp av artificiell intelligens kan kartlägga, känna igen och angripa olika mål. System med kapacitet att besluta om och verkställa avrättningar av människor självständigt utifrån olika algoritmer.

Det kan handla om drönare, robotar eller andra konstruktioner, utformade för att döda, utan att en människa fattar eller ansvarar för beslutet. Det skulle dramatiskt och på ett katastrofalt sätt sänka tröskeln för krig, konflikter och brott mot mänskligheten.

Utvecklar och tillåter länder tekniken kommer den givetvis att användas, och kort därefter att finnas även hos terroristgrupper. Kanske sker det ändå, oavsett internationella ansträngningar.

Men ett förbud i tid kan åstadkomma mycket. Det kan ge stöd åt de IT-ingenjörer och forskare som protesterar och inte vill medverka till att innovationer för civil användning överförs till s.k. ”mördarrobotar”.

Som olika organisationer för fred och människorätt brukar påpeka har också liknande kampanjer mot exempelvis landminor, kemiska vapen och förblindande laservapen haft stor betydelse och nått resultat.

Autonoma vapensystem måste förbjudas. Regeringen gör rätt som driver den frågan hårt.

Bli först att kommentera

Skellefteå kommuns drogtester borde väcka motstånd

Av , , Bli först att kommentera 0

Skellefteå kommun tänker införa slumpvisa alkohol- och drogtester på sina anställda. Syftet är att ”uppnå trygga och säkra miljöer” och så tidigt som möjligt kunna ge människor hjälp. Det låter bra, och med droger som varning kan man ju motivera det mesta utan följdfrågor. Men Skellefteås beslut är ytterligare ett olyckligt steg på en farlig och smygauktoritär väg. Protestera i tid!

Vad har en kommunal eller privat arbetsgivare för rätt – så länge du sköter ditt jobb som överenskommet och behandlar andra korrekt – att lägga sig i och få veta hur du är, hur du lever ditt liv, hur du surfar, hur du motionerar, hur du mår, vad du tycker, vem du gillar, vilka svagheter du har, vilka hemligheter du bär på, vilka brister du inte alltid bemästrar, vad du stoppar i din kropp?

Vad har makthavare inom politik och näringsliv för rätt att med hjälp av direkta och indirekta tvångsmedel, hot om uppsägning och utpressning, få veta mer om dig än kanske till och med dina närmaste och käraste?

Svaret borde vara: mycket liten. Hit, men inte längre! Träng er inte på, med era maktbefogenheter.

Engagerat arbete mot droger är viktigt. Att det finns en varm beredskap att hjälpa dem som har problem och söker eller behöver stöd, att se människor i farozonen. Men det är något helt annat än tvingande, slumpmässiga drogtester utan skäl. Självklart finns det också en del yrken och arbetsplatser där drogtester är absolut nödvändiga, där motiven är så starka. Men de är relativt få.

I andra sammanhang bör därför beskedet bli: Det finns saker som faktiskt inte angår er, som inte motiverar förebyggande åtgärder. Det finns en personlig integritet som väger tyngre än nyttoargument, välvilja, marknadsföring, hälsostatistik, profitmål och effektivitetskalkyler. Det finns något som inte förhandlingsbart.

Även om du kan belägga att ett integritetsövergrepp skulle kunna lösa vissa problem, finns det situationer där integriteten, hemligheten och osäkerheten ändå är viktigare. Den som inte fattar det, får nog svårt att förstå på vilket sätt demokratier skiljer sig från de totalitära system som med Kina i spetsen börjar bilda skola

***

Till det läskigaste i vår samtid hör den godtrogenhet som råder inför makthavares anspråk på att få kartlägga enskilda individers liv, undersöka privatsfärer, ta prover på kroppar. I den goda sakens, den felfria servicens, det fläckfria varumärkets eller den totala trygghetens namn.

Här borde fackföreningsledare, frihetliga socialister, vakna liberaler, Gösta Bohman-moderater och gröna kunna bilda allians mot de goda syftenas paternalism och övergrepp. Istället är det misstänkt tyst och lydigt.

I en samhällsdebatt som annars hyperventilerar av skräck för att historien  ska gå i repris, råder aningslöshet på ett område där faran är som störst, att gamla brott ska upprepas. Var är maktkritiken uppåt? Tvivlet? Insikten att långtgående befogenheter och system snart nog kan missbrukas?

Börjar vi den nätta vandringen längs de små stegens tyranni, blir det svårare för varje eftergift att säga stopp, nu räcker det. Integritetskränkningar kommer ofta med försäkringar om att det bara är för ditt eget bästa, att den som deltar lojalt inte har något att frukta. Gå inte på det. Håll gränsen.

Bli först att kommentera

Från Refugees welcome 2015 till hösten 2019 – vad har vi lärt?

Av , , Bli först att kommentera 5

Redan då, det är lätt att glömma, hade leden börjat tunnas ut. När jag var med som en av talarna vid den stora manifestationen Refugees welcome här i Umeå på hösten 2015, kändes det uppifrån scenen som om väldigt många umebor, från en lång rad föreningar och organisationer, samlats i Döbelns park. Det ingav en mäktig, kanske för mäktig och vilseledande, känsla av samlad solidaritet, att titta ut över de många leden.

Men efteråt sa en av de mest engagerade arrangörerna nästan besviket till mig att uppslutningen ändå varit sämre än de hoppats på.

Jag fäste mig inte närmare vid det just då, men har ofta tänkt på de orden efteråt. Det låg en varning och nykterhet i dem, som jag borde ha delat.

De med finare känselspröt och längre erfarenhet anade en vändning som redan då var i full gång. En tveksamhet inför parollerna hade börjat växa bland befolkningen. En skepsis inför det som uppfattades vara förenklade, rentav naiva budskap. Eller kanske en insikt, en jobbig farhåga, om hur svårt det skulle komma att bli, inom några år.

Utan tvekan lätt vi oss luras en aning, vi som talade och demonstrerade den hösten, av att tidsandan och stämningarna i offentligheten blåste manifestationerna i ryggen. Den politiska vändningen i svensk asylpolitik var ju bara några månader bort.

Men att den skulle bli så genomgripande trodde i alla fall inte jag, den där septemberdagen i Döbelns park. Att jag inte trodde det, berodde väl dessvärre också på att jag inte riktigt ville lyssna på dem som redan då försökte bidra med nyanser och invändningar. Jag ville inte bli störd i känslan av att ha helt rätt och stå för något entydigt gott.

För den som undrar vad jag sa i mitt tal vid manifestationen då för fyra år sedan, löd det viktigaste budskapet:

”Ingenting av det här”, sade jag, ”är enkelt, när man betänker bakgrunden och skälen till att de här mötena hålls. Det här, att vi samlas på en plats, demonstrerar och talar, är på sätt och vis den lättaste delen i alltihop. Det riktigt svåra återstår, när vi går härifrån; för organisationer och aktivister i det praktiska, för oss alla i debatten som ska värna grundläggande värderingar, för de politiska beslutsfattarna. Men förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska kunna ta oss an de utmaningar som väntar, med lösningar om vilka vi sedan kan föra en debatt, där vi inte behöver vara överens om allt – förutsättningen för att det alls ska vara möjligt, är att vi enas om vår moraliska skyldighet, i en rik och privilegierad del av världen, att öppna både ögonen och gränserna för den flykt undan lidande som pågår.”

Det är ord som jag i snarlika varianter upprepat många gånger sedan dess – även denna höst. Men jag har för varje år gjort det med allt fler reservationer om att verkligheten är komplicerad, att jag har respekt för andras erfarenheter lett dem till andra slutsatser, att det blev svårare än vi trott. Jag har infogat allt fler ”å andra sidan”.

Och jag har ibland bett om en ångerfull ursäkt för att jag under flera år brukade förenkla något som var mer komplicerat än vi ville erkänna och för att jag hörde till dem som ibland gick alldeles för långt i min moraliska kritik av motståndare.

***

Leden tunnades ut snabbt efter hösten 2015. Den breda uppslutningen var egentligen borta redan vid slutet av samma år. Kändisuppropen och kändisjippona – som jag tyckte öppet illa om redan då och som inte ska förväxlas med folkrörelsernas mer seriösa insatser – drog iväg till andra områden.

Bara de riktigt övertygade kämpade vidare. Men som de kämpat, och som jag beundrar dem. Jag har haft förmånen och äran att få tala vid åtskilliga liknande arrangemang även de senaste åren. För varje gång har det känts hur hoppet hos arrangörerna minskat en smula. Att ändå få ha snuddat – oförtjänt och tillfälligt – vid deras uppoffringar och ideella arbete, deras vägran att blunda för svårigheter, att få se dem konsekvent praktisera sina egna budskap som få andra jag mött, hör till mitt livs finaste upplevelser.

I offentligheten gick dock skiftet snabbt, när det inte var roligt längre, över till andra manifestationer, andra hashtags.

Aldrig igen, hoppas jag, ska jag på grund av en medvind lockas att bli självgod och orättvis mot oliktänkande. Jag skäms över det. Det var ett yrkesmässigt nederlag. Sådant kan bara gottgöras dag för dag, med större professionalism.

Men aldrig igen kommer heller vi som var med, och minns hur det var att vända sig om och plötsligt se tomma led, att lita på etablissemangens kampanjer, tolkningsföreträden och försök att dra streck i debatten.

***

Ett av de ögonblick som berört mig mest i asylkampen, var manifestationen med facklor på Rådhustorget en mörk kväll i oktober förra året, under den rikstäckande parollen: ”Stoppa utvisningarna av ungdomar till Afghanistan”.

Då var det mest de berörda och deras närmaste på plats. Men det var ett arrangemang i ärlighet, värme och sorg. Mina slutord var de här:

”Föreningar och ideella kämpar med sina sista krafter. Det får inte vara förgäves. Det är nu politiken, och nästa regering i Sverige, måste ge solidariteten en ny chans och en ny tid. Gå tillbaka till en humanare asylpolitik. Underlätta för familjeåterförening. Återinför de permanenta uppehållstillstånden. Inför en generell amnesti för de ensamkommande. Lyssna till ropen på hjälp, till vädjanden: Stoppa utvisningarna av ungdomar till Afghanistan.”

Jag har inte bytt åsikt på någon av de punkterna, och jag vidhåller att de generaliserande, ofta grovt främlingsfientliga kampanjerna mot de ensamkommande från Afghanistan varit ett lågvattenmärke i svensk samhällsdebatt. Där kommer högern att tvingas till sin egen självrannsakan vad det lider.

Men att det inte finns något större stöd för de där kraven i Sverige länge är uppenbart. Inga samtal jag för får mig att tro att de ska hörsammas inom det närmaste decenniet. Det går inte att driva en migrationspolitik som helt saknar folklig uppbackning. Jag respekterar att partier måste vara lyhörda och ödmjuka inför vad människor berättar om upplevelser av besvärliga samhällsproblem i vardagen.

Det där kraven ovan är fortfarande vad jag skulle önska vore Sveriges hållning, jag tror det skulle vara till nytta för integrationen och tryggheten. Och en generell amnesti för de ensamkommande från 2015 borde redan ha genomförts.

Men jag har helt slutat att stämpla dem som har andra åsikter i de här frågorna.

Några av dem jag respekterar allra mest i svensk samhällsdebatt står långt från mig i sak, men de lär mig mer än andra, jag är tacksam för att de finns, att de fortsätter tänka högt, och jag vet att deras engagemang ofta är långt större än mitt.

Och en del av dem jag vanligtvis befinner mig på samma sida som i asyldiskussioner, hör till dem jag tycker har lärt sig minst av sina tidigare misstag och är ständigt ohederliga mot motståndare.

I arbetet mot exempelvis gängbrottslighet, rån av unga, maffiavälde, hedersförtryck, patriarkala despoter, IS-terrorister och bedragare borde rimligen alla som kämpat för en generös flyktingpolitik stå längst fram på barrikaderna med krav även på massiva insatser mot dem som är sadister andra, på fler poliser och större resurser till rättsväsendet, på tydliga ställningstaganden för det sekulära samhället.

Hårda tag på hemmaplan mot brottslighet, ett bestämt nej till fundamentalism och kulturrelativism, ett försvar för plågade brottsoffer borde vara en hållning helt i linje med en liberal asylpolitik i världen. För mig är det uttryck för samma engagemang och solidaritet. Vi som vill att en generös asylpolitik ska fungera borde väl vara allra mest förbannade över missförhållanden och vidrigheter? Hur ska vi kunna få gehör, om vi framstår som verklighetsfrånvända när det blir svårt?

Men ofta framstår det som tvärtom i debatten. Blindhet för brottsoffren, ständig kulturrelativism och försök att tona ned den otrygghet som rån och våld skapar, dyker ibland upp parallellt med försvar av en generös flyktingpolitik. Som om man inte förstått vad asylpolitik ska skydda från. Medan de som kräver stängda gränser ofta kan vara hedervärt principfasta i att försvara flyktingars rättigheter här. Exempelvis rätten att slippa nytt förtryck.

Så det är som alltid: komplicerat. Det enda som går att lita på i längden, för den som vill vara säker på att få ta del av alla viktiga erfarenheter, är en fri och öppen debatt.

***

Vi befinner oss bara i början av migrationens epok. Det desperata sätt som Europa nu försöker hålla flyktingar borta är smutsigt, ohållbart och oanständigt. Där kan väl de flesta vara överens, när vi ser hur Turkiet agerar med EU-avtalet som utpressning? Det tål inget dagsljus.

Så oavsett om man anser att migrationen är välkommen eller ska begränsas regionalt, kommer vi att behöva hitta bättre och humanare lösningar än de nuvarande. Ingen bör inbilla sig att den debatten går mot sitt slut. Den har bara börjat, vi famlar i en inledande fas. Och i flyktinglägren bortom våra gränser fortsätter lidandet, nu som 2015. Många har dött under vidriga omständigheter, där och i försök att komma därifrån.

Sverige har nog gjort så gott landet kunnat, mer än de flesta andra länder. Det vi ska klara av som humanitärt samhälle måste vi i hög grad klara av tillsammans, över flera olika åsiktsläger. Visioner och principer blir starka först där de överlappar vardagserfarenheter och demokratisk förankring. Vi kommer inte undan att vi måste lyssna på varandra. Men flyktingars lidande i katastrofer och krig ska vi inte blunda för eller ifrågasätta. Att deras öden angår även oss är en humanitär insikt vi aldrig får släppa.

Att vi samlades för att ropa ut det hösten 2015 behöver vi inte be det minsta om ursäkt för. Det var rätt då och det är rätt nu.

De döda som aldrig ens nådde fram, som vi aldrig ens fick se – tänd ett ljus och skänk en tanke åt dem.

Bli först att kommentera