Högern inte mogen att regera landet
Det konservativa lägret orkar inte hålla stilen. Fasaden av ansvarstagande och ledarskap från pandemins inledning rämnar. I stressen över stagnerande opinionssiffror tar destruktiva instinkter över.
Coronakrisen visar sig vara en för svår fråga för åtminstone sverigedemokraternas och kristdemokraternas nationella ledningar att hantera.
Jimmie Åkessons besynnerliga krav på att en enskild tjänsteperson, statsepidemiolog Anders Tegnell, ska få sparken är ett sätt att driva politik som känns igen från Sd:s förebilder ute i världen och ger en föraning om hur en regering skulle tvingas uppträda som styrs direkt eller på nåder av sverigedemokraterna.
Det alternativ som moderaterna och kristdemokraterna förbereder, pö om pö, bygger helt på Sd:s starka opinionssiffror, och på en förhoppning om att de tre tillsammans ska nå egen majoritet vid nästa val. Åkessons utspel blir därför en påminnelse om att högern inte är mogen att regera landet.
Ebba Busch gjorde sig, för sin del, skyldig till ett övertramp när hon under söndagskvällens partiledardebatt i Sveriges television anklagade regeringen för att “med berått mod” tillåtit en stor smittspridning i samhället.
Det är en formulering man skulle förknippa med ett anonymt konto på sociala medier snarare än en partiledare med anspråk på att bli statsråd i en ny regering.
Busch försöker kleta dödssiffror på politiska motståndare, men avviker därmed från vad hon hävdat under tidigare faser av coronakrisen och undviker det faktum att ansvaret för misslyckandena att skydda äldreomsorgen i Stockholm faller även regionalt och på många partier, inklusive hennes eget.
Desperata försök att få tag i svansen på aggressiva kampanjer som nu vill revidera historien om den svenska coronastrategin är möjligen ett effektivt sätt att vinna uppmärksamhet, men är inte trovärdigt som oppositionsstrategi och meriterar inte för anspråk på att få ta över makten.
En regering måste ha ork att med viss tröghet stå emot plötsliga utfall, både från den egna sidans aktivister och från andra. Sakfrågor, inte stämningslägen, bör vara vägledande.
Att bära upp ett ansvarstagande över tid är något helt annat än att poppa upp med invektiv när det passar. Det är en insikt som givetvis även sittande januaristyre bör ha när det kommer till uppträden på yttre vänsterkanten. Den som regelbundet kantrar lynnigt vid tillfälliga vindskiftningar i samhälldebatten, är inte mycket att hålla i handen under en hel mandatperiod.
Och erfarenheterna hittills av Ulf Kristerssons tid som moderat ordförande är tyvärr att han – trots en beskedligare, seriösare och sakligare ton – med viss fördröjning tenderar att ansluta sig till de positioner högerdreven på Twitter anvisar. Ur dammet de stampar upp brukar moderatledaren, som vill bli statsminister, en stund senare besvärat kliva fram.
En regeringsbildares personliga egenskaper kan uppfattas som sympatiska, men det räcker inte om regeringsalternativet som helhet bottnar i något annat.
***
Den svenska strategin, som blev känd under det begreppet under coronakrisens första månad, handlade om att undvika en panikartad, total nedstängning av samhället och istället vidta åtgärder för fysisk distansering och bromsad smittspridning som var långsiktigt hållbara och inte medförde andra, allvarliga konsekvenser för folkhälsan.
I det syftet förbjöds bland annat större folksamlingar, inskränktes resandet, uppmanades hemmaarbete, stängdes gymnasieskolor och universitet, avråddes från många aktiviteter där spridning riskeras och infördes strängare regler för exempelvis restauranger.
Det var en aning mer frihetlig hållning än vad många andra länder förmådde, med hela folkhälsan, inte bara coronaviruset, i centrum. Men den innebar utan tvekan ganska långtgående inskränkningar för medborgarna, och var alltså aldrig någon strategi för ökad smittspridning. Att oppositionen börjar ansluta sig till den vulgärmyten är oroande.
En av symbolfrågorna blev, inte minst i utländska medier, att Sverige undvek att stänga ner grundskolorna. Att skolorna förblev öppna var ett av de beslut som etablerade begreppet den svenska linjen internationellt.
Att regeringen här inte heller tillgrep auktoritära åtgärder för att tvinga fram en spektakulär lockdown, som skulle ha sett handlingskraftig ut på ytan, men skördat andra offer i det tysta, provocerade också de som ville se mer hårdföra tag.
Sverige har i huvudsak fått rätt på punkten om skolorna, och många andra länder tvingas nu ge upp sina mest extrema strategier i förtid. Hos dem väntar snart en debatt om vilka drakoniska metoder som verkligen var rättfärdiga, när de som farit illa under dem äntligen får komma till tals.
Debattörer och politiska ledare som fått fel angående lockdowns söker därför att blanda bort korten om vad som varit den svenska strategin. Och det underlättas förstås av att Sveriges linje vanställts i omvärlden, när tendensiösa rapporter sökt måla upp stora kontraster som egentligen inte funnits.
Jag kan för egen del, som ingående följer medierna i Tyskland och Sverige, men också privat hör vittnesmål från vardagslivet i båda länderna, konstatera att det för tyska läsare och tittare varit väldigt svårt att få en samlad bild av den svenska strategin och det svenska samhällslivet under coronakrisen, och tvärtom, lika svårt för svenska läsare/tittare att riktigt förstå hur situationen ser ut i praktiken vid en större nedstängning av samhället i vissa tyska delstater.
Extremer konstrueras som inte riktigt finns, och siffror blandas ihop som inte har med varandra att göra. Slutsatser dras om coronakrisen i ett skede när många månader av den ännu återstår. Det finns inga skäl för Sverige att kröka rygg under en kortvarig medial dramaturgi av det slaget.
***
Sverige har två stora misslyckanden att svara för, även vid en internationell jämförelse: Äldreomsorgen i vissa regioner skyddades alldeles för dåligt, vilket förklarar de höga dödssiffrorna och var tvärtemot den uttalade svenska strategin, och testverksamheten har kommit igång på tok för sent. Där har flera andra, jämförbara länder lyckats avsevärt bättre.
Kritiker har också fått rätt på en annan punkt: att de svenska myndigheterna inledningsvis och i för hög grad tonade ner den förväntade omfattningen av pandemin, och därigenom gjorde att allvaret i situationen inte stod klart för många.
För det kommer ett politiskt ansvarsutkrävande, hjärtpunkten i varje demokrati, att bli nödvändigt, efter att utredningar i detalj slår fast vad som gick snett när.
Men en föga vågad gissning är att många – inom både regering och opposition, men också i hela samhällsdebatten – kommer att tvingas till självkritiska slutsatser, inte bara när det gäller den tillfälliga krishanteringen, utan också efter decennier av vårdpolitik som lett att en nödvändig beredskap saknades.
Coronakrisens hundratals olika aspekter, medicinska, ekonomiska, demokratiska, kommer att diskuteras i åratal framöver – på alla nivåer – och det bör välkomnas. Det här är inte den sista pandemin. Krismetoderna såväl som den långsiktiga beredskapen måste förbättras så att vi inte hamnar i samma farliga och godtyckliga kaos en gång per decennium under resten av 2000-talet.
Den övergripande svenska linjen kommer i vissa avseenden att framstå som en förebild, och de svenska misslyckandena kring äldreomsorgen och testerna att lyftas fram som avskräckande exempel. Så sammansatt lär facit bli. Andra lär står inför motsvarande självrannsakan, med positiva som negativa erfarenheter.
Därför kommer stämningsläget i debatten att växla åtskilliga gånger till beroende på vilka frågor som står i centrum, och det finns ingen anledning för någon sida till vare sig triumf eller undergångskult.
Av regeringar och politiska ledare har man rätt att kräva ett ansvarstagande, som varken fastnar i dogmatism eller löper med varje aggressiv strömning när det passar. Det måste finnas stadga. Behovet av ett sådant ledarskap, hos de styrande och hos oppositionen, blir ännu större när en allvarlig ekonomisk nedgång ska hanteras.
Mot den bakgrunden framstår det som ett allvarligt misstag att delar av det konservativa lägret i Sverige plötsligt söker vinna coronapoäng med våldsamt anklagande, oseriösa, till synes godtyckliga utspel om den svenska strategin, utan samband med tidigare, egna ställningstaganden och utan andra syften än att haka på ett drev.
På det sättet undergräver man även den sakliga kritik som varit och är berättigad. Allt blir lite solkigt.
Så kvalificerar man sig inte för rollen som framtida regeringsbildare.