Ord inför helgen: Sprid makten och besjäla platsen

”Vad hjälper det att vara ett/ vackert hus vid järnvägen när/ det regnar. När man förväxlas med/ vad som helst, offentliga byggnader./ När på alla sidor utbreder sig ingenting.”

Så börjar en dikt av Tua Forsström, ur samlingen Parkerna från 1992. På ett annat ställe i samma bok skriver hon:

”Även i främmande städer/ gör vi oss något som liknar ett hem:/ en gata, ett oansenligt kvarter, några fula/ hus. En utsikt. Ett träd. Ett grönskande/ träd vi passerar i regnet och fäster oss/ vid utan att känna dess namn.”

Att besjäla platsen är en mänsklig drift. Att få den att betyda någonting. Att kämpa för att fylla den med mening. Att göra den omöjlig att helt förväxla med andra. Att inte låta den tyna.

Jag tänker ofta på regissören Peter Brooks ord från 1968 om vad det är som fått den folkliga teatern att överleva och segra genom tidernas lopp:

”Salt, svett, oväsen, lukt: teatern som inte är på en teater, teatern på kärror, på vagnar, på marknadsestrader, åskådare som står, dricker, sitter runt bord, åskådare som lägger sig i spelet och svarar skådespelarna: teater i gårdsrum, på vindar, i lador; estraden som smälls upp för en kväll, det trasiga lakanet som spänns tvärs över matsalen, den illa tilltygade skärmen som döljer de snabba klädbytena”.

De gnistrande ljuskronorna, inkluderade han förresten också. Det är inte, menade Brooks, en fråga om bra eller dåliga byggnader: ”En vacker byggnad kanske aldrig kan fås att explodera av liv; medan en sal vilken som helst kan bli en fantastisk mötesplats”.

Ingenting hindrar att ett Alfhild Agrell-drama iscensätts vid en pinad busshållplats eller att dansgruppen förvandlar det sterila kontorslandskapet till en dröm. Finns människor på plats, med erfarenheter, skrovligheter och respekt för andra, är det mesta möjligt.

Brook skriver om hur analyser av klarinetter, flöjter och fioler visat att varje ton från dem innehåller ”en anmärkningsvärt hög procent av rent oljud: gnidningar, eller en blandning av häftig andning och blåsljud mot trä.” De som på elektronisk väg vill framställa samma vackra, levande ljud som naturliga instrument skapar, är tvungna att smutsa ner allt en aning, för att det inte ska låta konstlat. Vilken tröst.

***

Det är något som på sätt och vis förenar teaterhändelsen med demokratin. Ska den leva måste den börja inifrån, underifrån, i små sammanhang. Med en närvaro på platser och i ögonblick som inte går att befalla fram, ockupera exklusivt eller mura in. Vi måste ha något där, som vi utifrån de mest skiftande bakgrunder och resurser kan fästa oss vid och känna hemhörighet i. Och så måste det finnas rum för lite oljud som visar att instrumenten är levande. Det är en situation där varje deltagares upplevelse kan vara unik, men där många delar på ansvaret.

I det oförutsägbara mötet, när en plats besjälas eller demokrati praktiseras, i ett mänskligt myller, kan en vansinnig stress uppstå. Ingenting kommer att gå precis som det var tänkt. Det finns inget facit. Utopier och manifest spricker direkt. Ingen enskild vilja är allenarådande.

Den stora planen är omöjlig att genomföra till punkt och pricka. Improvisation, kompromiss och hänsynstagande blir nödvändigt. Men ingen är heller helt utan inflytande och skyldighet. Risken minskar att några få tvärsäkra ska diktera allt, och tömma diskussionen på liv, svett, lukter och närvaro. Myllret och omsorgen om platsen skyddar en aning mot det totalitära.

Den lokala miljön som besjälas och makten som sprids – två demokratiska utgångspunkter för 2020-talet.