Ord inför helgen: Om Solveig von Schoultzs poesi

Solveig von Schoultz (1907-1996) skrev dikter som aldrig helt låter sig kategoriseras och läggas till handlingarna, och som därför alltid upptäcks på nytt med jämna mellanrum. Hon går inte att stämpla, ens om eftervärlden kommer i bestämd och samlad trupp.

Som finlandssvensk lyriker i generationen efter Södergran och Diktonius har hon ofta kallats för modernist, som en passande pusselbit. Men hennes poesi, med sin blandning av naturbilder, psykologiska iakttagelser, samhällsbetraktelser och sångton, värjer sig mot att inordnas på det sättet.

Som skildrare av kvinnors situation sågs hon först som en föregångare inom vad som då kallades kvinnolitteratur, fick kritik av en del kritiker på 60- och 70-talen för att ge uttryck åt en förlegad analys, men har blivit återupprättad av senare generationers feminister.
Hennes författarskap vinner i längden.

Det som fascinerade henne mest var enskilda människor, deras relationer och sammanhang. Mening är ett av hennes ledord. Hon stimulerar insikter snarare än deklarerar slutsatser.

Ibland, skrev hon en gång, måste man ”unna andra mänskor att vara sådana de är, och att man själv måste få vara sådan som man är. Inte misstro och protestera mot vad som händer, utan tvärtom: utnyttja det som händer, känna att det har mening”.

Och så citerar hon sin egen dikt ”Måsen”, från samlingen ”Nätet” (1956):

”Låt mig ett ögonblick vila i det som är/ liksom måsen när han blir ett med luften/ och litar på sina vingar:/ att de bär/ att strömmen av det osynliga bär/ den som kastar honom högt/ och låter honom sjunka/ så som han ska/ och aldrig annorlunda/ utan att vänta av honom annat än han är.”

I en senare dikt, ”Gryning” från 1968, en av hennes finaste, står det:

”Dröj lite Gud/ låt landskapet vara ofärdigt/ låt ofärgat ljus strömma över sträva fält/ håll också lärkan borta/tillåt tystnan”

Det är en tålamodets och modets poesi.