Att gynna det som någon lagt ner sin själ i

Jag vill minnas att det stod i någon rysk roman, som en visdom ur samovarernas rike, att ska teet bli perfekt måste det vara bryggt med en gnutta själ. Med kärlek och omsorg.

Sånt går inte att ange som siffror i ett recept.

Det räcker inte bara med en lagom mängd te. Med rätt temperatur på vattnet, en vacker kanna och noggrann bryggtid. Hemligheten om vad som skiljer det drickbara teet från det utsökta, är att i det senare har temakaren lagt ner sin själ.

Så låter oss tungans och gommens möte med drycken, liksom kärleken mellan två människor, bevara en vrå av mystik i världen. Vad är det för märklig källa som får bröstet att värmas så påtagligt ibland, men inte annars?

Jag vet inte om det stämmer. Man kan förstås säga detsamma om vilket område som helst. Inte bara om mat och dryck, utan om all mänsklig aktivitet. Om konst, kultur och slöjd, om odling och byggande, om arbete med människor, om pedagogik, om ingenjörskap och teknik, om kläder och mode.

Jag vill att det ska vara sant, att det inte ska vara likgiltigt med vilken stolthet, ömhet om detaljer och öga för kvalitet som ett hantverk eller en handling utförs. Det rena kunnandet – absolut – men även den där gnuttan själ och möda, ett slags kärlek, därutöver.

***

En viktig del av övergången till ett mer hållbart samhälle, ekologiskt och socialt, kommer att handla om vår förmåga att prioritera kvalitet, och att vårda och återvinna material. Men också om hur vi väljer att använda och omsätta vårt – förhoppningsvis – fortsatt ökande välstånd. Jag tror begreppet själfullhet spelar en roll i båda avseendena.

Frågan om det är rätt eller fel att konsumera är en fånig återvändsgränd i debatten. Klimatomställningen, exempelvis, kommer att kräva många enormt aktiva konsumenter, som medvetet främjar företag och produkter som bidrar till effektiv resursanvändning, minskade utsläpp och miljövänligare tillverkning.

Men att konsumtionsbeteenden måste förändras, på både kort och lång sikt, står utom varje tvivel.

Klimatomställningen kommer att drivas av både högteknologisk utveckling och ansvarsfull sparsamhet. Både upptäckarglädje och varsamhet, innovationer och försiktighet.

Det som krävs är att konsumtionen blir mer genomtänkt och ansvarsfull. Att fler lägger lite mer på det som håller lite längre, som är gjort för att bestå eller som ingår i ett långsiktigt, fungerande kretslopp. Gynnar kvalitet, förädling och hantverksskicklighet, framför ohållbara eller exploaterande slarvprodukter tillverkade utan någon som helst solidaritet.

Det kommer att handla om att byta ut ett slafsigt slit och släng-beteende mot ett egentligen väldigt lustfyllt vårda, återvinn och skapa på nytt-samhälle. Den nedärvda erfarenheten och det nedärvda materialet, som utgångspunkt för en utveckling. Arvegodset som uppdaterat, gemensamt begrepp för hela samhället. Tradition och historia, upplevd och förvaltad på ett djupare plan. Hållbarhet inte som ångestfylld försakelse, utan som oanad möjlighet.

Vårt framtida välstånd kommer också med stor sannolikt att tas ut på många andra sätt än fysisk konsumtion: Minskade eller mer flexibla arbetstider, fler kultur- och naturupplevelser, nya chanser till egen livskvalitet bortom det yrkesmässiga.

Även då handlar det om att prioritera det som görs med själ, omsorg och stolthet, som inte tar skadliga genvägar.

Lätt blir den inte trots det. Men det som väntar när klimatomställningen ska göras reell är något i de flesta avseenden eftersträvansvärt, utvecklande och livsbejakande, som kommer att göra oss gott.

Vi borde skynda oss dit.