Ord inför helgen: Med poesin i ögonvrån

För all form av poesi gäller att du aldrig kan stiga ner i samma dikt två gånger. Så länge du förändras kommer också dikten att förändras, skriver jag i den här lördagstexten, och avslutar med en titt på Eva-Stina Byggmästars ”Nattmusik för dagsländor”.

***

Marcel Reich-Ranicki skrev vid ett tillfälle att en litteraturkritiker måste våga säga ”ja eller nej” till de böcker som behandlas. Den som känner obehag inför det rekommenderade han att söka en annan uppgift i livet.

När jag läste de orden, i Volker Weidermanns bok ”Das Duell”, från 2019, om den mångåriga konflikten mellan Reich-Ranicki och nobelpristagaren Günter Grass, kände jag mig först tacksam över att inte vara kritiker. Jag som knappt törs viska fram ett ”kanske” inför andras tappra försök.

Men även om det ligger en del i hans tanke, lutar jag åt att Reich-Ranicki hade fel. I synnerhet när det gäller lyrikkritik blir kategoriska omdömen lätt egotrippade snarare än vägledande. Inte för att de sårar eller smickrar en författare, utan för att de riskerar att nedvärdera andra läsare.

Sigrun Bragadottir och David Zimmerman förde ett intressant samtal om det i första avsnittet av nya Lyrikpodden tidigare i våras, som jag verkligen vill rekommendera.

Det har också med en tidsaspekt att göra som är speciell för poesiläsning. För i viss mån är det alltid, per definition, för tidigt att dra säkra slutsatser om en diktsamling. En del dikter måste man läsa så långsamt, som om man broderade dem själv på duk. Låt det ta veckor, stygn för stygn. Lägg undan, fortsätt i morgon, posta inte ditt spontana omdöme på nätet, leta inte ett facit.

Eller skriv ut och häng upp dem på väggen, bara några få ord, i höjd med ögonvrån. Ibland måste man återvända till en dikt, nästan omedvetet, som man återvänder varje morgon till en bonad i köket, bredvid fönstret ut mot gatan, utan att göra en stor sak av det.

I takt med årstiderna händer något med den, därför att något hänt med dig. Då och då en ny oro. Plötsligt en oväntad känsla. Och så en fläck du inte sett förut. Stänk från stekpannan eller gåtans lösning?

Jag syftar nu förstås på poesi skriven för att läsas.

Poetry slam och dikter skrivna för att framföras på scen är – om jag låter min inre teatervetare sticka fram näsan – en annan genre, ögonblickets och rummets genre, i ett slags syskonrelation med det tryckta. Inte alla publicerade diktsamlingar, inte ens de mest prisade, har vad som krävs för ett livearrangemang, och poetry slam på papper kan falla platt.

Men för all form av poesi gäller att du aldrig kan stiga ner i samma dikt två gånger. Så länge du förändras kommer också dikten att förändras.

Det som bara verkade obegripligt eller såg ut som godtyckligt utkastade bokstäver, kan så småningom börja lysa av mening och klarhet. Och det som kändes banalt eller patetiskt kan med ens få nya dimensioner, vecklas ut till en hel, komplicerad värld.

Jag tycker mycket om en formulering i Kurt Levlins ”Det skrivs alldeles för få dikter om dig” (2019): ”Det är poesin som får dig att hålla upp dörren de där extra sekunderna så att också din bortglömda vän kan ta sig in.”

Det är sant både för den som skriver och den som läser lyrik.

När klassiker som varit stumma en tid återupptäcks, är processen en liknande. Som det står i Nils Louis Fredrikssons ”Där ingen längre bor”: ”på hyllan ovanför stereon/ samlar stenkakorna damm/ jazzlegenderna står stumma/ som om de inte längre/ kände för att spela”

Men det är med jazzlegender som med poeter från förr, att de bara bidar sin tid, nästan lite tjurigt, i väntan på att lyssnaren och läsaren ska ha samlat nya erfarenheter att möta dem med. De vill inte leva på gamla meriter, som avslutade minnen. Ingen konst vill det.

***

En poet med gott humör, som i många av sina samlingar lekt så lustfyllt med olika uttryckssätt att kritikerna blivit entusiastiska, men aldrig blivit riktigt kloka på hur de ska beskriva hennes poesi, är Eva-Stina Byggmästar.

Hon skriver dikter som bjuder upp till dans direkt, nästan charmar för lätt, men som djupnar vid varje ny omläsning. Man tror som läsare att saken är glasklar, och blir lite snopen. Så läser man igen och upptäcker att så enkelt, så tryggt, var det inte. Nya dopp väntar.

Byggmästar återkommer ofta till poetens roll. Även i sina senaste samling ”Nattmusik för dagsländor”, skriver hon om den. Som i de här raderna:

”Att vara poet är att bara lämna kvar/ det allra viktigaste: de allt bredare/ marginalerna, fullklottrade/ med frågetecken, och ett ensamt/ utropstecken som till förväxling/ liknar en fjällvandrare/ och en ökeneremit”

”Nattmusik för dagsländor” bjuder generöst på både frågetecken och utropstecken, i dikter som brottas med en förlorad kärlek och söker en väg ut ur saknaden. Trogna läsare av Byggmästar noterar att stämningen är mer vemodig den här gången än i många av hennes tidigare samlingar. Men omläsningens belöning är lika stor som vanlig.

Det var en litterär händelse när den kom förra året. Jag frestades nästan att utropa ett: ja!