Glänta på fönstret till annat än corona också

Allt får inte bara handla om coronaviruset dessa dagar. Då står vi inte ut, trots det stora allvaret. Reducera oss inte till bara medicinska objekt. Påminn oss även om allt det andra, som utgör livet, som gör oss till människor, som får oss att längta till nästa dag. I den processen lär vi oss mycket nu som vi bör komma ihåg även när det så småningom blir medicinskt ansvarsfullt att lätta på restriktionerna igen, skriver jag i den här lördagskrönikan.

****

”Jag älskar vårarna”, skrev Göran Tunström i tänkeboken Under tiden (1993), ”de där dagarna när man hittar årets första spade gömd i vedboden. Stövlarna man tömmer på vinterns döda flugor, lukten av svart jord man sparkar upp med klacken”.

Hos Selma Lagerlöf, i Gösta Berlings saga (1891), spritter ”vårens lustiga andar” som ”ålar i bröstet” påskaftonens morgon. Och medan rovfågeln, kusin Kristoffer, sitter ”förfrusen, ruggig och grå” i kavaljersflygeln, glittrar sten och mylla utanför. Jorden, den stora modern, börjar leva ”yr som ett barn”. Det ringer som tusen stormklockor: ”Lust och glädje, lust och glädje! Kommen är han, den leende vår.”

På Gunnar Ekelöfs näverbit i Non Serviam (1945), ”kommer våren över Lappland/ så fattigröd/ som ville man be Gud bevara sig/ för köld och ljus./ Den står som kallbrand över åsarna”.

Konstantin Paustovskij mindes i memoarboken Ungdomsår (1947) de ovanliga, underbara vårarna i Kiev, som alltid började när ”Dnjepr svämmade över”, när de klibbiga popplarna slog ut på Bibikovskij-bulevarden och när ”vågor av svalka” från ”hundraåriga trädgårdar” stömmade ut på gatorna med doften av det första, späda gräset.

Karin Boye skrev i sin debutsamling, Moln (1922), en dikt om vårens väntan – temat hon skulle återkomma till fler gånger – där slutraderna lyder:

”Allt är som förr – likväl är allt förbytt,/ Sällsamma gåtfullhet över tingen!”

I Maria Wines första bok ”Vinden ur mörkret” (1943) finns en mångtydig dikt med vår- och skogstema:

”Brinnande buskar blommar om våren/ och skogsbottnen blånar som himlen själv./ Gode Gud, om hoppet inte fanns,/ om skogsbottnen upphörde att blomma,/ om himlens otaliga stjärnor upphörde att blinka/ vad skulle då uppehålla livets bål!”

När Malin på Tangen, i Astrid Värings sista roman ”Trollkona” (1956), efter en lång vandring med vintersvultna kor och får upp mot fjället, äntligen sitter ensam, trött och nöjd vid det grova bordet i den enkla säterstugan, kan hon nästan höra tystnaden utanför. Så mättad är den: ”Av vår, av skogsdoft som strömmade in genom den öppna dörren, av hemligt kämpande liv”.

Och i Sista brevet till Sverige (1959), den avslutande delen av Vilhelm Mobergs Utvandrar-serie, är det 15 april 1861, svartmyllan jäser av fruktbarhet och sådden närmar sig i trakterna runt Chisago Lake:

”Karl Oskar Nilsson, ägare till det äldsta nybygget vid sjön, gick och harvade åkern, där han skulle så sitt vårvete. För första gången följde han sina nya parhästar i arbete. (…) Duvor, ängslärkor och sparvar följde troget harvstråken över åkern och högg med kvicka näbbar efter maskarna som harven rev upp.”

Så kommer sonen springande med beskedet från handelsboden att inbördeskrig brutit ut i deras nya hemland.

***

Bredvid min säng hemma har jag en bokhylla där jag samlat mina käraste böcker. Läsupplevelserna som betytt mest eller verk jag för tillfälligt sysselsätter mig med intensivt. När jag slår upp ögonen, är tanken, ska bokhyllan inga en känsla av välbehag, givande tankar och meningsfullhet. Böcker som, hur relevanta de än må vara, inger ångest, får stå i en annan hylla….

Ur den första hyllan hämtade jag citaten ovan. Om våren har väl alla författare skrivit åtminstone några ord, tänkte jag. Man kan nog slå upp vilken bok som helst. Jag testade.

Allt får inte bara handla om coronaviruset dessa dagar. Då står vi inte ut, trots det stora allvaret. Vi behöver, som människor och samhälle, glänta på fönstret till våren också. Andas in och andas ut, upptäcka ljuset som återvänt, lyssna till flyttfåglar och grus.

Det är inte en att avskärma sig från en brutal verklighet, det är att hämta ny kraft, och vårda en annan del av vår hälsa.

Alla är det inte förunnat. Inte de som sliter i vården, under svåra förhållanden och enorm press. Men även de som på olika sätt tillhör riskgrupper, eller har nära anhöriga i farozonen, vädjar: Låt oss få tänka på något annat, då och då, ge oss en chans att glömma rädsla, oro och ovisshet en stund. Reducera oss inte till bara medicinska objekt. Påminn oss även om allt det andra, som utgör livet, som gör oss till människor, som får oss att längta till nästa dag.

Att hålla insikten vid liv, att de nödvändiga restriktionerna nu trots allt är av övergående natur, kan stärka disciplinen. I den processen lär vi oss mycket om oss själva.

***

Idrottsnördar fördjupar sig nu i gamla klassiker på nätet. Matcher, lopp och tävlingar som lyser i minnet. Musikfantaster tar som aldrig förr del av utlagda konserter som ett sätt att hålla ut i väntan på att mötas live. Scenvänner har fått chansen att kika i arkiven hos åtminstone några teatrar. Litteraturälskare söker sig tillbaka till inspelade författarsamtal från tidigare arrangemang.

Och dessa ersättningar har tjusning och bildningsvärde. Framför allt är det välkommet att fler arkiv äntligen digitaliseras.

Men jag tror att många efter bara några veckor i arkivsurfandets och återblickarnas tillvaro, börjar känna att det ensamt blir futtigt i längden. Att bara minnas. Att endast bada i nostalgi. Att fastna i ett slags permanent veterantour. Att uteslutande ta del av sådant som redan ägt rum. Utan att se nya klassiker skapas.

Det går inte att ersätta det ovissa och nerviga i händelseförlopp inom kultur och idrott, där vi inte vet utgången.

Det gör vi klokt i komma ihåg, då det så småningom blir medicinskt ansvarsfullt att lätta på restriktionerna igen och vi kan titta tillbaka på månader av social distansering som vi kämpade oss igenom med disciplin, hänsynstagande och omdöme tillsammans. Vi är skapande varelser, som njuter av ovissheten, när facit inte finns, när allting fortfarande är öppet.

***

Jag går till min hylla, om fredagskvällen och tar fram Wislawa Szymborskas översatta dikter:

”Tack ska du ha, mitt hjärta,/ att jag är vaken nu igen/ och att det på en söndag/ under mina revben/ pågår vanlig rusningstid.”

Inget coronavirus i världen kan förbjuda oss känslan av vår.