Skälet till att svenska linjen i coronakrisen inger förtroende

Det krävs en balans mellan olika perspektiv. Och ingen är ensam expert på den balansen. Det finns i den här krisen inga allvetande hjältar, inga självklara auktoriteter, utan bara många hjältar och delexperter. Att de som vill gå längst åt olika håll – drastiska nedstängningar eller omedelbart återställd vardag – blir besvikna är oundvikligt, skriver jag i den här krönikan.

***

I många situationer, när något händer som plötsligt ställer mycket på sin spets, och det inte finns några givna, enkla lösningar, känner man att det inte är rätt personer, inte de mest omdömesgilla och genomtänkta, som befinner sig i ansvars- och beslutspositioner. Att man skulle vilja plocka in andra, som har en bättre helhetssyn och förmår balansera många olika aspekter mot varandra.

Till en god beredskap hör också att rätt personer getts mandat att leda, så att kompetensen är hög när krisen kommer. Vilken dålig tajming, tänker man annars, att krisen skulle slå till i ett skede när ledningsberedskapen var svajig.

Men hittills, utifrån den samlade bild som går att bedöma, är intrycket att motsatt läge råder i den svenska coronahanteringen. Varje presskonferens förstärker bilden av att den svenska linjen (som inte skiljer sig så mycket från omvärlden som det ibland framställs, men som ändå existerar) bygger på ärliga, balanserade och sammanhängande analyser, utan tunnelseende, panik eller likgiltighet. Framför allt utan starka ledares behov av att få till protokollet att de gått lite längre än andra.

Det är förtroendeingivande att de som befinner sig i ansvariga positioner utstrålar ett visst mått av ödmjukhet inför det faktum att en kris som denna inte tillåter några enkla eller drastiska genvägar. Alexanderhugget är lätt att formulera i teorin, men nästan alltid omöjligt att genomföra i praktiken. Läget är komplicerat, osäkert och mångtydigt – med det som utgångspunkt måste man välja väg, hur frustrerande det än kan vara.

Jag är i vanliga fall allergisk mot alla former av nationalpatriotism på temat att Sverige är ett föredöme i världen på ditten och datten. När den svenska självbilden blir övermaga, ofta både arrogant och okunnig om det som finns utanför gränserna, får den mig att koka. Det sker rätt ofta.

Men för en gångs skull, kring just de här frågorna, känner jag en lust att försvara ett slags svensk hållning.

Som många andra tror inte heller jag att det någonsin kommer att gå att med säkerhet utvärdera vilka strategier som lyckats bäst i olika länder när de gäller att hantera smittspridningskurvan, när alla faktorer vägs in.

Utfallet till slut, när viruset haft sin gång, blir sannolikt ungefär likartat i de flesta med varandra jämförbara länder, givet att alla, även Sverige, arbetar med olika former av restriktioner i syfte att bromsa spridningen tillräckligt för att ge vårdsystemen tid att bygga upp ny kapacitet och hantera en akut belastning.

Föreställningen att någon enskild åtgärd skulle kunna helt stoppa viruset och ge ett land chans att fullständigt vänta ut det, är verklighetsfrånvänd. Ingenting tyder väl på det. Det blir nog mer de förutsättningar som redan fanns på plats i form av resurser, beredskap, sjukvårdssystem, välfärdssystem, arbetsförhållanden, näringslivsstrukturer och annat som avgör hur optimal ”kurvan” i efterhand bedöms ha blivit och hur många liv som kunnat räddas.

Om det är så talar mycket för att den svenska linjen – att spara de mer långtgående åtgärderna tills de har störst effekt och utgå från att inget samhälle orkar vara helt nedstängt under många månader – har ett antal andra fördelar ur ett folkhälsoperspektiv, ur ett demokratiskt perspektiv och ur ett ekonomiskt perspektiv.

Det kan ju faktiskt vara så att de olika virusexperter som citeras alla har fog för sina synpunkter, även när de är inbördes oense, men att coronakrisen helt enkelt är en mycket större och mer komplex fråga att hantera än någon enskild disciplin eller några på sina specialområden framstående experter, eller auktoritära världsledares egon, förmår att ensamt omfamna.

Allt handlar inte om smittspridningen, det finns fler kriser att ta hänsyn till – psykisk ohälsa, övrig vårdsituation, missbruk, misshandel, ekonomi, social sammanhållning. Men ingenting kan heller, i rådande läge, helt isoleras från frågan om virusets utbredning. Att rycka på axlarna är att svika på alla områden. Det krävs en balans mellan olika perspektiv. Och ingen är ensam expert på den balansen.
Alla medborgares skiftande erfarenheter och insikter behövs för en samlad bild. Även de som är starkt kritiska mot fattade beslut. Deras kritik har givetvis skärpt uppmärksamheten på brister i Sveriges väg, och bidragit till att vakenheten blivit större och helheten blivit bättre, utan att de för den sakens skull har fått precis som de velat.

Det finns i den här krisen inga allvetande hjältar, inga självklara auktoriteter, utan bara många hjältar och delexperter. Beslutsfattarna måste lägga pusslet med många, ibland motstridiga bitar. Att de som vill gå längst åt olika håll – drakoniska nedstängningar av allt eller omedelbart återställd vardag – blir besvikna är oundvikligt.

Vad som inger trygghet är att ledande positioner just nu verkar innehas av personer som förstår att rikta blicken även bortom det egna fältet, och inte vill koncentrera sig på enbart en aspekt eller fly till extremt förenklade rekommendationer, som ger en falsk bild av handlingskraft och auktoritet.

Om det här visar sig bli den balanserade, nyktra folkrörelsedemokratins stund – inte för att coronakrisen blir mildare här, den svåraste fasen väntar ännu, utan för att helheten av åtgärder och problemfomuleringar kanske blev mer välavvägd – så hoppas jag att många kommer ihåg det efteråt.