När två änglar gick på vattnet utanför Norrbyskär

Det här är elfte delen i min krönikeserie ”Västerbottens minnen”.

***

”Ring i himlens klockor!”, skrålade det plötsligt, möjligen en aning sluddrigt, från den tioårige pojkens mun: ”Här är jubelfröjd/ Ty en syndare till Gud vändt om.”

De måste ha blivit förbluffade, missionsförbundarna, när så mycket hände på en gång i samband med söndagsutflykten till ön Kvisslan, dit församlingen rest för familjeaktiviteter.

I samma veva som pojken börjat yra, såg de nämligen till sin häpnad två vitklädda änglar gå fram långt ute över vattnet och försvinna bakom norra udden av S:t Helena.

Efteråt rådde ”full uppståndelse”, berättade sågverksarbetaren Pär Lindgren (1902-1980) i sina efterlämnade ”Minnen från Norrbyskär” (som gavs ut 2002 i bearbetning av Gudrun Norstedt). Alla talade om ”något övernaturligt som hänt”.

***

Historien utspelade sig för ungefär hundra år sedan, under Norrbyskärs storhetstid. Vad som är skröna, vems skrönan i så fall var och vad som faktiskt hände, den helgen, är vi väl lite fria att spekulera kring.

Men jag väljer att tro på Pär Lindgrens version. Enligt den, så var de vita änglarna på vattnet han och kompisen Yngve, som paddlade sig fram stående med varsin planka under fötterna. Och det var en kvarglömd, halvfull vinflaska på stranden som fått den unge grabben att brista ut i psalmsång och märkligt tungomålstal.

Så här ska det ha gått till:

Pär och Yngve skulle ta sig ut till S:t Helena. Men eftersom kamraterna redan åkt hade de ingen båt den dagen. Så de gick, uppfinningsrika som man var på den tiden, till brädgården, tog varsin ställningsplanka – det var brädor ”som stabbläggarna använde då de bar virket upp på stabbarna” – och la dem i vattnet. ”

Plankorna var, mindes Pär, 7,5 centimeter tjocka, 28 centimeter breda och 7 meter långa. ”Vi tog av oss byxorna och skorna”, berättade han vidare, ”strumporna och kavajen knöt vi ihop till ett knyte så det blev som en ryggsäck. Den tiden hade vi skjortor av vit bomullsväv och kalsongerna var försedda med band att knyta om smalbenet.”

Med två andra, mindre plankor i händerna som paddel gav det sig iväg, vita till klädseln och till synes stående på vattnet. Det gällde att koncentrera sig och hålla balansen, men de hade prövat metoden tidigare och visste att det skulle fungera. ”Plankan var i regel under vattnet, bara spetsen längst fram och bakåt syntes något”.

För människor som betraktade dem på långt avstånd, exempelvis från strandkanten på Kvisslan, gick det förstås inte att se sådana detaljer.

När de åkte hem med kamraterna på kvällen tog de med ”plankorna på släp” bakom båten och ställde tillbaka dem. ”Det var liksom en oskriven lag att vi skulle vara rädda om virket”.

Och så fick de höra om missionsförsamlingens sensationella upplevelser, och anade vad som låg bakom.

Det enda Pär och Yngve inte kunde förklara var det där med den tioårige pojkens plötsliga psalmsång.

Men de sökte upp honom och, skrev Pär, ”när vi lirkade med honom så talade han om att han gått efter stranden på upptäcktsfärd och då hittat en vinflaska som inte var riktigt tom. För att få veta vad den innehöll så smakade han på innehållet, och det var så pass gott tyckte han att allt åkte ner.”

Pojken blev helt enkelt, konstaterade Pär, ”på snusen”, men bad ”på död och pina”, att storpojkarna inte skulle skvallra. Det gjorde de inte och berättade inte heller något om sin egen färd på plankorna över vattnet.

För som Pär avslutar sin anekdot, en av många fantastiska i boken:

”Vi tyckte att de som fått se änglar gå på vattnet skulle få behålla sin tro på att under fortfarande kan ske. Vi hade haft en god och trevlig helg.”

***

Det hade varit en söndag att minnas, för de som trodde och för de som tvivlade. Änglar kan anta många former.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.