Ett år av både katastrofer och framsteg, men samtalen ger hopp inför 2020

”Jag måste få Gafsan att förstå, tänkte hon. Jag måste få någon att förstå att jag är rädd, någon som kan svara och säga, naturligtvis är du rädd, det begriper jag så innerligt bra. Eller också, men snälla du, vad finns det att vara rädd för? En sån här fin lugn sommardag. Vilket som helst, men nånting.”

(Ur Tove Janssons berättelse ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”)

***

När Filifjonkan kryper förbi potatissäcken i kvällsmörkret, rullar in sig i täcket och lägger sig, ensam och ledsen, under sylthyllan vid väggen för att lyssna till stormen utanför, börjar hennes fantasi att ta över.

Den riktiga stormen räcker inte. I stället målar hon upp ”ett eget oväder, ett mycket svartare och vildare än det som skakade hennes hus”.

Nu är den väl ändå där, katastrofen hon väntat på och varnat för?

Vad var det hon hade sagt till väninnan Gafsan, den åsnan som inte lyssnat ordentligt, när de druckit te och ätit småkakor, tidigare på dagen?

”Ni talar om blåst”, hade hon sagt, ”blåst som far iväg med ens byk. Men jag talar om cykloner. Tyfoner, kära Gafsa. Tromber, virvelvindar, taifuner, sandstormar…Flodvågor som tar med sig ens hus…Men allra mest talar jag om mig själv fast jag vet att det inte är fint sätt. Jag vet att det kommer att gå på tok. Jag tänker på det hela tiden.”

Och när hon senare på natten står med fladdrande kjol mitt i sitt vardagsrum, i ett hus som håller på att blåsa sönder, tänker hon förvirrat:

”Nu händer det. Nu går allting på tok. Äntligen. Nu behöver jag inte vänta längre.”

”Filifjonkan som trodde på katastrofer” är en finurlig, utmanande berättelse. Den finns i samlingen ”Det osynliga barnet”. Jag ska inte avslöja hur allt slutar. Men som Tove Jansson-läsare vet kommer förstås en överraskande vändning innan det är färdigt. Några få rader, där Filifjonkan skrattar så att hon får tårar i ögonen, rymmer en värld av insikter och tankeställare.

Jag föreställer mig att läsare, barn som vuxna, kan uppfatta budskapet som både enormt tröstande och en aning irriterande, inte alls självklart. Den kluvenheten är kännetecknet på litteratur som betyder något.

Verkligheten är aldrig, lika lite som människor, bara det ena eller bara det andra, utan alltid sammansatt. I varje läge finns längst inne frön till både glädje och sorg, kärlek och rädsla, mod och feghet, längtan och avgrunder.

***

2019 var ett år i Sverige och världen, då katastrofer inträffade. Elände slog ner i många människors vardag, gång på gång. Negativa erfarenheter gjordes som inte går att blunda för.

Men 2019 var också ett helt annat slags år. Tolv månader när enormt mycket gick åt rätt håll. Hundratusentals pyttesmå steg, som vi sällan ägnar några rubriker, och en del gigantiska sjumilakliv, gjorde 2019 till är ett år av fantastiska insatser att fira.

Både framgångarnas 2019 och bakslagens 2019 måste vi lära av, diskutera, ta fasta på och ha med oss inför 2020.

Skälen till oro och vrede fanns där hela tiden. De ska inte bagatelliseras, utan lyftas fram.

I världen: Krig, förtryck, flyktingars lidande, humanitära katastrofer, auktoritära ledare, extremism, terror, exploatering av hjälplösa människor, miljöskövling. Uppräkningen kan göras nästan oändlig.

I Sverige: Våldsdåd, bomber, ungdomsrån, utsatta områden, kommunala kriser, social osäkerhet, vårdköer, ensamhet, kämpande landsbygder och därtill en bedrövlig, förbittrad samhällsdebatt med dubbla måttstockar på alla håll.

Här på hemmaplan vittnar oroväckande många om en känsla, kanske växande, av att samhällsgemenskapen är på väg att brista. Misstanken att ledande institutioner snart inte längre förmår hantera situationen. Att gamla fundament för demokrati, samlevnad och välstånd börjat spricka upp.

Lever vi i slutet av en epok? Nervositeten i den frågan, som ställs inom många olika, ibland motsatta, läger av samhällsdebatten, blir nästan outhärdlig. Drömmen att barnen ska få en lite bättre, eller ännu bättre, tillvaro än föräldrarna, är en mäktig drivkraft i alla mänskliga sammanhang. När den tynar aktiveras instinkten att värna och inhägna det egna, och att inte ta några chanser med det som närmar sig från andra håll.

Ovissheten, att inte med säkerhet kunna ta den stabila morgondagen för given, är svåruthärdlig.

Frustrationen blir akut när omgivningen känns helt aningslös och i ett tillstånd av förnekelse, trots otaliga varningstecken. Som vore allt frid och fröjd, käck optimism, tekakor och örngott. Eller när omgivningen visserligen verkar vara paniskt rädd, men för helt fel saker och därför ignorerar de verkliga hoten.

2019 var ett år när många anade katastrofer komma, men inte kunde komma överens om vilka.

***

Samtidigt pågick så mycket annat under det här året, som borde få oss att längta framåt, känna tilliten växa och bli nyfikna på fortsättningen. Alla de där genombrotten som ger en helt annan bild av vår tid.

Det är något av en ramsa, men förtjänar att upprepas: Den globala fattigdomen har de senaste decennierna pressats tillbaka och den globala levnadsstandarden höjts, mer än någonsin förr. Vi bygger mer än vi raserar.

Nästan oavsett vilket mått man utgår ifrån, ser det över tid ljust ut, i vår bespottade epok. Medellivslängden ökar. Spädbarnsdödligheten sjunker. Analfabetismen minskar. Fler får tillgång till grundläggande skolutbildning. Internationella vård- och hälsosatsningar ger resultat. Svälttragedier blir ovanligare. Naturkatastrofer skördar färre offer. Rörelserna för demokrati och mänskliga rättigheter växer till antalet. Klimatinvesteringarna tar fart och ingen som satsar grönt tidigt och konsekvent kommer att ångra det.

Om man tittar på FN:s åtta så kallade millenniemål från sekelskiftet om en hållbar global utveckling ser det lovande ut på de flesta områden. För de 17 motsvarande mål som antogs av FN 2015 inom ramen för Agenda 2030, gäller samma sak. Att vägra dra några konstruktiva, positiva, tålmodiga slutsatser av uppenbara framsteg, är att prioritera egen alarmism framför människoliv.

***

Även i Sverige var framgångarna många under året.

Betydelsefulla investeringar i ny teknik, infrastruktur, miljöinnovationer och kompetens pågick i mängder av industri- och tjänstebranscher. Sverige är ett land av initiativ och framtidstro.

Vi ser det som går snett i ekonomin och på arbetsmarknaden, men missar det som tar fart. Till Sveriges osjungna hjältar hör de många kämpande små- och medelstora företag och deras anställda, som bär upp en viktig del av samhällsekonomin och alltid tar vid när strukturomvandlingarna kommer, alltid ligger flera steg före.

Där läggs grunden för 2020-talets jobb och regionala utveckling. Där skapas resurser som behövs för välfärd och offentliga investeringar.

Banbrytande forskning, framstående kulturella prestationer och minnesvärda idrottstriumfer präglade hela 2019. Vi lever i en avancerad tid, på område efter område. Varje dag ser vi människor som blir legenderna för de som kommer sen.

Unga människor har en frihet i dag att uttrycka sina intressen, söka sina sammanhang, hävda sina åsikter, ta del av kunskapsarv och vara ärliga om sina känslor, som tidigare generationer bara kunde drömma om. Och de använder den friheten på imponerande sätt.

Landskap, miljövärden och ekologiska kretslopp vårdas runt om i landet, och kopplas till lokal utveckling. Det blir allt lättare i dag – tack vare oräkneliga kreativa, konstruktiva idéer – att utan självplågeri leva mer hållbart. Att hushålla med resurser, att prioritera kvalitet och genuint hantverk, minska på svinn och slöseri, konsumera medvetet och genomtänkt. Allt det höjer livskvaliteten. Känslan av meningsfullhet och ansvar. Det förnyelsebara samhället handlar inte om undergång eller nödbroms. Det handlar om förädling.

Och inte minst: Vid sidan om de stora krisrubrikerna och de enskilda tragedierna, tar människor hand om varandra i otaliga sammanhang. Uppoffrande, med värme och tolerans, med klokhet och visdom. Professionellt och civilt, gemensamt och privat. Inom välfärden, grannskapen, byarna, arbetslagen, kompiskretsarna, föreningarna.

Det hyllas inte så ofta, men är förutsättningen för nästan allting annat.

***

På många håll Sverige, trots upprörande problem, pågår även arbetet för en lyckad integration. Konkret, effektivt och ospektakulärt, mitt i vardagen. Där systemen fallerar, rycker enskilda aktörer in. I lokala miljöer, i branscher, på arbetsplatser, i organisationer.

Överallt visar eldsjälar vägen. Infödda svenskar, invandrare och nyanlända som hjälps åt för att få en ibland jobbig, krånglig situation att fungera.

Det handlar om språk, kontakter, kultur, nätverk och chanser. För att motverka allt det där som vi annars förtvivlar över: segregation, främlingsfientlighet, diskriminering och hedersförtryck. Man lär sig steg för steg, att vara ärliga med varandra. Lätt är det väl aldrig. Men trots att alla tappar modet ibland, ser vi fler leenden än konfliker i mångfalden.

Vi är dåliga på att minnas de leendena, när vi summerar och sammanfattar. Vi glömmer hur civilsamhällets uthålliga vilja och långsiktiga ansträngningar, faktiskt ger konkreta resultat, varje dag. Vän i Umeå är ett lysande exempel som visar att det går. Sverige är fullt av sådana hjältar.

***

Hur skulle verkligheten ha tett sig då om dagens sociala och digitaliserade medier funnits för, låt säga, femtio eller hundra år sedan? Om dåtidens händelseflod skulle ha skildrats med samma frenesi och samma överväldigande mängd blixtsnabb information? Vad skulle en Facebook- och Twitterstyrd nyhetsbevakning á la 2019 ha producerat 1969 eller 1919? Om vi skulle kunna rekonstruera det förflutna genom vår egen tids filter och jakt på snabba kickar och omedelbara shitstormar?

Jag gissar att känslan av kriser, skandaler, vidrigheter, dumheter, missförhållanden, extremism, hot, sexism, rasism, korruption och orättvisor skulle ha varit överväldigande. Långt värre än i dag. Ändå ägde framsteg rum då också, som vi är tacksamma för i efterhand. Det är en historisk lärdom att dra. Långsiktig uthållighet vinner över kortsiktig panik.

Men det stämmer som många säger: Dagens samhällsdebatt är ofta oförlåtligt förljugen. Nästan alla i som står i centrum missförstår och vanställer varandra med flit. De flesta vägrar konsekvent att bemöta motpartens bästa argument. Oroväckande många har bara principer när det gynnar det egna lägret, och förfaller till primitiva mobbare eller tittar bort när det passar i övrigt. Vem kan man lita på?

Det genuina samtalet tycks i mörka stunder vara utdöende i offentligheten. Konsekvensen blir att erfarenheter går förlorade i samhällsdebatten. De som försöker berätta om verklighetens nyanser bortom gallskriken, har svårt att få uppmärksamhet, eftersom de inte går att använda för propaganda eller underhållning.

Allt kretsar kring ömsesidiga karikatyrer och kampen om att diskvalificera motståndaren först. Resten dränks i larmet. Vi riskerar att glömma bort hur samhällets vardag och människor alltid rymmer flera olika sidor samtidigt. Både det ädla och det skrovliga. Både sommardagen och katastrofen. Och allt däremellan i en komplicerad, oförutsägbar, trasslig värld.

Inget vet allt. Den som gapar högst har inte viktigare saker att säga än den som viskar. De som låtsas vara felfria och rätlinjiga är inte intressantare än de som kämpat öppet med brister och tvivel.

När vi glömmer det tar fördomarna över. Fördomarna mot de som är, lever eller tänker annorlunda, som inte följer manus. Kollektiva stereotyper dominerar jargongen. Missunnsamhet riktas mot allt utanför den egna kretsen.

Det, i kombination med rädslan för morgondagens kaos, föder aggressioner. Ett slags renhetstänkande utan kompromisser. Tilliten till den andra går förlorad från början. Beredskapen till solidaritet och nyfikenhet över gamla gränser försvinner. Avhumaniseringen smyger sig på. Till slut blir själva samtalet som form, öppet utan givet facit, provocerande. Och så blir politiken en tävlan mellan olika auktoritära alternativ. Det är sant, så ser det ut.

***

Men 2019 var också raka motsatsen. Det var, lika fullt, ett år av oräkneliga samtal i Sverige. Runt om i samhället. På fria ytor, i möten, över fikabord, vid mindre konferenser, arrangemang och kvällsträffar. Långt från nationella mikrofoner och stora plattformar. Samtalen vägrar att dö, i de små sammanhangen.

Människor envisas med att i skymundan utbyta krångliga erfarenheter, testa ord och pröva tankegångar med varandra. De lyssnar och diskuterar. Ofta i ganska stor enighet om vilka grundläggande värderingar som helheten måste bottna i, men med ödmjukhet inför det faktum att ingen sitter inne med alla svar från början.

Så lever det genuina samtalssverige vidare, nästan i smyg, med små bokstäver. Det hinner längre på en timme än vad de självbelåtna och tvärsäkra i offentligheten hinner på ett år. Samtalen mognar om de får vara i fred för falsetter och propagandister.

Till det sätter jag mitt hopp inför 2020-talet. Att samtal trots allt fortfarande pågår, där inte allt är svart eller vitt, undergång eller paradis. Det är en urdemokratisk övertygelse, att ju fler erfarenheter som kommer till tals, desto klokare och starkare blir det gemensamma beslutsunderlaget.

***

2019 var i flera avseenden både ett fruktansvärt och ett fantastiskt år i Sverige. Man måste inte välja, när man försöker beskriva var vi befinner oss som land. Sverige rusar framåt och kämpar för livet, samtidigt. 99 procent av människors vardag snuddar vid både djupa problem och magiska ögonblick. Lyssna till gråten, lyssna till sången – besläktade själar.

Ropen på hjälp och de tusentals goda exemplen måste få bli vägledande tillsammans. De har, på varsitt sätt, oerhört viktiga saker att berätta.

Och låt inte mobbarna, låt inte elakhet och självbelåtenhet, ta över debatten! I rätten att få tvivla och pröva sig fram till insikter och övertygelser, även om det tar tid och spretar, ligger en viktig dimension av vad frihet är. Det är en försäkran mot det totalitära.

Jag tänker, så här i slutet av året, på Eyvind Johnsons ord från 1945:

”Alla har utnyttjat ordet frihet, sade Krilon. Det har blivit nästan uttjatat av många slarviga munnar och många ljugande munnar, och av många maktägande och maktsjuka ledare. Men det lever ändå och är varje gång lika friskt genom den längtan det kan rymma. Det innehåller hela min sanning. Frihet från fruktan. Frihet från nöd. Frihet från våld.”