Utred dödshjälp och värna rätten till ett värdigt slut
Rätten för den enskilda människan till ett värdigt, humant slut på livet, när plågorna är obeskrivliga och läget hopplöst, kommer att införas även i Sverige, förr eller senare. Jag är övertygad om det, så svår frågan än är.
För varje år kommer nya, hjärtskärande fall att uppmärksammas, där ett strikt förbud mot dödshjälp framstår som en byråkratisk kyla, från samhällets sida, inför dem som ber om en sista nåd och som medicinen inte kan hjälpa till något annat än en tid av ytterligare, meningslösa kval.
Att berövas möjligheten till en aning mer fridfull död, när ingen palliativ vård längre kan lindra, är att också berövas en viktig del av livet.
Det är därför sant som Ingemar Hedenius skrev i sin essä om dödshjälp redan på 1960-talet: ”Det obarmhärtiga räddandet till ”livet” kan vara ännu omänskligare än vägran att påskynda döden för sådana svårt lidande människor, som är döende.”
Det går inte bara att räkna antalet dagar. Liberalen Barbro Westerholm har kallat det en ”viktig frihetsfråga” i vår tid att ge människor rätten till ett självvalt livsslut när all annan vård visat sig vara otillräcklig.
Den kanadensiske filosofen L. W. Sumner ser i sin bok ”Dödshjälp. Etiska & juridiska aspekter” (på svenska 2012) möjligheten till dödshjälp som ”medlidande med och respekt för andra”.
Författaren och journalisten Inga-Lisa Sangregorio, som 2016 kom med boken ”Den sista friheten. Om rätten till vår död”, skrev 2014 en text i Aftonbladet där hon bland annat konstaterade:
”…att en vuxen människa inte har rätt att välja bort den sista smärtsamma och förnedrande tiden av sitt liv är obegripligt. Jag respekterar dem som inte ser detta som ett alternativ för egen del men kan inte se någon anledning till att låta dem råda över andra människors liv och död. Det leder till en omänskligt grym behandling av människor som redan lider tillräckligt och förgiftar inte bara den sista tiden i livet utan också de månader eller år som kunde ha varit relativt drägliga trots sjukdomen.”
Det sista förtjänar att understrykas. Ett vanligt argument mot dödshjälp är att det skulle riskera att undergräva förtroendet för vården. Men i verkligheten, på 2000-talet, är det sannolikt för många människor tvärtom, just på grund av det maktlösa lidande, det plågsamma slut, som annars kan hota.
Bland andra P C Jersild har skrivit tänkvärt om det i ett bidrag till boken ”Att få hjälp att dö: synsätt, erfarenheter, kritiska frågor” (2005): ”…många människor skulle känna ökat förtroende för vården om det funnes en sista utväg, en reservutgång ur livet, om läget blir alltför svårt. En möjlighet att tillgå på egen frivillig begäran.”
***
Ändå är det rätt, och nödvändigt, att frågan fått ta lång tid, och att den ägnas fler och omsorgsfulla utredningar.
Att tillåta dödshjälp är en reform som inte ska utformas i hast och som inte får genomdrivas i nonchalans. Den måste innehålla orubbliga skydd mot missbruk, press från anhöriga, minsta antydan till tvång, ekonomiska avvägningar, beslut i depressiva tillstånd eller slarviga bedömningar om möjligheten till behandling och palliativ vård.
Sverige bör på nytt samla in erfarenheter från andra länder där olika former av i första hand assisterat döende – den mer restriktiva formen av dödshjälp – finns. Både positiva och avskräckande exempel. För att hitta säkra regelverk med mycket stränga bestämmelser kring ålder, medicinska bedömningar och beslutsprövning i flera kontrollsteg.
Men en ny utredning bör göras med sikte på en förändring, där rätten till ett värdigt slut betonas mer än i dag. En lagstiftning som helt förvägrar vädjande, döende människor i djup smärta och outhärdligt lidande bortom räddning, att själva bestämma en gnutta över sina avsked, är etiskt svårförsvarlig.
