Ola Magnell – tungeltoken som hjälpa många att hålla ut

”Och tiden går och mänskor växer upp och mänskor dör/ och lämnar oss i vanmakt med vårt dåliga humör/ En del får barn som kuvas och en del får barn som stör/ En del får barn som går och undrar vad dom lever för/”
 
(Ola Magnell, ur ”Vällingklockan”, 1977)

***
 
I Ola Magnells värld får Sven Stolpe Das Kapital i läxa. Linus kastar filten med sorg i sitt sinne. Damen i svart blir synlig igen. Vällingklockan ringer. Dolly gnager på ett ben och Bängen är på stridshumör. Sonny sjunger rock och åker på en smäll. Goagull från Gullago vässar klorna. Macho Kid tar jobb i oljebranschen. Mamma går på fenedrin och gubben far går på åkern och harvar. Lillebror lyssnar på låtar. Don Quijote slåss mot luft. Blåbärsskogen ger ischias. Biet dör med gadden som hon tappar i Mammons hage. Ur en frusen längtan stiger stumma skrik.

Ego Boy är rädd att flyga. Kejsarn förskansar sig i maktens vita hus. Herr von Oben kväver med ett glödande förakt. Johanna sluter fred och går hem. Magistern mässar för de redan frälsta. Illojala gratulanter väntar på ditt tal. Tomma tunnor skramlar mest. Sångerna vrenskas. Nojorna växer. Näckrosen har rötter i gyttja och slam. Livet är en syster i en allt för tidig grav. Grubbel läker inga sår. Alla verkar vara i trängande behov av en psykoterapeut. Och överallt får de oss att tjacka en massa grejer vi inte behöver och egentligen inte vill ha.

Men det goda livet, så sjöng han i sista låten på sista skivan, kan man ändå ana, fast inget längre finns att längta till.

Slutraderna tog ny sats:

”Led oss till den underbara källa/ där livet föds på nytt och vi kan se/ att mörkret vi drogs in i var en fälla/ och att det finns så mycket kvar att ge.”

***

Ola Magnell (1946-2020) gillade inte att få beröm för sina texter, som vore de fristående från musiken. Sångerna var för honom en helhet, skrivna och komponerade för att sjungas. Texterna – geniala, absurda, poetiska, tänkvärda, snillrika, överraskande, alltid noga genomtänkta – ingick i ett hantverk där musiken var lika viktig.

När han intervjuades av VK vårvintern 1989, i samband med en spelning på Skogshögskolans pub, berättade han att det i början av karriären ändå fanns en slagsida åt texterna. Men han hade försökt att ”vara en musikalisk impressionist”. Hans ambition, sa han, var att skriva sånger med ”lika villkor mellan ord och musik”.

Det har försvunnit lite i minnesorden efter hans bortgång, vilken skicklig sångare han var. När ett stort antal svenska artister 1988 gav ut samlingsalbumet ”Den flygande holländaren” med sina tolkningar av Cornelis-låtar, hörde Magnells version av ”Blues för Fatumeh” till höjdpunkterna.

Och när artistkollegor 2006 kom med skivan ”Påtalåtar – en hyllning till Ola Magnell” fick de anstränga sig för att inte deras framföranden skulle förblekna i jämförelse med Magnells egna.

***

Ola Magnell var folkkär på det bästa sättet: Lite under ytan, i fred från exploatering, förnedrande ståhej och rubriker. Han slapp utsättas för frestelsen att bli en parodi på sig själv.

Trots enorma försäljningssuccéer på sjuttiotalet, hyllningar från alla håll under många år, uppmärksammade insatser som översättare och ett antal mycket prestigefulla priser, förblev han en outsider.

Nästan alltid lite i ögonvrån, sällan i centrum. De små miljöernas och de försiktiga skivsläppens artist, snarare än de stora arenornas och de gigantiska lanseringarnas. I början, sade han till VK 1989, ”levde jag bara för att spela. Men nu måste jag spela för att leva också. Det är inte lätt att försörja sig som musiker”.

Han var tydligt förankrad, men ändå en udda fågel i sjuttiotalets musikliv, med en självständighet som en del proggpolitruker saknade. Politisk var han definitivt, även dagspolitisk ibland, men enbart efter eget huvud, aldrig dogmatisk.

I Rulltrappan från 1977, högaktuell än i dag, slog han flera flugor i en smäll på ett sätt som var typiskt för honom.

Först sågade han vänsterns strängaste testuggare:

”Andra har paxat/ För att kalla sej för socialister/ Dom säjer ”solidaritet” men sprider förbittring och hat/ Dom som inte följer deras mallar kallas nihilister/ Av vår nye magister/ Han kallar sej marxist men låter som en sann moderat/

Men jag skiter i mallar/ Jag skiter i konstnärsidealen/ Det behövs säkert både poesi och propagandamusik/ Men dom får mej att känna skuld enligt den puritanska moralen/ Världen är galen/ Om allting bara blir en förevändning att älta politik”

Sedan avslutade han med ett helt annat utrop, som också träffar vår tid:

”Rulltrappan rullar/ Vi torteras av musik som söver/ Rulltrappan rullar, dom får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver/ Rulltrappan rullar, krossa kapitalet/ Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet/ Men en boning i sej själv måste man ha”

På Ola Magnell gick det inte att sätta någon entydig etikett. Han höll kritisk och kreativ distans till det mesta, inklusive musikvärldens kommersiella logik. Det störde dem som krävde fantasilös ideologisk rättrogenhet, men möjliggjorde gjorde för honom att bevara ett oberoende.

***

Det var säkert frustrerande för honom ibland, att hans skivor inte blev uppmärksammade på det sätt de förtjänat. Men hans trogna publik hittade honom ändå.

Ola Magnell var inte etablissemangets, tidsandans eller kotteriernas sångare, utan höll sig till egna stigar. Hans värld var aldrig förutsägbar eller självbelåten. Han gav röst åt skeva, osäkra, krångliga, ledsna, tvivlande, udda och utstötta existenser, långt från mallar och stereotyper.

Att som hopplös, hjälplös tonåring upptäcka hans musik var att upptäcka ett slags frihet och frirum man inte visst fanns. Det går alltså att bryta sig loss. Man får alltså vara egensinnig. Man måste inte kopiera alla tidens trender och klichéer. Man måste inte vara självsäker, ”rätt” och världsvan.

Hans sånger gick rakt in i hjärtat på många som upplevt hur det är att plågas av ett grupptryck, att inte passa in, att vara ”fel”, att inte höra hemma, att vara mobbad eller utanför. Han sjöng för dem med brutna vingar. Med honom fick man mod att hålla ut.

***

Ola Magnells ”Pappa” är den bästa låt som skrivits på svenska, inspelad i USA, med musiker ur Allman Brothers Band.

Min pappa lever fortfarande, men jag har berättat för honom att om jag får välja ett musikinslag till begravningen när han dör, så blir det den låten av Ola Magnell.

Varje liv har sina speciella detaljer som inte är andra lika, ordagrant går ingenting att överföra, men den sången fångar något – en generation, en livshållning, en förankring i naturen, en svensk landsbygdserfarenhet – som griper tag. Bättre kan jag inte uttrycka stämningen jag skulle vilja förmedla, än Magnells ord och röst gör i den inspelningen. Så mycket kan stora artister betyda.

Pappa brukar, när ämnet kommer upp, svara osentimentalt: ”Gör vad ni vill, jag kommer ju att vara död, begravningar är till för de efterlevande.”

Och så är det ju. Man ska säga det till människor medan de lever, vad de betyder. Så jag har spelat upp låten för honom, och vet att han gillar valet, även om han aldrig skulle bli jolmig om det.

***

Det sägs ibland att för folkhälsan har artister som Magnell – unga i dag har givetvis andra, egna motsvarigheter – ett enormt värde. Jag tror att det stämmer på ett djupare plan.

Hoppas att han fick höra medan han levde hur mycket hans sånger frigjorde, roade och tankeställde.

Eller med hans egna ord:

”Men när alla kastar masken/ och har börjat hjälpas åt/ då behövs ingen stor och stark person/ och att du sen ska fatta att vi rott i samma båt/ är en sanning utan modifikation”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.