Vem var hon, sömmerskan ”lill Maria” i Näsland, Bjurholm?

När man efter bästa förmåga söker föra ett hantverk vidare är det som om generationer av föregångare finns med och hjälper till, hejar på och granskar. De bor i våra händer, det är en del av deras erfarenheter, grepp och lidelser vi försöker uttrycka, skriver jag i den trettonde delen av krönikeserien ”Västerbottens minnen”.

***

Jag lyssnar till det första majregnet och nålbinder på en mössa i rött ullgarn. Den ska få storlek 59,5 och gå i ett av mina favoritstygn, som kan förkortas med formeln 1+TL+2. Det blir ett tätt mönster, men med viss stretch kvar. Kallt nog är det i Umeå, för att mössan ska hinna komma till användning på någon cykeltur redan i vår.

Framför mig på skrivbordet ligger en stor hög av böcker från stadsbibliotekets magasin, avdelningen Rötter, Västerbotten. I dem vimlar det av okända hantverkare och hemslöjdare från förr. Jag kan läsa om dem timmar i sträck.

Utan sådana böcker, och människorna i dem, som förädlade och slet för livet och brödet, skulle jag aldrig ha lärt mig att hobbynålbinda, eller ens kommit på tanken att försöka. Vår livskvalitet var deras kamp. Tacksamheten finns i varje stygn.

***

Vem var hon, sömmerskan ”lill Maria” i Näsland, Bjurholm, som ska ha dragit runt mellan gårdarna i byn under senare delen av 1800-talet och sytt på beställning? Hade hon en specialitet, vad tänkte hon om sitt liv?

Någon levnadstecknare lär hon aldrig få. Det är inte längre möjligt att lyfte henne i helfigur ur glömskan, där hon göms som tusentals andra av dåtidens hantverkare och slöjdare.

Men hon är ändå inte helt osynlig. Hon har uppenbarligen dröjt kvar som ett vagt, envist avtryck i nedärvda minnen. Tillräckligt för att omtalas när de gamla i Näsland så småningom började sammanfatta vad de visste.

Även om hon bara nämns på en rad i bygdekrönikan ”En treklöver i Bjurholm. Näsland, Ängesåker, Björknäs” som kom ut 1988 efter ett gediget studiegrupparbete och som jag bläddrat i under Valborg, är det en rad jag fastnar vid:

”Från 1800-talets senare del berättades det att en kvinna som kallades ”lill Maria” gick i gårdarna och sydde. Vem denna kvinna var är nu svårt att avgöra.”

Det räcker ju. Ibland är det frågor man vet aldrig går att besvara som fängslar mest i bygdernas förflutna. De lämnar öppet för något som kan skärpa blicken för andra sammanhang och låta oss upptäcka var fotspår kom ifrån och vart de leder, trots arkivens tystnad. Skuggan som faller in i bildens utkant.

Jag inbillar mig att den västerbottniska litteraturtraditionen, även den biografiskt färgade, utvecklats i ett samspel mellan det som gått att ta reda på och det som förblivit oåtkomligt för allt utom den skapande fantasin.

Den som ständigt står redo att fylla i sånt som fattas, lägga till ansikten, konflikter och röster och som med hjälp av litteraturens, teaterns, musikens, filmens eller konstens många knep kan frambesvärja ett förgånget vi anar utan att veta säkert.

Inlevelsen och ingivelsen är också en väg till erfarenhet. Om källorna vore fullständiga, om varje svar gått att belägga, hade berättelserna torkat ut.

Så ”lill Maria” i Näsland, och hennes många systrar och bröder med liknande öden, väntar på sina konstnärliga uttolkare, och flämtar i källorna tillräckligt starkt för att det ska höras.

De studiecirklar, hobbyforskare och pensionärsgrupper som skriver bygdernas och byarnas minnen, sår fröna till framtidens prisade kultur, i synnerhet när de lämnar kvar utrymme för det ovissa.

I en berättarnas, folkteaterns och hantverkarnas kommun som Bjurholm slår de fröna rot snabbt och kraftfullt.

***

Sömmerska var ju ett yrke kvinnor tidigt fick lov att utföra i Sverige. Det blev ett slags vägröjare under första halvan av 1800-talet för skråväsendets avskaffande och utgjorde en form av småföretagande som pekade framåt mot 1900-talet. I den historien förtjänar även sömmerskorna på den norrländska landsbygden ett kapitel.

När Catrine Ljadas på 90-talet kom ut med sin studie ”Bjurholmskvinnors företagsamhet från sekelskiftet till mitten av 1950-talet”, som utställning och sedan som bok, framhävde hon i en intervju med VK att hon var särskilt imponerad av sömmerskornas tuffhet och styrka:

”De var ofta änkor med fem-sex små barn och på något vis fick de lära sig att sy för att kunna försörja familjen.”

För oss i dag fyller de också en annan funktion. De suddiga, ännu kommersiellt och politiskt oexploaterade öden som bygdeskrifterna gömmer, känns ibland som motståndsfickor när den moderna kändiskultens epok blir för befängd.

De är inte artificiella, och har inte heller gått att fördärva, paketera och instrumentalisera. De står inte till förfogande för propagandister eller kvartalsspekulanter. De bildar en frizon av bevarad värdighet.

Kanske är det därför just kulturskapare gärna letar sig dit och låter fantasin ta vid där de givna svaren upphör.

Men kanske är det också därför som så många hantverkare, på professionell nivå såväl som hobbynivå, känner deras närvaro i händerna på ett alldeles speciellt sätt.

Den är inte förknippat med särskilda namn, utan med konkreta, ibland svåra, handgrepp, verktyg, material och traditioner.

***

När man efter bästa förmåga söker föra ett hantverk vidare är det som om generationer av föregångare finns med och hjälper till, hejar på och granskar.

De bor i våra händer, det är en del av deras erfarenheter, grepp och lidelser vi försöker uttrycka. När det inte lyckas, när man slarvar eller fuskar, kan det kännas som att man bryter ett förtroende.