Till de fysiska uppslagsböckernas försvar

Omgivningen har skakat på huvudet, himlat med ögonen och suckat i kör. Vad i herrans namn ska du med dem till i dag? Hört talas om internet? Det blir så dammigt. Sluta vara gubbnostalgisk.

Men häromdagen gick en gammal längtan i uppfyllelse för mig: Mina föräldrar har börjat rensa i sina hyllor, och jag sitter nu, utan att knappt hinna äta och dricka, nedsjunken på golvet med sammanlagt 23 band av Nationalencyklopedin.

Den som gavs ut mellan 1989 och 1996, alltså i sista sekunden av en svunnen epok. I bokform. På papper. Det är samma böcker som började komma när jag var 14 år, och som jag sedan dess bläddrat i varje gång jag varit tillbaka i Hälsingland genom åren.

Även med min mormors och morfars många band av Nordisk familjebok från början av 1900-talet tillbringade jag åtskilliga timmar när jag besökte dem, mellan eftermiddagskaffe och kvällste. Att vandra utan mål bland uppslagsorden i vad jag vill minnas varandra upplagan, den med ugglan, hör till livets goda stunder.

Nationalencyklopedin har kanske inte samma kultstatus som Nordisk familjebok, inte samma doft och tidsdjup. Men när jag läst texter i NE om ämnen jag själv är hyfsat insatt i, har jag känt stort förtroende för redaktörskapet.

***

Det finns två viktiga skäl till varför encyklopedier på papper fyller en funktion som nätets motsvarigheter aldrig kan göra: Slumpen och integriteten.

Visst, böckerna tar plats, är tunga, innehåller mycket som aldrig kommer till användning och går inte att motivera med rena nyttoargument i ett digitalt tidevarv. Det går snabbare att söka effektivt på nätet. Via länkar kan du nå mer material än tidigare generationer kunde drömma om. En demokratisk folkbildning över gränserna har aldrig haft så goda förutsättningar.

Jag älskar nätets sökande, varje dag. Tack och lov behöver vi ju inte heller välja bara det ena eller andra, papper eller digitalt, åtminstone inte så länge det finns tillgängliga bibliotek.

Men att ha de fysiska böckerna i en encyklopedi omkring sig, att kunna öppna ett av banden på måfå, är trots det som att andas frisk luft igen. Nästan ett slags naturupplevelse. Det känns som om man i det tankspridda flippandet av sidor återvinner en myndighet och en värdighet efter alla praktiska, tidsbesparande, digitala uppslagsverk.

Att på grund av fumlighet bläddra fram fel sida och plötsligt fastna i något helt oplanerat, bortom egen och andras kontroll, något helt oförutsägbart, kopplat till varken surfhistorik, vänkrets, åsikter eller annonser, är en särskild form av värdefull frihet. Underskatta inte njutningen av att få upptäcka ett ord, ett namn, ett ämne, som du inte hade kunnat ana att du skulle bli fascinerad av. Det är att få sina vyer vidgade, i ordets rätta mening.

På nätet hamnar man mycket mer sällan någonstans av misstag och slump. Förs man bort åt oväntade håll i digitala sammanhang, är det vanligtvis via omgivningens rekommendationer, vilket är fint i sig, men inte någon ren slump. Eller så finns program med och manipulerar i bakgrunden, vanligtvis för att vinna dina klick, din lojalitet eller dina pengar.

***

Och så är det ingen som kan kontrollera vad du läser, vad du vill veta mer om, när du griper efter en fysisk bok. Övervakningssystemen, offentliga eller privata, når inte dit. Din individuella frihet räddas för ett ögonblick. Du kan läsa i hemlighet, vilket i princip är omöjligt i digitala miljöer.

Det kan bli nog så viktigt under det här seklet, när olika auktoritära strömningar kämpar för att motivera övergrepp, indoktrinering, munkavlar och godtyckliga frihetsinskränkningar.

Möjligheten till integritet och fria bildningsresor, utan maktens godkännande, är hotad i ett samhälle där sådana stämningar tar över. Att fysiska böcker finns kvar, omöjliga att spåra digitalt, är demokratisk preppning.

***

Det första ord jag slog upp, när jag spred ut de 23 banden, återfinns i bok 17, som går från ”smyckegarnityr” till ”syremättnad”. Jag ville se vad Nationalencyklopedin skriver om ”storspoven”.

Inte för att det är Västerbottens landskapsdjur, utan för att jag just sett om Jan Troells ”Här har du ditt liv” från 1966, där en storspov i norrländskt kvällsljus skapar oemotståndlig filmlyrik.

Den scenen, liksom flera andra, tillkom av slump har Troell berättat i intervju med Kurt Mälarstedt: ”Jag filmade den eftersom den ändå kom förbi, och så var det ju ett så underbart ljus.”

Om storspoven skriver Nationalencyklopedin bland annat att den är en ”art i vadarfågelfamiljen snäppor”, häckar på myrar, ängar, fukthedar och fuktig jordbruksmark och tillbringar vintern i Sydvästeuropa och på Brittiska öarna.

Uppslagsordet direkt före storspov är ”storspigg”. Direkt efter kommer några rader om den norske konstnären Aage Storstein (1900-1983) som enligt NE är mest känd som ”monumentalmålare, där han räknas till de s.k. frescobröderna.” Visa mig en algoritm som kan slå den kombinationen.

***

Men man brukar ju läsa en bok från början. Jag testar.

I det inledande bandet av NE (1989), som gick från bokstaven A till ”Asa-Tor”, finns en programförklaring från redaktörerna där de slår fast att ”Nationalencyklopedin eftersträvar att nå en rimlig balans mellan områden som naturvetenskap och teknik, livsvetenskaperna, humaniora och samhällsvetenskap, konstnärliga verksamheter samt fritid, hem och familj. Ambitionen är också att förmedla en sammanhängande kunskap, att visa sambanden mellan skilda kunskapsområden.”

Det går i formuleringen att ana både en klassisk metod och nya strömningar inom högre utbildning.

På första sidan av själva uppslagsdelen återfinns sedan texter om exempelvis Anonyma alkoholister, den danska författaren Karen AAbye (1904-1982) och staden Aachen i “Västtyskland”.

Vänta, what?

Jo, Berlinmuren hade inte fallit ännu, när Nationalencyklopedin började publiceras. Så kan det vara. Historien tar ingen hänsyn ens till prestigefulla bildningsprojekt med statens stöd. Tajmingen kan alltid bli katastrofal när något ska tryckas på papper, jämfört med publiceringar på nätet, där det går att uppdatera efterhand.

Det är en del av fysiska encyklopediers begränsning och charm. Hjälp till att bevara dem om ni kan.