Syna bluffmakarna inför EU-toppmötet

Över en miljard kronor årligen kostar Europaparlamentets ständiga flyttlass mellan Bryssel och Strasbourg. De utsläpp resorna från sammanträde till sammanträde orsakar beräknas uppgå till 19 000 ton koldioxid.

Ett vansinnigt resursslöseri pågår, som har stöd av EU:s fördrag. Där slås fast att Strasbourg ska ha status som officiellt säte för parlamentet, med tolv sessioner varje år. Flyttcirkusen finns inskriven i unionens grundlag. Det handlar alltså inte om en dålig vana, utan om ett juridiskt krav.

I ärlighetens namn ska det betonas att Europaparlamentet självt efterlyser en nyordning, med hänvisning till både kostnader och klimat. De skäms över att behöva förknippas med tokerierna.

Men att ändra i fördraget förutsätter enighet mellan alla medlemsländers regeringar och parlament. Där ligger beslutsmakten. Och där tar det stopp. Frankrike vill inte, och har för att skydda Strasbourg blockerat frågan. Så ingenting händer.

***

Det är värt att ha i minne när Frankrike nu tar till stororden om europeisk solidaritet under slutförhandlingarna kring nästa långtidsbudget.

Menade de franska representanterna allvar skulle de förstås omedelbart gå med på en sådan liten egen eftergift, som vore bra för både miljön och ekonomin, och som dessutom skulle visa att EU förmår rätta till oförsvarliga missförhållanden.

Men varken långtidsbudgeten eller det tänkta krispaketet handlar tyvärr enbart om europeisk solidaritet eller europeiska framtidsinvesteringar. Inte som förslagen är utformade nu. Godtrogenhet i det här läget kommer att smaka surt efteråt. Strunta i retoriken och följ pengarna, så blir sambanden tydligare.

Den återhämtningsfond som ska ge drabbade länder stöd till ekonomisk omstart är hafsigt utformad, följer bara delvis coronakrisen geografiskt, riskerar att leda till ökad korruption och konstlade projekt, och ger en smygande beskattningsmakt till EU, med gemensam skuldsättning, som borde diskuteras betydligt mer ingående och principiellt.

Det är farligt att ge efter för behovet att signalera handlingskraft i dag, oavsett konsekvenser i morgon.

Problemet är inte att en del av stödet ska ges i form av bidrag istället för lån, det går att motivera. Inte heller omfattningen av budgeten och räddningspaketen i sig behöver man skygga för. Vill man att EU:s gemensamma åtaganden ska öka kommer det att kräva finansiella anpassningar. Att en omfördelning sker från rika länder och regioner till fattigare via EU-stöd är fortfarande en självklarhet och en förutsättning för att samarbetet ska fungera.

Allt det är lovvärt. Men kriterierna för de förslag som faktiskt ligger på bordet inför veckans toppmöte i Bryssel är framjäktade och utgångspunkterna grumliga. Viktiga skärpningar har tillkommit under förhandlingarnas gång, inte minst med nya krav kring demokrati och rättsstat som villkor för stöd. Ändå är risken uppenbar att pengar går till spillo om man öser in hundratals miljarder i ett system som redan har stora brister.

De som vill framställa det som en moralisk plikt att säga snällt ja vid toppmötet är medlemsländer och institutioner som med coronakrisen som täckmantel försöker vinna förmåner och makt man tidigare fått nej till.

Den europeiska solidariteten bör sätta människorna i medlemsländerna först, inte regeringar, särintressen och institutioner med ofta skrupellösa ledare.

EU har redan gjort misstaget att börja med ekonomi och utvidgning, utan att tillräckligt anpassa reglerna för det politiska beslutsfattandet. Därför sitter man nu med felkonstruerade, uppblåsta stödsystem och bristfällig kontroll, som göder korruption i flera medlemsländer, där regeringar öppet fnyser åt unionens demokratiska spelregler.

Sverige, som inte velat ge klartecken för budget och återhämtningsfonden, kommer förstås att få ge sig i slutändan. Men att några medlemsländer hållit emot har varit en avgörande faktor för de förbättringar som ändå skett.

Konflikterna och principdiskussionerna måste tas i tid. Det som kuppas igenom i kriser visar sig nästan alltid vara hopplöst svårt att avskaffa igen efteråt.

Därför ska man akta sig noga för att gå med på för mycket när panik råder. System vänjer sig snabbt vid den nya ordningen. Nya kostnader och regleringar blir norm. Särintressen, cyniska ledare och lobbygrupper formerar sig kring de grytor som ryker, och gör dem till sina. Plötsligt är det hugget i sten som tidigare framstod som något orimligt.

***

Det går nästan inte att överskatta den betydelse som Europeiska unionen kommer att ha även för svensk ekonomi, säkerhet och klimatomställning, under 2000-talet, i takt med att en ny, osäker världsordning växer fram. På EU-nivån måste många av de viktigaste besluten att fattas, med strategiska investeringar i teknik, miljö, kultur och utbildning.

EU behöver en genomtänkt budget för 2021-2027, och ett solidariskt räddningspaket som lägger grunden för långsiktig ekonomisk återhämtning. Fattas slarviga beslut som låser upp gigantiska resurser utan effekt kan det få negativa konsekvenser för decennier framåt.

Det är bättre att slutresultatet blir rätt, välavvägt och principiellt försvarbart, än att förhandlingarna går snabbt och pressmeddelandena bombastiska, när stats- och regeringschefer samlas till ett avgörande.

Sverige har, som engagerat medlemsland, goda skäl att kräva förbättringar och syna bluffar in i det sista.