Pengarna först, principerna senare och nästa generation betalar?

Pengarna först, principerna senare. Handfasta utbetalningar, vaga regelverk. Solidaritet i rubriken, rofferi i brödtexten?

Många fler “historiska uppgörelser” av det här slaget kommer EU, i dagens konstruktion och med gällande fördrag, inte att tåla.

När de finanspolitiska dimridåerna lägger sig kommer det att bli uppenbart hur lite helgens toppmöte åstadkom i sak.

Långtidsbudgeten innehåller samma gamla felprioriteringar och risk för korruption i stödprogrammen som alltid. Moderniseringen uteblir. Och kompromissen kring återhämtningspaketet utgör en krampaktig sammanhållning för stunden till priset av ett kraftigt ökat, internt misstroende på sikt.

Faran är stor att politiska etablissemang i länge vanskötta medlemsländer nu får en möjlighet att fortsätta ignorera egna misslyckanden. Stålarna ska flöda, men många av de grundläggande missförhållandena lämnas orörda i väntan på nästa kris.

Så skickar man en trevlig liten stafettpinne vidare. De gemensamma skulder EU nu tar på sig ska vara återbetalda först 2058, långt efter det att dagens regeringschefer är ute ur bilden. Vad hinner inte hända på 38 år? Kommer investeringarna att nå fram dit det är tänkt?

De beslut som hade behövts för att mycket väl motivera summan på sammanlagt 750 miljarder euro och en ännu generösare omfördelning – tydliga reformer, ekonomiskt ansvarstagande och hårdare kriterier för demokrati och rättssäkerhet – urvattnades eller sköts på framtiden.

Mekanismer införs för att påpeka brott mot de gemensamma regelverken. Vissa skrivningar i sluttexten kan användas till åtminstone formella protester om länder försöker ta stöden men pekar finger åt regelverken.

Ändå förblir vägen från att markera missnöje från EU:s sida till faktiska konsekvenser eller indragna stöd för enskilda medlemsländer mycket snårig. Både när det gäller uteblivna reformer och övergrepp på medborgerliga rättigheter.

Skulderna centraliseras, men inte rättsprinciperna. Den ordningen är inte långsiktigt hållbar.

EU:s beslutsfattande förmår inte hantera den typen av frågor på ett trovärdigt sätt. Fördragen har inte hängt med i varken utvidgningen eller en förändrad europeisk verklighet, vilket i sin tur närmast uppmuntrar till missbruk av stödsystemen och hån av EU:s grundparagrafer.

Att både Ungern och Polen anser sig kunna leva gott med överenskommelsen är inget bra tecken. De anar nog att deras utpressningsmakt i Europeiska rådet är tillräckligt stor även vid beslut där kvalificerad majoritet ska råda och ingen vetorätt föreligger.

***

Det betyder inte att förhandlingarna och kraven på skärpta skrivningar var meningslösa, eller att det hade varit bättre med ingen uppgörelse alls.

Kompromissen som presenterades på tisdagen, och som nu blir föremål för förhandlingar med Europaparlamentet, ger som brukligt alla medlemsländer något att peka på som framgångar, och åtskilligt att gnissla tänder över.

Sverige och andra nettobetalare, som nu får ökade kostnader, kan hänvisa till en ökad rabatt på medlemsavgiften, en långtidsbudget ungefär inom samma ramar som förut, en högre andel lån i återhämtningsfonden och en trots allt starkare koppling mellan utbetalade stöd, meningsfulla investeringar och faktiska reformer.

Frågan om EU:s nya rätt att ta ut skatt lär återkomma framöver, tas upp för prövning i de nationella parlamentet och bör inte anses avslutad i och med detta. Mer gick sannolikt inte att åstadkomma den här gången.

Att EU samlar sig till ett gemensamt, stort åtagande i ett läge när enbart nationella räddningspaket inte räcker, är viktigt.

Ett helt uteblivet räddningspaket hade skapat misstro och besvikelse av helt andra dimensioner än det – berättigade – missnöjet nu. Hela samarbetet hade varit hotad.

Om den Europeiska unionen faller ihop ekonomiskt och politiskt på ett okontrollerat sätt skulle konsekvenserna på mycket allvarliga och omedelbara, inte minst för en ekonomi som den svenska.

Det var därför i praktiken omöjligt för Sverige, Nederländerna, Danmark, Finland och Österrike att helt blockera ett beslut, precis som det var nödvändigt för sittande ordförandelandet Tyskland att agera extremt pragmatiskt med lyhördhet i många riktningar.

***

Med det sagt finns det många skäl att granska uppgörelsen kritiskt, just för att hålla emot en fortsatt utveckling där pengarna trycks men principerna saknas.

Att undvika ett historiskt fiasko är inte samma sak som att åstadkomma ett historiskt framsteg. Att ta upp skulder tillsammans på oklara grunder är inte detsamma som att fördjupa ett långsiktigt samarbete.

Det här toppmötet får inte tolkas som ett klartecken för vad som helst. Det är ju inte så att den här formen för framtidssatsningar, exempelvis på klimatomställning, digitalisering, nya industrier och nya jobb runt om i EU, är den enda tänkbara, eller den mest effektiva och solidariska, i Europa.

Slutdokumentet må ha varit nödvändigt att få till även till priset av fulspel. Men att i panik fly till en ökad skuldbörda utan klara idéer om hur de långsiktiga investeringarna i praktiken ska se ut, blottlägger EU:s underliggande problem snarare än att göra något rejält åt dem.

Som vid alla nattmanglingar handlade det även den här gången i slutändan om att sno ihop formuleringar som går att spinna flexibelt och som någorlunda räddar ansiktet på så många EU-ledare samtidigt som möjligt. Så lägger man inte grunden till ett starkare Europa, och det är ett starkare Europa, med ett välfungerande europeiskt samarbete, vi behöver inför resten av 2000-talet.

Om det här blir sista ordet i EU:s nuvarande krishantering kommer unionen att gå in i nästa kris försvagad, splittrad och vilsen.

“Next generation” kallade EU-kommission sitt förslag till återhämtningsfond. Det är ett passande namn. Risken är uppenbar att det blir den som får betala.