Historien är läskig – brottas med den istället för att radera det som stör

Historien är en läskig plats. Inte ens hjältarna undgår att göra dig besviken förr eller senare.

Och många av dem som blivit satta på piedestal, som höjts till skyarna av frenetiska anhängare genom seklerna, och som fortsätter att inspirera till filmer, böcker, musik och konst, visar sig har varit mycket problematiska karaktärer. Ibland rena svin. Kanske rentav kultförklarade, bestialiska folkmördare under färgglada fanor och med tidsenlig jargong.

Men även de hjältar vi minns, de som fick historien att ta språng, utan att slakta, förslava eller upprätta fångläger, de vars brister var mer vardagliga eller privata, har varit knepiga figurer och rörelser.

Ingen klarar sig fullständigt oskadd genom en granskning utifrån senare tiders normer och insikter.

Faktum är att det gäller även de som befolkar vår tids piedestaler, just nu, vår tids ikoner, oavsett vilket område de är verksamma inom.

De själva, deras jublande åhörare, deras finansiärer och de som vill använda dem för att nå egen vinning, kommer i historiens ljus att stå där delvis blottade och ofullständiga.

Med misstag, svagheter, hyckleri, opportunism och även hänsynslösa handlingar att svara för.

De rörelser som grundats i deras namn eller i deras anda, kommer att få förklara hur somligt kunde gå så snett, varför ingen vågade säga ifrån när maktmissbruk skedde, hur så många vägrade erkänna att ett påstått ideal höll på att slå över i sin motsats. I den ena eller andra frågan.

Några rena änglar finns inte, och en del av dem som nu badar i upphöjd berömmelse – inom politiken, inom kulturen, inom vetenskapen, inom nöjesvärlden, inom idrotten – lär så småningom avslöjas som i andra situationer brutala skithögar, svaga för frestelser, förljugna i sin retorik eller självupptagna som få.

Konstigt vore annars. De är ju människor, som alla sina motsvarigheter i det förgångna.

***

Det är viktigt att börja där, inte med historiens eller samtidens uppenbara skurkar (även om många av dem fortfarande har mäktiga offentliga skyddsvakter), utan med dem vi tittar på i någon form av entydig tacksamhet.

En utställning om mänsklighetens framsteg, med alla som på minsta sätt bidragit till en bättre, fredligare, friare, mättare, tolerantare, tryggare, friskare, rättvisare, roligare, vackrare, kunnigare, mer solidarisk, civiliserad och demokratisk värld, skulle också bli en utställning befolkad av – i någon detalj – syndare och skyldiga.

Varenda en av dem som i historien kämpat för politisk utveckling, räddat civilisatoriska värden, skrivit minnesvärd litteratur, komponerat musik, spelat teater och skapat konst, forskat och lärt, upptäckt och underhållit, hjälpt och räddat, tröstat och inspirerat, frigjort och spritt värme, precis varenda en, alla ditt livs förebilder, har haft något på sitt samvete.

De har gjort fel. De har begått omdömeslösheter. De har hamnat snett i enskilda ställningstaganden. De har i somligt varit barn av sin tid. De har uttryck fördomar och haft svaga ögonblick. Men många av dem är vackra, enorma och beundransvärda i sina gärningar ändå, och lärorik att återvända till, brottas med, diskutera och belysa, läsa, studera och hörsamma, behålla i minnet. Just för vad de åstadkom trots sina brister.

De lär oss andra, som aldrig varit hjältar, saker vi behöver, inte som bländande facit, utan som arma människor i en krånglig tillvaro.

***

Några av dem som genom sina verk hjälpt miljontals människor till ökad omtanke, kärlek, eftertänksamhet och medmänsklighet, bar själva på djupa avgrunder av hat och aggressioner.

Kunde de tala till oss från graven skulle de vädja med all sin kraft:

Gör oss inte ädlare än vad vi var, men inte heller mindre. Se våra fel och brister, försök inte att släta över dem, vi var jävligt korkade på den eller den punkten, kanske anade vi det redan då men orkade inte stå emot våra destruktiva sidor. Men lär även av våra moraliska nederlag.

Diskutera dem, tolka dem, gestalta dem, berätta om dem, sätt dem i perspektiv. Låt de inte bli en ursäkt för att radera ut även det andra vi stod för. Då blir ju ingenting och ingen kvar till slut.

Ni har ju era egna självbedrägerier. Ni är ju också förljugna. Ni gör det också alldeles för enkelt för er ibland, brister i tålamod och mogenhet, när ni vill ge er hän åt förrädiskt aggressiva fiendebilder och svart-vita svar.

***

Om ditt krav är absolut, steril renhet, en total frånvaro av misstag, en historiens fulländade nollpunkt, så får du börja riva, avskaffa, förbjuda, bomma igen och döpa om det mesta som påminner om historien. Och sedan säga upp alla dina bekantskaper, be dina kollegor försvinna, jaga bort din familj, gasta åt varenda en du ser på gator och torg, hata varje nyans som avviker, frukta varje nyfödd och till slut omintetgöra dig själv, eftersom du säkert inte är gjuten i ett stycke du heller.

Det är en vanvettigt handling, att radera i historien, för att slippa se hur det har varit. Det är livsfarligt att kräva en sådan totalitär makt över vad andra ska tillåtas möta, reflektera kring och lära av, vare sig det är för att inte störa s.k progressiva värderingar eller en nationalistisk självbild.

Därför ska man vara försiktig med att i blixtaktioner och under kuppartade former radera ut även sådant i det offentliga rummet som alldeles uppenbart är monument till förbrytare, som exempelvis kungastatyer. Var försiktiga med varje tendens till övermaga, aggressiv kulturrevolutionsromantik.

Ge istället plats åt nya tiders gestaltningar av historiens framsteg, upplysning och hjältedåd, ge upprättelse den vägen, till de länge glömda och förtrampade – i mångfald och utifrån nya insikter.

Att hävda rätten att förändra ett samhälle, eller människor, med utrensningens och censurens metoder, slutar i katastrof. För då återstår bara en rå, godtycklig och brutal kamp om kontrollen över sista ordet, det slutgiltiga omdömet. Den som inte bestämmer allt är totalt maktlös. Därmed tar en allt eller inget-logik över. Det absolut auktoritära ersätter det öppna och liberala. Vi ser det ske i flera länder just nu, även inom EU.

När den kampen tilltar förlamas all kreativ verksamhet, allt prövande och sökande, alla experiment och teser, all gestaltning och underhållning, all idéverksamhet och alla samtal över gränser och erfarenheter. Segrarnas sterila propaganda, den sittande maktens språkrör, blir det enda som återstår.

***

Det är en arrogans utan dess like, att inbilla sig att vi är så mycket bättre än dem som levt förr, de som steg för steg, trots ständiga bakslag och egna idiotier, ändå hjälpte till att göra plågade samhällen lite mer värdiga, jämlika och medmänskliga. Behöver vi inte föregångares erfarenheter om de inte var fulländade i varje enskilt avseende? Är vi fulländade?

Det är också ett övergrepp på unga människor att frånkänna dem förmågan att möta historien, och historiska verk, som självständiga, fria, omdömesgillt tänkande människor. Varför skulle inte de unga i dag klara av att hantera historiska realiteter och med klarsyn och skärpa genomskåda fördomar, propaganda och hat, rasism, sexism och våldsromantik?

Varför ska inte den här generationen unga tilltros en kapacitet att kunna skilja ut vad som är bestående kvaliteter i forna tiders kultur och konst, och vad som även i det som kallas mästerverk var tidsbundna dumheter?

Det är klart de kan det, och måste lära sig det, och behöver få se hur hela arvet ser ut, för att också kunna känna igen kvarstående problem i dag och förstå när andra, med andra erfarenheter, vittnar om förtryck.

Idealet om den myndiga människan tas i nytt försvar. Den myndiga människan som har rätt och tilltros förmåga att med eget förnuft möta en komplicerad verklighet, och ett obundet, prövande kulturliv, som fri, tänkande individ. I demokratisk jämlikhet med andra, utan att bäddas in i auktoritära, renhetliga strukturer, där bara en totalitär världsbild, en identitet, en kultur, en sanning, i taget är tillåten.

***

Att förse historiska verk med varningslappar, eller rensa kulturarv från allt som inte passar in i dag, att börja klippa och klistra i gamla filmer och tv-serier, skapar inte en mer progressiv värld, utan är en hjälp för reaktionära manipulatörer.

Då försvinner viktiga erfarenheter, och brott, utom synhåll igen. De blir främmande för oss, vi tror att de enbart hör till något förflutet, som vi står över.

Istället för historiemedvetenhet får vi historielöshet.