Välkomna kommunpengar – men långsiktiga frågor kvarstår

På kort sikt hjälper statens miljarder en del, och det är bra att de kommer. Men förhoppningsvis har både regerings- och oppositionspartier kraft att sedan inleda prestigelösa, konstruktiva samtal om hur ekvationerna ska gå ihop även på längre sikt.

***

Kommunerna ska under 2020 tillföras 3,5 miljarder kronor utöver tidigare angivna satsningar. Regionerna kan räkna med 1,5 miljarder extra. Rättsväsendet ges, fördelat på olika poster, ett tillskott runt 750 miljoner.

Det meddelade de fyra januaripartierna, socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, vid en gemensam presskonferens på måndagen.

Finansminister Magdalena Andersson berättade också att anslagen på sammanlagt en bit över fem miljarder ska ske via vårändringsbudgeten, istället för via en extra ändringsbudget, vilket är rimligt utifrån värdet av ordnade budgetprocesser och givet det parlamentariska läget.

Beskeden – som borde ha kommit i höstas – var välkomna och väntade till omfattning och inriktning, men skyndades självklart på av det tryck oppositionen byggt upp den senaste veckan.

Tillskotten motsvarar ungefär vad man kunde förvänta sig när det stod klart att januaripartierna inlett förhandlingar. Att presskonferensen med konkreta siffror hölls redan nu var dock ett beslut som togs med kortare varsel och av taktiska skäl.

Regeringen och samarbetspartierna ansåg sig inte kunna vänta längre med egna bud, när en sällsam, men beslutsam allians mellan V, M, SD och Kd börjat ta form.

Nu landar regeringssidan på ungefär samma summor som oppositionspartierna. Skillnaderna är marginella.

Att de senare hojtar som vore skillnaderna enorma, avslöjar att oppositionen nog drivs mer av viljan att tillfoga regeringen prestigeförluster, än av en samsyn om framtidens välfärd mellan M, V, Sd och Kd.

Det är okej. En opposition har som uppgift att formulera alternativ till de styrande, och kan tillåta sig viss populism för att göra livet surt för regeringen.

De fyra oppositionspartierna löper visserligen risk att framstå som grälsjuka snart, om de inte ser upp. Ett öppet hyckleri ligger på lut. Men det är också nödvändigt att januaripartierna äntligen visar handlingskraft och tempo, och söker återta en del av dagordningen, om de inte ska förlora all trovärdighet som regeringsunderlag. Så konflikten behöver inte vara negativ för de heller, om det kan hjälpa dem till tydligare samordning.

Mandatperioden har dragit igång på allvar. Frustrationen bland människor växer över våld, brottslighet, verklighetsfrämmande samhällsdebatter och missförhållanden inom vård, skola och omsorg. Utrymmet för långbänkar i inrikespolitiken är litet.

***

Om de fem miljarderna i sak kan man säga att de självklart hjälper och är viktiga. Det är bra att både regering och opposition visar beredskap att prioritera rätt. Men det stämmer också, som många kritiker påpekat, att de i vissa avseenden utgör en struntsumma.

Jämför man partiernas miljardlöften med kommunsektorns totala ekonomi framstår det inrikespolitiska grälet om just dessa statliga pengar som plask i ankdammen. De lindrar på kort sikt, men kan inte rädda på längre sikt.

Strukturella förändringar i samhället – kostnader kopplade till demografi och integration nämns ofta som exempel, även om bilden inte är entydig – gör att statens nya roll för kommunernas och regionernas åtaganden lär bli betydande under decennier framåt. Men det räcker bara en bit. Effektivitet och prioriteringar av välfärdens kärna krävs alltid på lokala nivåer.

Och det är sannolikt så att åtminstone delar av framtidens service inom omsorgssektorn kommer att behöva finansieras av gradvis längre yrkesliv, privat sparande och ibland nya avgifter. Tekniska satsningar på AI-hjälpmedel måste ges chansen. Fler välfärdsaktörer beredda att investera kapital inom stränga ramar av kvalitetskrav och kontroller bör välkomnas.

I takt med att vi lever och håller oss friska längre, skruvar upp förväntningarna på vilka tjänster som ska finnas tillgängliga och får större medelinkomster, lär nya ekvationer uppstå, som inte går att lösa med gamla formler.

Framtidens skattebaser och arbetsmarknader kommer också att se annorlunda ut, i en digitaliserad, globaliserad ekonomi. Även några av det traditionella ägandets former är under förvandling, i en värld av streaming, kretslopp och delning. Allt sådant får konsekvenser för hur det gemensamma finansieras och planeras, hur vinster och resurser mäts, för långsiktighet, legitimitet och delaktighet i systemen.

De som vill möta 2000-talets problem med 1900-talets vänster- eller högerfloskler, och tror att det handlar om att höja eller sänka skatten lite, leder debatten in i en enfaldig återvändsgränd. Alla läger måste vara beredda att tänka öppet om det som väntar. Inte för att läget är hopplöst – Sverige förblir ett land med högt välstånd och få ursäkter för en fallerande välfärd eller försvagad rättsstat – utan tvärtom för att så många förändringar pågår samtidigt.

Blundar vi för det kommer grunden i den generella, jämlika välfärd som håller ihop ett samhälle någorlunda solidariskt, inte att kunna värnas. Inte för alla Sveriges livsmiljöer, stad som landsbygd, och inte för dem som har det svårast.

På kort sikt hjälper statens miljarder en del, och det är bra att de kommer. Men förhoppningsvis har både regerings- och oppositionspartier kraft att sedan inleda prestigelösa, konstruktiva samtal om hur ekvationerna ska gå ihop även på längre sikt.