Det kan sluta med att hela januarisamarbetet kraschar

Tre frågor om Las-utredningen och januariavtalet:

1. Varför blir det sånt bråk om arbetsrätten först nu, har inte januaripartierna redan kommit överens i den frågan?

– Ibland krävs många ord för att dölja en konflikt. Ju hårdare konflikt, desto fler ord. Prata den trött bara, tills de blir distraherade av något annat. Vinn tid, förhala, förvilla, förvanska, förbrylla. Sir Humphrey hälsar så gott.

Man bakar helt enkelt in motsättningarna i en väldig deg av lagom lösa formuleringar, så att kantigheter inte längre syns.

Många hyllade politiker är som sockerbagaren i staden. De bakar stora, de bakar små, de bakar några med socker på.

Går det så går det. Kanske hinner man rentav avgå med den äran, beundrad för glasyren, innan någon blir hungrig, tar första tuggan och biter sönder tanden.

Punkt 20, om moderniserad arbetsrätt, var en av de längsta i januariavtalet mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna från 2019. Det krävdes en stor deg för att rymma samtliga partiers krav och samtidigt dölja att de spretar åt motsatta håll.

Få av de 73 punkterna var så viktiga för att uppgörelsen skulle komma till stånd, och samtidigt så lätta att tolka på flera olika sätt.

Partierna var aldrig nära att komma överens, men chansade på en ”det där får vi snacka allvar om senare”-lösning. Det vill säga, de lovade en utredning med minst sagt tänjbara direktiv.

Nu är utredningen här. Nu går det inte att skjuta upp länge. Nu har det blivit dags att tugga. Aj!

***

2. Vad handlar konflikten mellan partierna om?

– Under punkt 20 står det:

”Arbetsrätten moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls. Arbetsrätten ska ge företagen flexibilitet och skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar.”

Ambitionen är god. Men partierna kan inte enas om vad orden betyder.

Socialdemokraterna toktrycker nu, med stöd av fackföreningarna, på ”balans” och ”skydda”, medan centerpartiet och liberalerna, med de små och medelstora företagens perspektiv som prioritet, går all in på ”anpassas” och ”flexibilitet”.

Avtalet säger uttryckligen att Las ”ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna” och att förslag ska läggas som innebär lägre kostnader för mindre företag vid uppsägningar. Men det säger också att ”rättssäkerhet och skydd mot godtycke ska upprätthållas.” C och L lyfter i stöd till utredningen fram det förstnämnda. S tar i sitt motstånd fasta på det sistnämnda.

Det som gör konflikten ovanligt tillspetsad är slutraderna under punkt 20, där det otvetydigt görs klart att om inte parterna själva kommer överens ska Las-utredningens förslag bli lag.

Helst vill man att fack och arbetsgivare blir eniga. Men annars väntar lagstiftning, lovar C och L. Att köra över LO är dock otänkbart för S, som därför söker hitta ett sätt att underkänna utredningen genom att hävda att den inte följt angivna direktiv. På det sättet ska S slippa behöva bryta formellt med avtalet från 2019. Mjuk deg var ordet.

***

3. Hur slutar det?

– För C har flexiblare arbetsrätt varit ett profilkrav länge. Med punkt 20 ansåg man sig ha triumferat och avgjort frågan. Därför kan knappast Annie Lööf tillåta att S nu förödmjukar centerpartiet i ett maktspel där processen segas ut så länge att ingenting händer före nästa val. Men vart ska C vända sig om avtalet faller?

Liberalernas ledare Nyamko Sabuni, som inte är någon större vän av januarisamarbetet, kan se det här som en ursäkt för att börja söka en friare position i regeringsfrågan inför nästa val. Men vill hennes partiaktiva det, när alternativet är ett högerkonservativt läger?

Stefan Löfven kan inte ignorera LO. Det är svårt att se hur det skulle gå till. Men utan förankring i mitten saknar S ett eget, realistiskt regeringsunderlag. M, KD och Sd är tillsammans större än de rödgröna. S-ledningen riskerar därför hela sitt maktinnehav för åratal framåt om den jagar bort C och L.

Svår prestige låser frågan från flera håll. Om inte arbetsmarknadens parter hittar en kompromiss kan det här i värsta fall sluta med att mittensamarbetet kraschar, eller börjar avvecklas, någon gång under nästa år.