Låt löftena om solidaritet gälla även barnen i flyktinglägren

Av , , Bli först att kommentera 0

Coronaviruset sprids nu bland de tiotusentals människor som sedan lång tid och under miserabla förhållanden sitter fast i flyktingläger på de grekiska öarna.

Hjälparbetare rapporterar om en humanitärt mycket svår situation och vädjar om hjälp från omvärlden.

Möjligheten att upprätthålla hygien och vidta skyddsåtgärder för att begränsa smittan bland de asylsökande är nästan obefintlig. Lägerinvånarna lever ihopträngda på små ytor, saknar det mesta och lider under många andra sjukdomar.

Tillståndet i lägren har varit oförsvarligt länge. Bristen på vård, personal och mediciner var alarmerande redan före virusutbrottet. För coronahotet finns ingen som helst beredskap. Den medicinska katastrof som många befarat och varnat för är bara en tidsfråga om inte omvärlden agerar utan dröjsmål.

I synnerhet Europeiska Unionen har en moralisk skyldighet att hjälpa till med en fullständig evakuering av flyktinglägren på de grekiska öarna och se till att de asylsökande fördelas under ordnade förhållanden mellan medlemsländerna.

Men inte bara på kort sikt, det som nu planeras som en reaktion på smittspridningen, utan permanent. Lösningen kan inte vara att skicka asylsökande vidare till nya, slutna läger. Hela systemet måste istället avvecklas och asylrätten återställas.

I väntan på det, och en sådan politisk kraftansträngning i Europa, är det minsta man kan begära att de över tusen ensamkommande barn som befinner sig i lägren verkligen räddas därifrån.

Att ett antal av EU:s medlemsländer förbundit sig att ta emot dem, och att de första redan fått lämna lägren, är senkommet men lovvärt. Sorgligt nog hör Sverige inte till dem som hjälper till med det.

Den svenska regeringen har konsekvent frånsagt sig det ansvaret. Istället för att bidra till en lösning av den katastrofala situationen, vill Sverige nöja sig med att bidra till humanitära insatser av mer begränsat slag. Det är att fly undan en moralisk skyldighet.

Ska ordet solidaritet, flitigt använt den senaste tiden, betyda någonting på allvar, måste EU agera för att permanent avveckla de humanitära katastrofer flyktinglägren utgör. Och Sverige borde åtminstone ställa upp på att ta emot några av de ensamkommande barn som riskerar att gå under där.

Ös på med massiva direktstöd till drabbade företag

Av , , Bli först att kommentera 0

Ska så många jobb och välfungerande företag som möjligt kunna räddas genom den här krisen måste regeringen ösa på med massiva statliga direktstöd till dem som nu kämpar för ren överlevnad. Det måste gå snabbt, göras obyråkratiskt och få kosta enormt mycket under en begränsad tid. Utan krusiduller och onödiga omvägar, skriver jag i den här krönikan.

***

Allt fler når fram till samma slutsats nu: Ska så många jobb och välfungerande företag som möjligt kunna räddas genom den här krisen måste regeringen ösa på med massiva statliga direktstöd.

Det måste gå snabbt, göras obyråkratiskt och få kosta enormt mycket under en begränsad tid. Utan krusiduller och onödiga omvägar. Även om statsskulden ökar rejält och statsfinanserna efteråt kommer att vara ansträngda, och en del insatser går även till dem som egentligen inte borde bli föremål för stödet, är det ett pris värt att betala.

Så extremt pressat är läget i en lång rad branscher och för många av de företag som bär upp svensk arbetsmarknad och samhällsekonomi. Lämnas de åt sitt öde, kommer inte resurserna att räcka särskilt länge för den vård och omsorg som krävs, under resten av den här pandemin och inför eventuella framtida, liknande kriser. Och det kommer inte att finnas några arbetsplatser att återvända till för dem som staten nu tar ökat ansvar för vid coronarelaterade permitteringar och uppsägningar.

De närmaste veckorna och månaderna handlar för otaliga drabbade företag inte om tillfälliga sparkrav, försenade intäkter och jobbiga neddragningar, utan om ren överlevnad.

Beslutsfattarna är förstås fullt medvetna om vad som står på spel. Insatserna som regeringen och riksbanken beslutat om hittills, för att värna jobb och hotade verksamheter, har varit snabba, noggranna och rejäla.

Utöver stödet till kommuner och regioner, har det bland annat handlat om tillfälligt slopad karensdag, nya regler för korttidspermittering,  statlig sjuklöneansvar, sänkta sociala avgifter, rabatt för hyreskostnader, extra stöd till kultur och medier, möjligheter att skjuta upp skatteinbetalningar och omfattande låne- och kreditgarantier.

Dessutom har riksbanken förklarat sig beredd att gå mycket långt för att via stöd åt banksystemet och köp av värdepapper hjälpa till att hålla ekonomin igång.

Allt detta har varit genomtänkt och berättigat. Vid djupare kriser av det här slaget blir det också tydligt vilken styrka som finns i ett land där ett konkurrenskraftigt, fritt näringsliv, starka fackföreningar, generell välfärd och robusta socialförsäkringar förstärker varandra. Stimulanser, krisåtgärder och ansvarstagande uppgörelser finns då delvis redan inbyggda i systemet, och kan få effekt snabbare och mer träffsäkert än i länder som saknar motsvarande trygghetssystem.

Men de stödpaket som presenterats i Sverige de senaste veckorna kommer trots det inte att räcka. Och delvis är de konstruerade på ett sätt som blundar för det akuta läge småföretag – inte minst inom tjänstesektorn – hamnat i. Rationella i teorin, men otillräckliga i praktiken.

Coronakrisens följdverkningar skiljer sig fundamentalt åt från regelbundet återkommande finans- och konjunkturtapp.

Jämförelser görs gärna mellan finanskrisen för ett drygt decennium sedan och coronakrisen i dag. Men problemen då hade sina rötter i politiska felbeslut, kraschade finansmarknader och många länders ihåliga statsfinanser, vilket fick konsekvenser för en annars ofta ganska stark realekonomi. Coronaviruset slår nu direkt på realekonomin, i flera olika led samtidigt och blixtsnabbt.

När efterfrågan nästan helt uteblir för ett företag, som en följd av införda restriktioner, eller när en verksamhet i praktiken ställs in, då har lån, uppskjuten skatt (med hotande räntefälla) och andra stöd av liknande slag begränsad relevans.

Även bankernas vilja att faktiska agera som regeringen och riksbanken önskar kan överskattas. Kredit- och lånevägen via bankerna kan visa sig bli krånglig och utdragen. I synnerhet för mindre företag utan stora marginaler och finansiella muskler.

Traditionella stimulanser av ekonomin är inte heller det som behövs mest just nu (den fasen kommer senare), när delar av samhället och det sociala livet är fysiskt nedstängt.

Problemet nu är inte brist på pengar hos konsumenterna, eller en tekniskt motiverad strukturomvandling, utan att vissa företag inte längre får eller kan nå sina kunder överhuvudtaget, eller att viktiga internationella leveranskedjor brutits upp.

För verksamheter som hamnat i ett hopplöst dilemma av det slaget hjälper varken uppskjutna kostnader, lån eller konsumtionsstimulanser. De behöver få hjälp att överleva under en mycket begränsad tid, några brutalt förlorade månader som är ofrånkomliga undan om smittbekämpningen ska bli framgångsrik. Men de blir konkurrenskraftiga och produktiva snabbt igen när vårdläget tillåter att restriktionerna lättar.

Att tvinga dem i konkurs eller kreditfällor av specifika coronaskäl, skulle bli långt dyrare för Sverige, med allvarliga och långsiktiga konsekvenser genom hela samhället.

Självklart finns det bland dem företag som var på gränsen att få ge upp redan innan corona, och inte är konkurrenskraftiga. Såna exempel finns i alla näringar. Men de är så relativt få i sammanhanget att det inte har någon större betydelse för hur tillfälliga, akuta stödinsatserna organiseras.

Nästa steg i den ekonomiska krisbekämpningen måste bli ett ökat inslag av mycket omfattande direktstöd från staten till i grunden livskraftiga företag. Tveka inte – ös på.

En farlig väg – säg nej till regeringens begäran

Av , , Bli först att kommentera 0

Demokratin, med sina beslutsvägar och arbetssätt, ska och kan fungera fullt ut även i akuta situationer. I synnerhet när djupgående frihetsinskränkningar planeras. Kapitulera inte för en auktoritär logik. Det som var rätt innan krisen är rätt även nu. Står inte demokratin pall i ett sådant här läge, står den snart inte pall överhuvudtaget, skriver jag i den här krönikan.

***

Som Expressen rapporterade redan på fredagskvällen har regeringen begärt stöd från oppositionen för en lagrådsremiss som ska ge regeringen rätt att med snabba, långtgående beslut kringgå riksdagen i bekämpningen av coronavirusets spridning.

Enligt förslaget som redovisats skulle den nya ordningen gälla fram till september 2020. Grundtanken är att kraftigt ökade maktbefogenheter för regeringen på de folkvaldas bekostnad skulle göra krisarbetet mer effektivt. Lite mindre demokrati för lite hårdare tag.

Riksdagen bör säga nej till förslaget. Av både praktiska och principiella skäl.

Ingenting hittills tyder på att den parlamentariska processen varit någon bromskloss i Sveriges hanteringen av krisen. Regeringen har inte i något skede redovisat att viktiga förslag skulle ha stoppats på grund av det.

Både regeringspartier, samarbetspartier och de flesta oppositionspartier har tvärtom uppvisat en mycket konstruktiv, ansvarsfull hållning de senaste veckorna, med en stor öppenhet för att låta beslutsprocesser gå i högsta tempo.

Stefan Löfvens uppträdande i rollen som statsminister har också varit balanserat, återhållsamt och förtroendeingivande. Han har inte sökt utnyttja situationen, eller det nya opinionsstöd en akut kris vanligtvis ger sittande regering, för andra syften än de som har med coronasituationen att göra.

Det vore synd om regeringen skulle stressas till att byta strategi nu.

Att överhuvudtaget anföra det parlamentariska läget, med debatter mellan folkvalda, som ett potentiellt problem, när det gäller möjligheten att fatta radikala beslut på kortast möjliga tid, är att ställa helt fel fråga.

Demokratin, med sina beslutsvägar och arbetssätt, ska och kan fungera fullt ut även i krissituationer. I synnerhet när djupgående frihetsinskränkningar planeras. Det är då demokratins styrka – förankring, debatt, beprövade beslutsprocesser och kontinuerlig granskning – ska tas till vara, inte packas undan.

Vägval med stora återverkningar på samhället, vare sig de går i restriktiv till tillåtande riktning, måste ha en demokratisk förankring.

Sverige står av allt att döma inför ytterligare, medicinskt välmotiverade nedstängningar av samhället den närmaste tiden. Ingenting tyder på att det demokratiska beslutsfattandet i riksdagen skulle vara ett hinder, om åtgärderna bedöms vara nödvändiga för att ge den pressade vården mer tid till behandlingar och resursuppbyggnad.

Att kräva undantagslagar med coronakrisen som argument, är att försöka lösa ett problem som inte finns, med metoder som garanterat kommer att skapa andra problem och underminera rättsstaten för lång tid framöver.

Förslaget som nu förbereds går inte lika långt i upphävandet av grundläggande demokratiska principer som krisarbetet i en del andra europeiska länder.

Men det går åt fel håll, i onödan och på lösa grunder.

Kanske går det att hitta en mellanväg, med vetorätt och andra begränsningar av regeringens handlingsutrymme av det slag moderaterna krävt. Men bevisbördan ligger i så fall på regeringen, inte på riksdagen.

Att kapitulera för en auktoritär logik med coronakrisen som skäl vore ett avgörande misstag, på kort som lång sikt. Förskjut inte gränserna i den riktningen. Det behövs inte för att vidta de åtgärder som smittbekämpningen kräver, och de tvivel om demokratins handlingskraft som göds kommer att missbrukas i andra syften, förr eller senare.

Det som var rätt innan krisen är rätt även nu. Står inte demokratin pall i ett sådant här läge, står den snart inte pall överhuvudtaget.

Bara för värken, sa Tea, skulle vi haft 1,25 kr i dagslön

Av , , Bli först att kommentera 0

Det här är tolfte delen i krönikeserien ”Västerbottens minnen”.

***

Bara för benvärken, sa Tea Sjöström, Örträsk, när hon mindes sina år i bagarstugorna på 1920- och 30-talen, skulle vi ha haft 1:25 kronor i dagslön.

Det var så mycket de fick på den tiden, för 14 timmars jobb.

Större var inte ersättningen till dem som kämpade med degstöpan, mjölet, kavlarna, rallrarna och elden, från femtiden på morgonen till sjutiden på kvällen.

Först mot slutet av 1940-talet, efter andra världskriget, kom en löneförhöjning för tunnbrödens trotjänare. Då fick de 2 kronor och 50 öre i dagpenning.

Många gånger, berättade Tea, som själv kavlade medan hennes kompis rallrade, ”var det kallt och ruggigt att stiga upp vid fyratiden på morgonen och i mörker ge sig till bagarstugan som kanske låg 3-4 km bort.”

Men bakas skulle det, om hösten och våren. Tunnbröd och kornbröd, i bagarstuga efter bagarstuga, så det räckte för flera månader framåt.

500 tunnbröd om dagen hann de med ibland. En 75 kilos mjölsäck kunde bakas upp. Då, konstaterade hon, ”fick man inte vara lat”. Även om hällen kunde värma ryggen när det drog som kallast.

Teas Sjöströms hågkomster finns återgivna på en sida i den rika byaskriften ”Något om Örträskbygden” från 1978.

Där nämns även Signe Jonsson, som fram till sin död 1975, 80 år gammal, ”hann göra ett 60-tal säsonger i bagarstugan.” Det var, som så mycket av det som bar upp vardagen, ett hantverk för livet.

Och i samma skrift skildrar Irma Edlund sitt arbete med tunnbrödsbaket. Det började ju alltid redan dagen innan, med att ordna ved och mjöl:

”Senare på kvällen tänder jag en brasa i bakugnen samt gör klart för stöpning. 25 liter mjölk blandat med vatten, som skall vara varm, hälls i en stor balja, där rågsiktsmjölet rörs ner, så det blir en tunn deg. Sist tillsättes jästen som har fått stå i lite vätska och fräsa.”

Den stöpan stod sedan över natten, och tidigt nästa morgon tändes elden åter på hällen. Från stuga till stuga, årstid ut och årstid in.

Recepten kunde skilja sig åt mellan byarna. Fattas annat. Det är med tunnbrödet som med pölsan som med hemslöjden som med folkmusiken, att en del lokala hemligheter, den lilla detaljen som förvandlar det ordinära till kult, vårdas ömt och hålls nära hjärtat.

Men grundhantverket, arbetet från brasa till bröd, var detsamma runt om i bygderna.

Bagarstugornas slit och finesser blev en viktig tradition i Västerbotten, och ett kulturarv många fortsätter att värna och utveckla än i dag.

Som Ella Nilsson skriver i ett av sina brev till Torgny Lindgren (”Maten. Hunger och törst i Västerbotten”, 2003):

”Jag kan också längta efter nybakt tunnbröd, bakat i en riktig bagarstuga där bakugnen eldats med björkved. Sotet från björkveden ger en extra krydda. Den längtan kan bli så stark att jag fuskar hemma och i min vanliga Husqvarnaugn gör en variant av samernas matsäcksbröd gaahko.”

***

Bagarstugornas värld är en av Västerbottens många rottrådar. Små, enskilda minnen, bortglömda livsgärningar. Man kan börja nysta nästan var som helst, där människor verkat. Tillsammans formar de en gemensam erfarenhet att knyta an till när allvaret knackar på. En erfarenhet av vad tillvaron kan kräva ibland. Ordet samhörighet kommer till pass. Ingen syns helt ensam. Saknas någon fattas helheten.

Västerbotten är ett län där människor samlas från väldigt olika bakgrunder. Infödda, återvända, inflyttade.

Rottrådar från byn i Lappland, från staden vid kusten, från ett flyktingläger i Syrien, går ner i en västerbottnisk mylla, och börjar omslingra varandra med tiden.

Den myllan utvecklas i takt med nya insikter, men förblir ändå unik i sin sammansättning. Den är öppen för alla, men existerar som något eget även när den förändras.

***

När något hotas till sin existens, eller plötsligt betyder allt, får vi syn på det. Just dessa dagar har jag känslan av att vi återupptäcker tusentals olika aktiviteter och insatser, i det lilla och i det stora, civilt och offentligt, som bär upp vår vardag. (Jag hoppas att det snart också ska gälla europeiskt samarbete och internationell solidaritet, i ett skede när krisen underminerar båda.)

Här uppe råder, i medicinskt avseende, ännu något av lugnet före coronastormen. Åtminstone vid en jämförelse med Stockholm, eller med flera andra länder i Europa.

Men även i Västerbotten går många som redan är drabbade. Inte minst människor som nu måste frukta för sin försörjning, för arbetsplatser och företag, föreningar och projekt, hantverk och butiker, ibland hela livsverk.

Så mycket att sakna, om det försvinner.

Och på samma gång vårdinrättningar som rustar för ytterligare påfrestningar för en sliten, underbetald personal, vars löner och utrustning torde bli ett av samhällets gemensamma prioriteringar snabbt när detta är över. Låt minnet bli långt, som Malin Rönnblom skrev här på ledarsidan i gårdagens tidning.

En vardag av stjärnor avtecknar sig. Västerbotten är ett märkligt län i det avseendet, att kontrasterna är så starka, och ändå är alla länets miljöer nu högaktuella: Fjällvärldens skidanläggningar och universitetets föreläsningssalar. Den lilla sjukstugan och det väldiga NUS. Glesbygd och urbana centrum. Små tjänsteföretag och tunga industrier. Stora restauranger och små caféer. Slöjdbutiker och IT-specialister. Bönder och spelutvecklare. Lokala cykelbud och nationella omlastningscentraler. Konstnärliga campus och ridstigar i skogen. Den lilla källarklubben och de legendariska hockeylagen. Fria konstnärer och prestigefyllda institutioner.

Alla förutsätter de varandra, i ett uthålligt samhälle. Krisen avslöjar en del hycklare, men föder framför allt hjältar.

Krisen väcker också ett slags kollektiva minnen till liv, av öden och erfarenheter ur bygdernas historia, som vi har ett ansvar att vårda. Nu visar det sig, hur viktigt det är att många skriver ner, gestaltar, uttrycker och diskuterar sina erfarenheter, och lämnar det i arv.

I skriften om Örträskbygden skrev Greta Jonsson i sitt förord att berättelserna där bygger på “vad människor ännu minns om den tid, som egentligen ligger ganska nära, men som på grund av den snabba utvecklingen på alla områden verkar oändligt avlägsen”.

Plötsligt verkar de nära igen, Tea, Signe, Irma och de andra som frös och svettades om vartannat i trånga bagarstugor.

Hur kan vi hjälpas åt för att rädda och bära den västerbottniska mångfalden genom stormen? Så att så många som möjligt av dem som drabbas hårdast har något att börja om med efteråt.

Vi står inte ensamma inför det som väntar, utan har dem som var med förr att gå till, för råd, varningar och hopp.

En diktatur hör inte hemma i EU

Av , , Bli först att kommentera 0

Det handlar om maktbefogenheter som ska kallas vid sina rätta namn: diktatoriska. Viktor Orbán gör att frågan om uteslutning av Ungern ur unionen måste väckas på allvar, skriver jag i den här krönikan.

***

Hur svårt det än är att låta bli, får vi inte stirra oss blinda på coronakrisen. Inte dygnets alla timmar. Vi behöver lämna en gnutta utrymme över till försvaret av grundläggande fri- och rättigheter också.

För de är under attack, som sällan förr, mitt framför näsan på oss. Även i det vi med rätta accepterar som ett tillfälligt, nödvändigt ont – dramatiska inskränkningar av människors rörelse-, mötes- och handlingsfrihet – lurar djävulen, som så ofta, i detaljerna.

Det är så lätt att vänja sig gradvis, när en ofrihet växer fram.

Därför måste alla vänner av det öppna samhället vaka på flera olika fronter. Låt inte tillfälliga, medicinskt motiverade akutåtgärder – som vi bär tillsammans i solidaritet med vården och riskgrupper – efteråt stelna till något permanent, som vi inte tar oss ur efteråt. Låt inte auktoritära strömningar använda kampen mot smittspridningen som täckmantel för egna, långtgående antidemokratiska systemskiften.

I Sverige, där politiska ledare och myndigheter hedervärt nog våndats över tanken på att stänga ner vardagslivet helt, är kanske inte den risken så stor. Men det räcker med att titta ut över några av EU:s medlemsländer för att se friheten och mångfalden skrumpna.

I Ungern, under premiärministern Viktor Orbáns styre, avskaffas nu demokratin med coronakrisen som ursäkt.

Processen har pågått länge, med systematiska attacker på civilsamhälle, kulturliv, medier, lärosäten, rättssystem och minoriteter. Läget har varit akut under flera år. Men coronakrisen verkar bli det som, åtminstone för en tid, förvandlar Ungern till EU:s första diktatur.

I måndags röstade parlamentet igenom lagändringar som ger Orbán rätt att på obestämd tid styra genom dekret och åsidosätta annan lagstiftning. Val och folkomröstningar ställs in. Långa fängelsestraff hotar personer, exempelvis kritiska journalister, som av regimen anses sprida felaktiga nyheter om coronaviruset – en regel som öppnar för omfattande, godtyckliga angrepp på yttrandefriheten.

Så fullföljs den urholkning av demokratin som redan pågått flera år. Det handlar om maktbefogenheter som ska kallas vid sina rätta namn: diktatoriska.

Viktor Orbáns styre hör efter detta inte hemma i det europeiska samarbetet.

Konsekvenserna kan inte längre utebli, om unionen ska bevara sin trovärdighet i frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter. EU:s ekonomiska stöd till Ungern måste äntligen frysas. Och därefter, vid oförändrad situation, bör frågan om uteslutning väckas på allvar.