När bybor ställde upp och doktorn hann fram för att rädda Folke till livet

Det här är femtonde delen i min krönikeserie ”Västerbottens minnen”

***

Det var vanligt förr, att anhöriga eller grannar, de som orkade, fick bära sjuka människor på ryggen mil efter mil, ibland genom väglöst land, för att nå läkare.

Och efteråt, bära dem hem igen.

Någon annan råd fanns inte, när det var bråttom och fattigt.

Vid livsfara mobiliserades hela byar för att klara transporten. Väntan på besked hur det gått kunde bli lång och svåruthärdlig för de som stannade kvar. Kanske var det värst att inte få följa med.

Både fötternas och tålamodets erfarenheter har präglat Norrland långt in modern tid, mer än övriga Sverige.

En som ständigt lyfte fram minnen från äldre länsbor, om dramatiska räddningsaktioner och tunga bördor till fots och häst, var Gustav Rosén.

När han skrev i VK, när han debatterade i riksdagen, när han agiterade på folkmöten och när han senare som landshövding arbetade för att så kallade enkronesvägar skulle byggas till hjälp åt isolerade byar och gårdar.

”För att råda bot på den nöd, som hotar arbetare och småbrukare i Västerbotten”, sa Rosén i ett norrländskt valtal på 1920-talet, ”synas intet medel vara effektivare än att statsmakterna först och främst lösa kommunikationsfrågorna”.

Och i sina memoarer berättade han om hur människor i fjälltrakterna själva, efter det lilla bidraget från staten, ”med liv och lust grep sig verket an att bygga framkomliga vägar”.

Allt för slippa den ”tröstlösa framtidsutsikt med slit och umbäranden” som avsaknaden av vägar innebar.

Det man bör ta fasta på mest Gustav Roséns och andras insatser på området, är beredskapen att lyssna till förtvivlade upplevelser, förmedla krav och föra kärva insikter vidare. Mycket handlade om sammanfatta okända röster från tusentals möten och samtal i utsatta miljöer.

Lärdomen i efterhand, för oss som reser runt i Västerbotten nu, är att allt startade med engagemang och vittnesmål underifrån, som till slut nådde den nationella offentlighet i vilken Norrland så länge saknade plats.

Trycket från småbygderna, långt från makt och privilegier, gjorde de politiska kampanjerna möjliga att föra till framgång.

Där, i samtal och rop, formulerades det som senare blev reformer och beslut med andra undertecknare.

I deras anda, alltså byarnas, drivs också dagens norrländska krav på infrastruktur och service, i en ny tid, men fortfarande långt från etablissemangen.

En annan, lika viktig, slutsats att vårda är hur nästan sagolikt mycket som faktiskt hänt under det senaste seklet. Framsteg, investeringar, infrastruktur och förbättringar, som man varken bör ta lätt på eller glömma ursprunget till.

***

I den utsökta byaskriften ”Boken om Byssträsk” från 1986, resultatet av ett treårigt studecirkelarbete, läser jag om hur det var förr i tiden, vid sjuktransporter eller när medicinsk hjälp måste hämtas.

Ibland fick de sjuka, som sagt, bäras långa sträckor, och när det skulle bära av med häst till Lycksele, gällde det att många ställde upp.

Som den gången då 18-åriga Nanna Nilsson, på Bastunäs, fick svåra magsmärtor strax efter midsommar 1927 och det snart stod klart att blindtarmen brustit. Mamman förstod att nu var det allvar. Sedan gick det undan. Byaskriften berättar:

”Pappan, Janne, satte igång att göra en bår. Under tiden for äldsta brodern över till Byssträsk för att skaffa bärhjälp. Det var Nicke, Signar, Helge samt hennes bröder Georg och Elmer, som ställde upp för att bära. Oskar Persson var också med. Så samlades man på Bastunäs, lade den unga flickan på båren och så vandrade man åtta kilometer över skogen till Lillsele. Där inväntade man turbilen som gick från Lycksele till Umeå.”

Men ingenting gick enkelt på den här tiden. Efter ett tag fick bilen motorkrångel, och det dröjde flera timmar innan en ny kunde ordnas. Stoppet innebar att man inte hann fram i tid till Tvärålund, där tåget skulle ha tagit Nanna vidare till Umeå. Istället fick man gasa mot Spöland. Dit hann man med god marginal, men då var Nanna i så dåligt skick att en äldre dam som såg henne beslutade att ringa lasarettet i Umeå direkt och säga åt dem att vänta vid Öbacka station med en bår för den sjuka flickan.

”Så lastades hon på och åkte ned till Umeå lasarett och fick sin blindtarm opererad. Efter tolv dagar var det klart för hemfärd och det gick ungefär på samma sätt. Då bars hon till Öbacka station, tog tåget till Tvärålund, for med turbilen därifrån till Lillsele och så var Byssträskborna där för att bära hem Nanna till Bastunäs.”

Trodde ni att historien tar slut där? Nej då, inte i Byssträsk.

För på bärturen hem från Lillsele ”fick Oskar en svår tandvärk, och när de kom till Nannas hem skulle det bjudas på kaffe. Pappa Janne hade en egenhändigt tillverkad tandtång, och med denna drog Signar ut tanden på Oskar, som för övrigt blev svärfar till tanddragaren. Han gifte sig nämligen med dottern Svea.”

Byssträsk, vilken sjujäkel till by.

***

På vintern 1922 såg det illa ut när Emmy och Gottner Jonsson, båda 28 år gamla, väntade sitt första barn.

En barnmorska hade hämtats från Granö. Men, står det i byaskriften, ”då pojken skulle födas, konstaterade man, att hon inte skulle kunna klara av detta. Då var det till att hämta läkare i Lycksele, en resa fram och tillbaka på åtta mil och den skulle då givetvis ske med häst.”

Som alltid var förutsättningen att flera hjälptes åt. För att hämta doktor Engström i Lycksele krävdes ett rent stafettlopp. Edvard Jonson körde första sträckan, till Lillsele, Axel Nilsson andra sträckan till Karonbo och Gustav Långström sista biten till Lycksele. Och så samma väg tillbaka, med Engström som medpassagerare.

Stressen, hetsen, allvaret, när ett liv stod på spel. Hästarna fick jobba.

I synnerhet Axel Nilssons häst var känd som en ”våldsam springare” och doktorn konstaterade när han klev av i Lillsele inför sista sträckan till Byssträsk, att det vad ”den snabbaste skjuts han någonsin fått”.

Den här gången slutade det lyckligt, men inte med stora marginaler. Ekipaget kom fram i sista minuten och doktorn började direkt att undersöka pojken. Han tog honom då, mindes en som var med, ”kring fotlederna och slängde honom några gånger bakom sin rygg och så småningom började parveln att andas. Efter blötande ömsom i kallt och varmt vatten kvicknade han till.”

Så räddades pojken, Folke Hanefjord, till ett långt liv i den svenska och västerbottniska handikapprörelsens tjänst. Han blev en av de otaliga folkrörelsehjältar som var med och förändrade by, kommun, län och land genom ett långvarigt och träget engagemang i konkreta sakfrågor, utifrån egna erfarenheter.

***

Folke Hanefjord var, det framgår av återblickarna, en slitvarg och eldsjäl, frisspråkig och debattglad. Med mångåriga förtroendeuppdrag inom bland annat Neurologiskt handikappades riksförbund och Folkpartiet.

Han kämpade för de funktionshindrades resemöjligheter i länet, för bättre färdtjänst och för det uppskattade projektet med handikappridning i Lycksele. Jordbrukspolitik hörde också till hans hjärtefrågor.

In i det sista diskuterade han lokal-och landstingspolitik, handikappfrågor, socialpolitik, vårdköer och äldreomsorg, bland annat genom egna texter i VK och VF. Han lade sig i, han tyckte till, han fanns på plats.

När Folke Hanefjord gick bort i februari 2005, 83 år gammal, skrev hans vänner inom Neurologiskt handikappades förbund ett minnesord i VK:
 
”Folke var under alla år i handikapprörelsen en tillgång för oss i många olika frågor. Han satt med i arbetet för färdtjänsten, vägverket, hjälpmedel och andra stora intressepolitiska frågor i Västerbottens län. Som samarbetspartner i olika sammanhang var Folke en tillgång med ett stort kunnande. Folke var också alltid den som tog stort ansvar för sina medlemmar i föreningen i Lycksele. Han värnade om de små grupperna och den enskilda medlemmen i föreningarna. Han ville också, trots sin ålder, alltid ta vara på ungdomarna i föreningarna och ordnade aktiviteter för alla åldrar. Folke såg alltid möjligheterna även om hans sjukdom innebar att förutsättningarna inte alltid var de bästa. Han höll modet uppe hos alla och planerade för framtiden (…) Trots sin sjukdom gav han oss alltid många skratt och underbara och betydelsefulla stunder.”

Det var också Folke som 1986 formulerade förordet till boken om Byssträsk. Vi har velat, skrev han där, ”spegla utvecklingen genom berättelser om arbete, glädje och sorg. I detta har vi försökt att levandegöra många personligheter, som var och en på sitt sätt representerar de människor som skapat byn och dess historia.”

***

Vägarna som präglade Västerbotten under 1900-talet blev många – fysiska, politiska, intellektuella och andliga. Och eldsjälarna lämnade något i arv, som de själva varit med om att skapa. Som så ofta då byarnas historia skrivs.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.