Några ord om…människans tre strider

Religionen, samhället och naturen, skrev Victor Hugo i förordet till romanen ”Havets arbetare” 1866, ”äro människans tre strider”.

De sammanfattar hennes största behov. Att tro, ”därav templet”. Att skapa, ”därav staden”. Att leva, ”därav plogen och skeppet”. Men de rymmer också svårigheter som står hindrande i vägen. Vidskepelser, fördomar och naturkrafter.

Tre nödvändigheter tynger därför människan, konstaterade han: Dogmerna, lagarna och tingen. Och så det inre ödestvång som kallas ”människohjärtat”.

Med det sammanfattade Hugo sin världsbild, och påminner oss om en hel del av vår egen tids dilemman, ett och ett halvt sekel senare.

För de striderna har – tyvärr eller tack och lov – inte förlorat särskilt mycket i aktualitet.

Trosföreställningarnas kraft, på gott och ont. Möjligheterna att leva tillsammans under ordnade former i ett samhälle med mångfald och frihet.  De ekologiska förutsättningarna för människans existens överhuvudtaget.

Om samma grundvalar för människans tillvaro, rör sig debatten fortfarande.

Till dem som beundrade Hugo, och enligt egen utsago avgudade just romanen ”Havets arbetare”, hörde för övrigt August Strindberg. ”Hugo är min lärare!”, skrev Strindberg med ett entusiastiskt utropstecken.

”Havets arbetare” är i dag tämligen bortglömt, helt i skuggan av författarens mest kända verk, Samhällets olycksbarn och Ringaren av Notre Dame.

Men vid en nyläsning blir framför allt miljödimensionen uppenbar, i berättelsen om enslingen, fiskaren Gilliatt, med ”de skygga vanorna hos en person, som vet sig icke vara älskad”, hans speciella förhållande till naturen och hans kärlek till Deruchette, som en gång skrev hans namn i snön.

Det är en roman där både hav och hjärtan stormar. Våra svåraste strider pågår ju ofta inombords.