Riv inte sönder era motståndares tal
En god regel för alla i samhällsdebatten är att bedöma den egna sidans beteende utifrån frågan: Om det hade varit en motståndare som gjort samma sak, hur hade jag reagerat då? Det var djupt omdömeslöst av demokraternas Nancy Pelosi, talman i representanthuset, att riva sönder ett exemplar av Donald Trumps tal till nationen. Trump kan inte besegras i höst av dem som kopierar hans hänsynslöshet, skriver jag i den här krönikan.
***
Nästan allt som det demokratiska partiet i USA rör vid just nu förvandlas till fiasko och kaos, och de kan inte skylla på några andra än sig själva. Gradvis under mandatperioden har partiets företrädare börjat ge efter för sina sämsta instinkter, med en häpnadsväckande oförmåga att se bortom en främre rad av aggressiva, intoleranta frasradikaler.
För chanserna att vinna gehör i sociala och ekonomiska miljöer där förra presidentvalet gick mycket knappt förlorat är det inte gynnsamt. Den agenda demokraternas aktivistiska ytterkant driver har svag förankring i och relevans för de delar av samhället där höstens val sannolikt avgörs.
Undra på att Barack Obama rapporteras vara oroad.
Istället för att konsekvent höja nivån när Donald Trump sänker den, riskerar demokraterna att pressas in motsvarande, destruktiva process på sitt håll som republikanerna genomlidit under Trump. Det leder till ett dubbelt nederlag. De förlorar både det strategiska spelet och initiativet i sakfrågor.
Fenomenet att söka tvinga människor att välja mellan en extrem eller en annan – vad som helst, så länge ansatsen är antiliberal (i europeisk terminologi) – är inte unikt för USA. Det sprider sig över hela västvärlden för tillfället. Demokraterna är inte där ännu, men snubblande nära ibland. Kanske är Pete Buttigiegs framgång ett hopp om en vändning till det bättre, men den övergripande situationen är beklämmande. I synnerhet med tanke på hur allvarligt läget är inför höstens presidentval.
***
En Donald Trump som inte hålls i schack av demokratiska institutioner, kompetenta motståndare, fungerande partier, granskande medier och en kritisk allmänhet skulle snabbt leda till fascism. Det är i en fascistisk tradition han bottnar, det är till den hans instinkter och retorik knyter an, det är en fascistisk logik han vill ge debatten. Faran som utgår från en Trump som norm och förebild för 2000-talets politik är stor.
Han har bromsats, tack och lov, under de senaste tre åren, av många konstruktiva krafter, inom och utom den amerikanska statsapparaten. Motståndet har varit uthålligt.
Men om han blir omvald, ökar trycket på institutioner och civilsamhälle ytterligare. En gradvis anpassning och resignation rycker närmare. Färre och färre orkar eller ids hålla emot.
Mardrömmen vore om en extrem höger och en extrem vänster kidnappar partier på respektive ytterkant, och börjar riva ner tidigare, fungerande institutioner. Vem är hänsynslös nog att tysta, demoralisera och knäcka andra, ockupera scener, jaga oliktänkande ut ur rummet? Det blir den utslagsgivande frågan. Vägen till makt kommer då att se helt annorlunda än den borde i en liberal, rättssäker demokrati.
***
Därför var det djupt omdömeslöst av demokraternas Nancy Pelosi, talman i representanthuset, att från sin plats i kongressen demonstrativt riva sönder ett exemplar av Donald Trumps tal till nationen. Hon borde ha vetat bättre. Hon borde ha upprätthålligt den värdighet Trump konsekvent söker sänka.
En god regel för alla i samhällsdebatten är att bedöma den egna sidans beteende utifrån frågan: Om det hade varit en motståndare som gjort samma sak, hur hade jag reagerat då?
Det ligger en farlig brutalitet och arrogans i gesten att riva sönder en motståndares ord, även om det bara är en misslyckad pr-kupp. Den symboliserar slutet för varje ambition att föra seriös debatt, vinna med argument och respektera medborgarnas egna omdömen. Det här är så mindervärdigt, tycks budskapet vara, att det inte ens borde finnas kvar.
Extra farligt blir det när både den som river och den som talat, representerar demokratiska, civilisatoriska institutioner som är större och har djupare rötter än de enskilda personer som sitter där för tillfället. Pelosis gest var en kapitulation inför Trumps egen logik, i kamp inte för de bästa argumenten, utan det mest effektiva hånet.
Ger man efter för lusten att bokstavligen slita i bitar papperet andras åsikter står skrivna på, gallskrika ut okontrollerad vrede, hota till tystnad, socialt straffa, fysiskt avlägsna, moraliskt diskvalificera andras existensberättigande i debatten, har man ingenting att hänvisa till längre, när andra agerar på samma sätt. De sociala medierna har obarmhärtigt avslöjat hur många av oss som är hycklare på den punkten. Upprörda när det passar, tysta när det passar.
Trumps fascistiska tendenser kan inte besegras i höst av dem som kopierar hans metoder. Han kanske inte vinner valet, det är sant – och fortfarande finns seriösa rörelser kvar inom både demokraterna och republikanerna. Men om ett maktskifte sker inom ramen för samma destruktiva sätt att se på debatt, samtal och mångfald som förde Trump till Vita huset, då triumferar han ändå.
