Ola Magnell – tungeltoken som hjälpte många att hålla ut

Av , , Bli först att kommentera 4

”Och tiden går och mänskor växer upp och mänskor dör/ och lämnar oss i vanmakt med vårt dåliga humör/ En del får barn som kuvas och en del får barn som stör/ En del får barn som går och undrar vad dom lever för/”
 
(Ola Magnell, ur ”Vällingklockan”, 1977)

***
 
I Ola Magnells värld får Sven Stolpe Das Kapital i läxa. Linus kastar filten med sorg i sitt sinne. Damen i svart blir synlig igen. Vällingklockan ringer. Dolly gnager på ett ben och Bängen är på stridshumör. Sonny sjunger rock och åker på en smäll. Goagull från Gullago vässar klorna. Macho Kid tar jobb i oljebranschen. Mamma går på fenedrin och gubben far går på åkern och harvar. Lillebror lyssnar på låtar. Don Quijote slåss mot luft. Blåbärsskogen ger ischias. Biet dör med gadden som hon tappar i Mammons hage. Ur en frusen längtan stiger stumma skrik.

Ego Boy är rädd att flyga. Kejsarn förskansar sig i maktens vita hus. Herr von Oben kväver med ett glödande förakt. Johanna sluter fred och går hem. Magistern mässar för de redan frälsta. Illojala gratulanter väntar på ditt tal. Tomma tunnor skramlar mest. Sångerna vrenskas. Nojorna växer. Näckrosen har rötter i gyttja och slam. Livet är en syster i en allt för tidig grav. Grubbel läker inga sår. Alla verkar vara i trängande behov av en psykoterapeut. Och överallt får de oss att tjacka en massa grejer vi inte behöver och egentligen inte vill ha.

Men det goda livet, så sjöng han i sista låten på sista skivan, kan man ändå ana, fast inget längre finns att längta till.

Slutraderna tog ny sats:

”Led oss till den underbara källa/ där livet föds på nytt och vi kan se/ att mörkret vi drogs in i var en fälla/ och att det finns så mycket kvar att ge.”

***

Ola Magnell (1946-2020) gillade inte att få beröm för sina texter, som vore de fristående från musiken. Sångerna var för honom en helhet, skrivna och komponerade för att sjungas. Texterna – geniala, absurda, poetiska, tänkvärda, snillrika, överraskande, alltid noga genomtänkta – ingick i ett hantverk där musiken var lika viktig.

När han intervjuades av VK vårvintern 1989, i samband med en spelning på Skogshögskolans pub, berättade han att det i början av karriären ändå fanns en slagsida åt texterna. Men han hade försökt att ”vara en musikalisk impressionist”. Hans ambition, sa han, var att skriva sånger med ”lika villkor mellan ord och musik”.

Det har försvunnit lite i minnesorden efter hans bortgång, vilken skicklig sångare han var. När ett stort antal svenska artister 1988 gav ut samlingsalbumet ”Den flygande holländaren” med sina tolkningar av Cornelis-låtar, hörde Magnells version av ”Blues för Fatumeh” till höjdpunkterna.

Och när artistkollegor 2006 kom med skivan ”Påtalåtar – en hyllning till Ola Magnell” fick de anstränga sig för att inte deras framföranden skulle förblekna i jämförelse med Magnells egna.

***

Ola Magnell var folkkär på det bästa sättet: Lite under ytan, i fred från exploatering, förnedrande ståhej och rubriker. Han slapp utsättas för frestelsen att bli en parodi på sig själv.

Trots enorma försäljningssuccéer på sjuttiotalet, hyllningar från alla håll under många år, uppmärksammade insatser som översättare och ett antal mycket prestigefulla priser, förblev han en outsider.

Nästan alltid lite i ögonvrån, sällan i centrum. De små miljöernas och de försiktiga skivsläppens artist, snarare än de stora arenornas och de gigantiska lanseringarnas. I början, sade han till VK 1989, ”levde jag bara för att spela. Men nu måste jag spela för att leva också. Det är inte lätt att försörja sig som musiker”.

Han var tydligt förankrad, men ändå en udda fågel i sjuttiotalets musikliv, med en självständighet som en del proggpolitruker saknade. Politisk var han definitivt, även dagspolitisk ibland, men enbart efter eget huvud, aldrig dogmatisk.

I Rulltrappan från 1977, högaktuell än i dag, slog han flera flugor i en smäll på ett sätt som var typiskt för honom.

Först sågade han vänsterns strängaste testuggare:

”Andra har paxat/ För att kalla sej för socialister/ Dom säjer ”solidaritet” men sprider förbittring och hat/ Dom som inte följer deras mallar kallas nihilister/ Av vår nye magister/ Han kallar sej marxist men låter som en sann moderat/

Men jag skiter i mallar/ Jag skiter i konstnärsidealen/ Det behövs säkert både poesi och propagandamusik/ Men dom får mej att känna skuld enligt den puritanska moralen/ Världen är galen/ Om allting bara blir en förevändning att älta politik”

Sedan avslutade han med ett helt annat utrop, som också träffar vår tid:

”Rulltrappan rullar/ Vi torteras av musik som söver/ Rulltrappan rullar, dom får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver/ Rulltrappan rullar, krossa kapitalet/ Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet/ Men en boning i sej själv måste man ha”

På Ola Magnell gick det inte att sätta någon entydig etikett. Han höll kritisk och kreativ distans till det mesta, inklusive musikvärldens kommersiella logik. Det störde dem som krävde fantasilös ideologisk rättrogenhet, men möjliggjorde gjorde för honom att bevara ett oberoende.

***

Det var säkert frustrerande för honom ibland, att hans skivor inte blev uppmärksammade på det sätt de förtjänat. Men hans trogna publik hittade honom ändå.

Ola Magnell var inte etablissemangets, tidsandans eller kotteriernas sångare, utan höll sig till egna stigar. Hans värld var aldrig förutsägbar eller självbelåten. Han gav röst åt skeva, osäkra, krångliga, ledsna, tvivlande, udda och utstötta existenser, långt från mallar och stereotyper.

Att som hopplös, hjälplös tonåring upptäcka hans musik var att upptäcka ett slags frihet och frirum man inte visst fanns. Det går alltså att bryta sig loss. Man får alltså vara egensinnig. Man måste inte kopiera alla tidens trender och klichéer. Man måste inte vara självsäker, ”rätt” och världsvan.

Hans sånger gick rakt in i hjärtat på många som upplevt hur det är att plågas av ett grupptryck, att inte passa in, att vara ”fel”, att inte höra hemma, att vara mobbad eller utanför. Han sjöng för dem med brutna vingar. Med honom fick man mod att hålla ut.

***

Ola Magnells ”Pappa” är den bästa låt som skrivits på svenska, inspelad i USA, med musiker ur Allman Brothers Band.

Min pappa lever fortfarande, men jag har berättat för honom att om jag får välja ett musikinslag till begravningen när han dör, så blir det den låten av Ola Magnell.

Varje liv har sina speciella detaljer som inte är andra lika, ordagrant går ingenting att överföra, men den sången fångar något – en generation, en livshållning, en förankring i naturen, en svensk landsbygdserfarenhet – som griper tag. Bättre kan jag inte uttrycka stämningen jag skulle vilja förmedla, än Magnells ord och röst gör i den inspelningen. Så mycket kan stora artister betyda.

Pappa brukar, när ämnet kommer upp, svara osentimentalt: ”Gör vad ni vill, jag kommer ju att vara död, begravningar är till för de efterlevande.”

Och så är det ju. Man ska säga det till människor medan de lever, vad de betyder. Så jag har spelat upp låten för honom, och vet att han gillar valet, även om han aldrig skulle bli jolmig om det.

***

Det sägs ibland att för folkhälsan har artister som Magnell – unga i dag har givetvis andra, egna motsvarigheter – ett enormt värde. Jag tror att det stämmer på ett djupare plan.

Hoppas att han fick höra medan han levde hur mycket hans sånger frigjorde, roade och tankeställde.

Eller med hans egna ord:

”Men när alla kastar masken/ och har börjat hjälpas åt/ då behövs ingen stor och stark person/ och att du sen ska fatta att vi rott i samma båt/ är en sanning utan modifikation”

Bli först att kommentera

Riv inte sönder era motståndares tal

Av , , Bli först att kommentera 6

En god regel för alla i samhällsdebatten är att bedöma den egna sidans beteende utifrån frågan: Om det hade varit en motståndare som gjort samma sak, hur hade jag reagerat då? Det var djupt omdömeslöst av demokraternas Nancy Pelosi, talman i representanthuset, att riva sönder ett exemplar av Donald Trumps tal till nationen. Trump kan inte besegras i höst av dem som kopierar hans hänsynslöshet, skriver jag i den här krönikan.

***

Nästan allt som det demokratiska partiet i USA rör vid just nu förvandlas till fiasko och kaos, och de kan inte skylla på några andra än sig själva. Gradvis under mandatperioden har partiets företrädare börjat ge efter för sina sämsta instinkter, med en häpnadsväckande oförmåga att se bortom en främre rad av aggressiva, intoleranta frasradikaler.

För chanserna att vinna gehör i sociala och ekonomiska miljöer där förra presidentvalet gick mycket knappt förlorat är det inte gynnsamt. Den agenda demokraternas aktivistiska ytterkant driver har svag förankring i och relevans för de delar av samhället där höstens val sannolikt avgörs.

Undra på att Barack Obama rapporteras vara oroad.

Istället för att konsekvent höja nivån när Donald Trump sänker den, riskerar demokraterna att pressas in motsvarande, destruktiva process på sitt håll som republikanerna genomlidit under Trump. Det leder till ett dubbelt nederlag. De förlorar både det strategiska spelet och initiativet i sakfrågor.

Fenomenet att söka tvinga människor att välja mellan en extrem eller en annan – vad som helst, så länge ansatsen är antiliberal (i europeisk terminologi) – är inte unikt för USA. Det sprider sig över hela västvärlden för tillfället. Demokraterna är inte där ännu, men snubblande nära ibland. Kanske är Pete Buttigiegs framgång ett hopp om en vändning till det bättre, men den övergripande situationen är beklämmande. I synnerhet med tanke på hur allvarligt läget är inför höstens presidentval.

***

En Donald Trump som inte hålls i schack av demokratiska institutioner, kompetenta motståndare, fungerande partier, granskande medier och en kritisk allmänhet skulle snabbt leda till fascism. Det är i en fascistisk tradition han bottnar, det är till den hans instinkter och retorik knyter an, det är en fascistisk logik han vill ge debatten. Faran som utgår från en Trump som norm och förebild för 2000-talets politik är stor.

Han har bromsats, tack och lov, under de senaste tre åren, av många konstruktiva krafter, inom och utom den amerikanska statsapparaten. Motståndet har varit uthålligt.
Men om han blir omvald, ökar trycket på institutioner och civilsamhälle ytterligare. En gradvis anpassning och resignation rycker närmare. Färre och färre orkar eller ids hålla emot.

Mardrömmen vore om en extrem höger och en extrem vänster kidnappar partier på respektive ytterkant, och börjar riva ner tidigare, fungerande institutioner. Vem är hänsynslös nog att tysta, demoralisera och knäcka andra, ockupera scener, jaga oliktänkande ut ur rummet? Det blir den utslagsgivande frågan. Vägen till makt kommer då att se helt annorlunda än den borde i en liberal, rättssäker demokrati.

***

Därför var det djupt omdömeslöst av demokraternas Nancy Pelosi, talman i representanthuset, att från sin plats i kongressen demonstrativt riva sönder ett exemplar av Donald Trumps tal till nationen. Hon borde ha vetat bättre. Hon borde ha upprätthålligt den värdighet Trump konsekvent söker sänka.

En god regel för alla i samhällsdebatten är att bedöma den egna sidans beteende utifrån frågan: Om det hade varit en motståndare som gjort samma sak, hur hade jag reagerat då?

Det ligger en farlig brutalitet och arrogans i gesten att riva sönder en motståndares ord, även om det bara är en misslyckad pr-kupp. Den symboliserar slutet för varje ambition att föra seriös debatt, vinna med argument och respektera medborgarnas egna omdömen. Det här är så mindervärdigt, tycks budskapet vara, att det inte ens borde finnas kvar.

Extra farligt blir det när både den som river och den som talat, representerar demokratiska, civilisatoriska institutioner som är större och har djupare rötter än de enskilda personer som sitter där för tillfället. Pelosis gest var en kapitulation inför Trumps egen logik, i kamp inte för de bästa argumenten, utan det mest effektiva hånet.

Ger man efter för lusten att bokstavligen slita i bitar papperet andras åsikter står skrivna på, gallskrika ut okontrollerad vrede, hota till tystnad, socialt straffa, fysiskt avlägsna, moraliskt diskvalificera andras existensberättigande i debatten, har man ingenting att hänvisa till längre, när andra agerar på samma sätt. De sociala medierna har obarmhärtigt avslöjat hur många av oss som är hycklare på den punkten. Upprörda när det passar, tysta när det passar.

Trumps fascistiska tendenser kan inte besegras i höst av dem som kopierar hans metoder. Han kanske inte vinner valet, det är sant – och fortfarande finns seriösa rörelser kvar inom både demokraterna och republikanerna. Men om ett maktskifte sker inom ramen för samma destruktiva sätt att se på debatt, samtal och mångfald som förde Trump till Vita huset, då triumferar han ändå.

Bli först att kommentera

Hur vore det med ett tack till invandrarna på svensk arbetsmarknad

Av , , Bli först att kommentera 3

Många invandrare arbetar sedan länge hårt som en så självklar del av välfärden, tjänstesektorn, industrin, att vi kanske inte tänker på det. Utan dem skulle mycket vi tar för givet inte gå att upprätthålla. Kommer inte fler framöver ser det problematiskt ut, skriver jag i den här krönikan.

*******************

Det ska sägas, att varken regeringens eller moderaternas senaste utspel om arbetskraftsinvandringen är så bakåtsträvande som man skulle ha skäl att befara. Båda betonar utan reservationer att arbetskraftsinvandring är viktigt för Sverige.

Januaripartierna S, Mp, C och L vill, enligt besked på onsdagen, tillsätta en utredning av regelverket, i syfte att värna det som fungerar bra, men motverka uppenbara missförhållanden. Avarterna som ska bekämpas handlar om missbruk av systemen, fusk, exploatering av deltidsanställda, organiserad brottslighet och människosmuggling.

Utspelet är en reaktion på det som moderaterna presenterade tidigare i veckan. Regeringsunderlaget vill på alla sätt signalera en beredskap att diskutera detta med oppositionen. Till och med en del formuleringar är snarlika.

”Sverige ska vara det självklara landet för drivna, företagsamma och strävsamma människor – från hela världen”, skriver moderaterna i sin presentation, ”men det svenska systemet utnyttjas av oseriösa aktörer samtidigt som högkvalificerad arbetskraft utvisas. De här problemen måste lösas.”

Den retoriska balansgången är gemensam för regeringen och moderaterna.

Januaripartierna vill bland annat stoppa kompetensutvisningarna, besluta om en anmälningsplikt för arbetsgivare när anställningsförhållanden förändras, införa försörjningskrav för anhöriga och utreda möjligheten till ett talangvisum ”för personer som har en utbildning eller yrkeserfarenhet som Sverige har stort behov av”.

Moderaterna är i sitt dokument inne på i huvudsak samma spår: Stoppa kompetensutvisningarna. Attrahera experter. Höja lönekraven så att de motsvarar en heltid, Och införa ett försörjningskrav för anhöriga.

Men det finns också skillnader. Moderaterna säger nej till s.k. spårbyten för asylsökande som fått avslag men söker arbetstillstånd. Januaripartierna vill istället, efter en kompromiss, undersöka om spårbyten i vissa fall bör underlättas som ett sätt att ta tillvara kompetens som redan finns i landet.

Förslaget från M att Migrationsverket ska kunna ”inhämta, lagra och söka bland biometriska data gällande alla personer som söker uppehållstillstånd i Sverige” borde väcka invändningar. Partiet vill även stoppa arbetskraftsinvandring av personliga assistenter.

Sådana skillnader till trots borde det finns förutsättningar för januaripartierna och moderaterna att samtala under ordnade former kring detta, med utgångspunkten att fusk ska beivras, system skyddas mot missbruk, men att arbetskraftsinvandring är något Sverige behöver mer av.

Det blir också ett test av moderaternas ärliga uppsåt i riksdagen. Lockar ett nytt samarbete med V och Sd mer än att, som M själva formulerar det, vårda en i grunden god reform?

***

Att underlätta en framtida personal- och kompetensförsörjning genom arbetskraftsinvandring är av avgörande betydelse för svensk välfärd och svenska företag. Det är ger både tillväxt och skatteintäkter. Fler, inte färre, behöver vilja komma hit för att arbeta. (En förutsättning för att det ska lyckas är förstås att det svenska samhället är tryggt att röra sig i och inte präglas av våld, gängöverfall, barnrån och bombdåd.)

Annars kommer inga ekvationer att gå ihop länge till. Det är märkligt att så mycket av debatten handlar om välfärden, utan att behovet av personal i verksamheterna, efter nästa stora demografiska skifte, lyfts fram mer.

Många invandrare arbetar sedan länge hårt som en så självklar del av välfärden, tjänstesektorn, industrin, att vi kanske inte tänker på det. Utan dem skulle mycket vi tar för givet inte gå att upprätthålla. Kommer inte fler framöver ser det problematiskt ut.

Men kollektiva misstänkliggöranden gör att de ofta bemöts av misstro och fientlighet. Hur vore det istället, åtminstone ibland, med ett tack för att ni finns här, vilken tur att ni kom, vad betydelsefulla era insatser är.

Bli först att kommentera

EU:s digitala investeringar måste gå till rätt saker, inte fåfänga prestigeprojekt

Av , , Bli först att kommentera 0

Europeiska investeringar i forskning, utbildning och infrastruktur för en starkare digital position är välkomna och nödvändiga, men måste gå till rätt saker, på rätt nivåer, skriver jag i den här krönikan.

***

Europeiska Unionens ledare har börjat drömma, igen, om ”digital suveränitet”. Det är, som om man tolkar det strikt bokstavligt, dömt att misslyckas. Digitaliseringen går inte att styra och planera på det sättet. Och EU:s framtidsmål bör fortsatt bygga på global handel och internationella samarbeten, inte självförsörjning bakom stängda gränser. Dyrt kan det bli också, om resurser slösas bort på ineffektiva prestigeprojekt och politiska symbolåtgärder som inte leder någonstans.

Men det är inte hela sanningen. Att Europa ska skapa sig ett IT-oberoende är en gammal ambition, som trots flera tidigare misslyckanden åter hamnat högt upp på EU:s dagordning.Sårad teknisk stolthet, försvagad konkurrenskraft, återkommande säkerhetsskandaler och nya geopolitiska hotbilder fortsätter att stressa.

Om inget görs riskerar Europa riskerar att tappa mark under 2020-talet på viktiga områden som artificiell intelligens, cybersäkerhet, 5G och globala kommunikationsplattformar. Det gäller såväl mjuk- som hårdvara. Att halka efter där är att gradvis förlora makt, hamna i beroendeställning och hotas av utpressning.

EU har därför skäl att oroa sig för dagens situation. Europeiska forskare och företag har det senaste halvseklet stått för viktiga innovationer och genombrott – ofta såddes fröna här – för att sedan se initiativ tas över, förädlas och förvandlas till globala fenomen av andra. Det riskkapital som finns i USA är överlägset det som finns i Europa.

Politiska ledare i Frankrike och Tyskland, liksom EU-kommissionens nya ledning, efterlyser en europeisk strategi för att hämta in det försprång USA haft länge och även Kina börjat få. Det talas exempelvis om att skapa en variant av den europeiska flygplanstillverkaren Airbus även för artificiella intelligens och molntjänster.

Det väcker lätt pinsamma minnen till liv om tidigare fåfänga förhoppningar om att stimulera fram egna europeiska motsvarigheter till Google, Facebook, Amazon och Microsoft – bolag EU senare istället sökt tvinga in i europeiska regelverk för konkurrens och skatter.

Men framför allt handlar de nya ambitionerna om investeringar.

I agendan för framtidens Europa som EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen presenterade förra året var en av huvudpunkterna att ”rusta Europa för den digitala tidsåldern.” I syfte att skapa europeiska It-teknikjättar vill hon se europeiska satsningar på bland annat ”blockkedjor, högpresterande datorsystem, kvantdatorteknik, algoritmer och verktyg för att möjliggöra datadelning och dataanvändning.”

Det, skrev hon, ska hjälpa fram ”lösningar på samhällsproblem, allt från hälsa och jordbruk till säkerhet och tillverkning.” Respekt för integritet och rättssäkerhet ska också prägla det arbetet, underförstått i kontrast till Kina och USA. Det är ingen dålig utgångspunkt. Men den rymmer också fällor.

***

Tyson Barker skrev häromveckan en intressant artikel för Foreign Policy om de fyra punkter han ser där EU:s strategi bygger på felaktiga antaganden:

1. Att innovationer kan kommenderas fram fram med offentliga eller statliga investeringar, från centralt håll. Det kommer inte att fungera för EU, den här gången heller.

2. Att Europa ser sig som pressat i en kamp mellan USA och Kina, medan det i själva verket är Europa och Kina som är varandras motpoler när det gäller demokratiska värderingar, konkurrens, rättssäkerhet, transparens och mänsklig värdighet. EU borde satsa på att vinna över USA på sin sida i den konflikten, anser han.

3. Att många är fixerade vid tanken på att Europa behöver sitt eget Silicon Valley, istället för att pragmatiskt satsa på sakernas internet och praktisk industriell tillämpning av IT-teknik som en europeisk styrka.

Och 4. Själva begreppet ”digital suveränitet” är lite suspekt. Det kan leda i auktoritär riktning och till överdriven statlig kontroll.

***

Det är relevanta invändningar, som bör finnas med i det fortsatta arbetet inom EU. Europeiska investeringar i forskning, utbildning och infrastruktur för en starkare digital position är välkomna och nödvändiga, men måste gå till rätt saker, på rätt nivåer. De får inte slösas bort i återvändsgränder.

Bli först att kommentera

Coronaviruset en övning i både lugn och krisberedskap

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi kan vara säkra på är att förr eller senare kommer en pandemi som på allvar förtjänar beteckningen katastrofal. Då måste världssamfundet, och enskilda länder som Sverige, både institutioner och allmänhet, vara förberedda på rätt sätt. Lördagskrönika om vikten av att undvika panik och hysteri, men samtidigt bygga upp en effektiv krisberedskap.

***

Att ge sig hän åt panik och undergångsstämning, kan vara en destruktiv men stark lockelse. Även i de lugnaste av tider, kanske framför allt i de lugnaste av tider, spanar ögat intensivt efter faran som ska riva idyllen i trasor. Det är ibland som om vi inte står ut med, inte litar på, en vardag där det mesta fungerar ganska bra och problem går att hantera. Minsta tecken tolkas lätt som ett tecken på att allt snart kommer att raseras.

Därför står, gång på gång, känslan av en kollaps för dörren även i rika och välorganiserade länder. Den fyller uppenbarligen flera behov.

Paniken fungerar som ursäkt för vrede, aggressioner och auktoritära krav. Om katastrofen sägs hota minskar tålamodet med nyanser, kritiska invändningar, följdfrågor, förnuft och sans. Sånt finns det ju inte tid till, när apokalypsen just rider in i ett moln av damm.

Att yttra tvivel om katastrofens sannolikhet eller nödåtgärdernas rimlighet blir då nästan ett förräderi mot allas överlevnad. De som inte överväldigas av ångest, utan hellre vill fokusera på konkreta, gripbara problem och hur de kan lösas konstruktivt, blir per definition suspekta. För tänk om…

Så vinner de som är mest rädda, mest skrupellösa, mest otåliga eller mest långtgående, medan tvivel och eftertanke stigmatiseras.

Det är ett dystert mönster i samhällsdebatten, på flera områden. Känslan av akut, total fara blir ju lätt en ursäkt för att släppa på spärrar.

Med det vaga hotet om undergång som ursäkt och lockelse kan många orimliga krav, kontraproduktiva beslut och gigantiska överord motiveras, som annars skulle framstå som lite löjeväckande. Apokalypsen säljer och engagerar. Det gör att intressen av många olika slag hellre blåser upp än avdramatiserar en situation.

Varför skulle vi i det moderna samhället på den punkten fungera annorlunda än våra historiska föregångare? Var tid har sina märkligheter, sina villfarelser.

***

Allvarliga problem uppstår dock när en överdriven undergångsstämning pressar ledande samhällsinstitutioner och makthavare att fatta formella beslut i samma anda. Mot bättre vetande. Som psykologisk eftergift. Insatser utformade för att bekräfta en panik, tenderar att bli symboliska, kortsiktiga och auktoritära.

Och kanske ännu värre: När bubblan spricker och vargen uteblir, har själva språket förvanskats och devalverats. Tilltron till viktiga samhällsinstitutioner minskar på ett allvarligt sätt. Nästa gång lyssnar betydligt färre på varningsrop och rekommendationer. Man vill inte låta sig vilseledas på nytt.

En cynism inför hela samhällsapparaten, alla dess företrädare, inklusive oss i medierna, hotar att ta över för lång tid framåt. Det vore ett dåligt utgångsläge för all framtida krishantering.

***

Mot den bakgrunden, vikten av att hitta en balans mellan bevarat lugn och rejäl krisberedskap, ska hanteringen av coronaviruset ses. Med tanke på de misstag som begicks i Sverige när svininfluensan var aktuell för ett decennium sedan, då inte alla höll huvudet kallt, har också svenska aktörer ett extra ansvar att agera rationellt den här gången.

Coronaviruset har hittills haft ett milt förlopp för de allra flesta drabbade. Många har inte ens vetat om att de smittats. De relativt små dödstalen, givet spridningen, har stabiliserats. Den övergripande situationen har inte förvärrats mer än förväntat. Experter försöker snarare tona ner hotet än överdriva det.

När världshälsoorganisationen WHO:s kriskommitté på torsdagen, efter ett över fem timmar långt möte, beslutade att beteckna viruset som en ”internationell fara för människors hälsa” var det snarare av praktiska och politiska skäl, än som uttryck för verkligt nödläge. Begreppet nödläge är missvisande. WHO:s löpande riskbedömning är betydligt mer återhållen än en del rubriker i etablerade medier och mytspridning på nätet kan ge sken av.

Även i Sverige, där ett första fall konstaterats, behåller myndigheter och forskare lugnet och tror inte på något värsta-scenario. För panik och katastrofkänsla finns i dagsläget inga skäl.

Samtidigt har virusets oklara ursprung och hittills mycket snabba spridning över världen tvingat fram omfattande, nödvändiga försiktighetsåtgärder. Det är en tankeställare. Så här omedelbart kan ett virus spridas. En normal situation handlar det inte om. Osäkerheten om huruvida viruset muterar vidare, och vad det i så fall får för konsekvenser, väcker också oro. Och skillnaden är stor mellan olika länder när det gäller hur väl förberedda och utrustade sjukvården är för epidemier av det här slaget. Det försvårar bedömningen av riskläget.

Nu prövas alltså en både lokal, nationell och global krishantering, utan att (ännu så länge) ett verkligt nödläge föreligger. Det blir mycket att utvärdera efteråt.

Hur kan massiva, sakliga informationsinsatser vinna över desinformation och hysteri i en digital tid? Förmår myndigheter fatta beslut som är relevanta, effektiva, förebyggande och proportionerliga, utan att falla för ett offentligt tryck på symbolåtgärder?

Hur kan allmänhetens förtroende för integriteten och professionaliteten hos ledande institutioner värnas? Hinner forskare och läkemedelsindustrier med att möta ett plötsligt förvärrat hot? Hur fungerar det internationella hälsosamarbetet i praktiken?

Tar en totalitär regim som den i Kina sitt ansvar när det gäller att lämna korrekta uppgifter?

Även om just den här virusfaran förhoppningsvis snart klingar av, är det sådana frågor som nu måste besvaras. Vi kan vara säkra på är att förr eller senare kommer en pandemi som på allvar förtjänar beteckningen katastrofal. Då måste världssamfundet, och enskilda länder som Sverige, både institutioner och allmänhet, vara förberedda på rätt sätt.

Bli först att kommentera